Dumt snack om judar i podden ”Gott snack”

SKMA Nyhetsbrev oktober 2025

Charlotte Wiberg skriver om en podd med kända gäster där antisemitism sprids förpackad som Israelkritik.

Fredrik ”Geniet” Söderholm, som tidigare var programledare för Tankesmedjan i P3, har med poddar som ”Gott snack” och ”Palestina under lupp” (den senare tillsammans med Paula Dahlberg, som även driver kontot ”Vardagsrasismen” på Instagram) utmärkt sig för en retorik som vinglar på gränsen mellan Israelkritik och antisemitism, och inte sällan ramlar ner på fel sida. Ett tydligt exempel på detta är den monolog Söderholm höll 11/6 i samband med Israels kortvariga tillfångatagande av Greta Thunberg. Det finns också en något nedkortad filmad version av talet. Där kan man se att han gör citattecken i luften när han säger ”Israel”. Vid annat tillfälle använder han uttrycket ”den sionistiska entiteten”.

Uttrycket ”den sionistiska entiteten” används av grupper som Hizbollah, Hamas och den iranska regimen, och i viss västerländsk aktivistdiskurs som ett sätt att undvika att säga ”Israel”. Genom att reducera en nation med över nio miljoner invånare till en abstrakt ”entitet” förnekas Israels existensberättigande som stat och dess invånares rätt till politisk självbestämning. Det ekar klassiska antisemitiska mönster där judisk politisk existens görs illegitim.

Monologen raljerar om den kritik Greta och hennes kompanjoner fått för att vara narcissistiska och framhäva sig själva snarare än konflikten. Vad man än tycker om företaget Freedom Flotilla är det lätt att hålla med om att detta inte är särskilt saklig kritik. Men för att framhäva det absurda i att håna någon för narcissism som i själva verket (i Söderholms ögon) gjort en hjälteinsats, låtsashånar han andra kända ikoner som Martin Luther King – och Anne Frank.

TITELN PÅ PODDAVSNITTET är också ”Narcissisten Anne Frank”. Genom att använda Anne Frank som ”det goda judiska offret” – den döda juden som dog innan staten Israel bildades och därmed inte kan förknippas med nutida politik – approprierar Söderholm henne som ett verktyg i sin egen agenda. Hon placeras på Greta Thunbergs sida, som om de båda – och han själv – vore krigare i samma kamp. Frank används förstås också som ett alibi mot anklagelser om antisemitism. ”Dumma dumma Anne Frank, sluta skriv din lilla dagbok, den kommer inte stoppa Förintelsen, din uppmärksamhetstörstande narcissist, kom på nåt nytt.”

Söderholm hävdar också att ägarna till Svenska Dagbladet, alltså Schibsted, är ”sionister”. Påståenden om att ”sionister” styr och äger medier är ett annat sätt att säga att judar styr och äger medier – välbekant antisemitisk skåpmat. Sådan ”antisionism” är helt enkelt antisemitisk.

Slutklämmen på monologen samlar ihop alla dessa antisemitiska element på ett mycket tydligt sätt. Där uttrycker Söderholm hopplöshet inför att ta sig an en fiende som Israel: ”Använder vi våld är vi terrorister, och använder vi fredliga metoder är vi narcissister. Det enda sättet kanske faktiskt är att genomlida en förintelse, och sen klä på sig en offerkofta som är så stor att hela västvärlden ryms i den, och sen är det bara att bli så rik att man kan muta och utpressa den härskande klassen med aggressiv lobbyverksamhet och pedofilhärvor, testa det Greta, det verkar faktiskt vara det vinnande konceptet.”

Här samsas en mängd antisemitiska stereotyper: judar utnyttjar Förintelsen (Anne Frank må dyka upp som en god, död jude, men som grupp betraktat verkar de levande judarna bara ha tjänat på försöket att utrota dem – ja, det ser rentav ut som en strategi, ett skeende de själva orkestrerat), de är ofantligt rika, de styr världen genom ombud och är involverade i konspirativ verksamhet.

Med ”pedofilhärvor” syftar Söderholm (det framgår av filmen) på den amerikanska miljardären Jeffrey Epstein som systematiskt utnyttjade kvinnor, en del av dem minderåriga (han anklagades för detta och dog i häktet 2019). Epstein var inte israel – han var jude. Det har gått rykten, bland annat i den turkiska propagandakanalen TRT World, om att han och hans flickvän ska ha varit spioner för Israel. För Söderholm är detta inte bara ett faktum utan något typiskt för judars eller ”sionisters” konspirativa verksamhet (han skriver ”härvor”, alltså i plural).

I DEN ANTISEMITISKA fantasin är judar främst lojala mot andra judar eller mot Israel, inte mot landet de lever i, såvitt det inte råkar vara Israel. Nu råkar det handla om en judisk amerikan, och ett annat element i den antisemitiska tankevärlden är att USA och Israel hänger ihop i en imperialistisk dominans över världen. Filmversionen inkluderar också en bild på Epstein tillsammans med Donald Trump. Det är tydligt att Söderholm talar om Juden, den eviga, under vars ok han befinner sig, inte om verklighetens Israel.

Söderholm tycks inte förstå eller bryr sig inte om att han för vidare det mest centrala tankegodset i den moderna antisemitismen – konspirationstänkandet om judars osynliga makt genom kontroll av media och enorma ekonomiska tillgångar. Det vill säga just sådant tänkande som sprids av Söderholm själv. Han förstår inte att han för vidare det mest centrala tankegodset i dagens antisemitism, och att det är farligt därför att det göder hat och triggar attacker. Ett av offren för sådana fantasier var just Anne Frank. Han förstår inte eller vill inte förstå, för han anser sig ju stå upp för det goda. Uttrycket att antisemitismen är ”de dumma människornas socialism” (Der Antisemitismus ist der Sozialismus der dummen Kerle) känns högst aktuellt idag. Fredrik Söderholm tror nog att han slåss mot makten. Det gör han inte.

Det är sorgligt att podden ”Gott snack” besöks av illustra gäster som Mona Sahlin, Lars Ohly, kriminalreportern Niklas Svensson och andra kändisar som ger sändningarna legitimitet. Gränserna för vad man kan komma undan med att säga om judar har förskjutits farligt långt.

När antisemitiska stereotyper normaliseras genom underhållningsformat och får legitimitet genom respekterade gäster, skapas en miljö där konspirationstänkande om judar blir acceptabelt. Detta är inte harmlös provokation eller kantigt politiskt snack – det är spridning av idéer som historiskt lett till våld mot judar och som idag gör judiska svenskar mindre säkra.

Det är dags att snäva in gränserna för vad som är acceptabelt att säga om judar. Antisemitism förpackad som Israelkritik eller politisk analys förblir antisemitism.

Charlotte Wiberg
Fri skribent och filmvetare

Texten publicerades först som ett inlägg på SKMA:s blogg den 19/7–25.