I ett par långa essäistiska texter publicerade i Aftonbladet skildrar författaren Johannes Anyuru det han kallar ”folkmordets språk”, ett dött språk, det offentliga språk som genomsyrar samhället och som han menar skulle ha rymt en tystnad om situationen i Gaza under ett och ett halvt år. Vi ryms alla i detta språk, ”Vi som talar ett språk på vilket den kärnvapenbestyckade bosättarkoloni som svälter barnen har ’rätt’” (Aftonbladet 28/5). Hela världen har här en och samma uppfattning om kriget. Israel är heller inte ett land med olika människor och viljor utan en abstraktion, en kärnvapenbestyckad bosättarkoloni. Och alla de som har ett intresse av att Israel ska finnas som judisk stat är rasister: alla ”sionister” talar som rasister (17/6).

Om språket i dessa artiklar anstränger sig för att vara poetiskt är det mer naket och aggressivt i inlägg på Instagram. ”OBS! Det utvalda folket bestämmer vilken musik ni lyssnar på – uppfattat?” skriver Anyuru 31/7. Det är oklart vad det är för musik han syftar på, men tydligt vilket folk han skriver om. ”Det utvalda folket” (eller ”Guds utvalda folk”) är en vanlig omskrivning för judar i antisemitiska diskurser. Kommentaren ryms i ett inlägg om en palestinsk tonårspojke som 2014 kidnappades och mördades av ”Zionist Jews”.

Som Paulina Sokolow skrivit i Flamman (29/7) uttrycker Anyuru grova angrepp på judar. Hon citerar bland annat dessa rader som Anyuru skrev på Instagram den 25 maj: ”Jag kan inte tänka mig ett tydligare uttryck för en ingrodd, blind känsla av den egna etniska överhögheten, än att efter ett och ett halvt års folkmord fortfarande hålla fram sitt eget deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.”

Med ord som ”schackra” och påståenden om ”etnisk överhöghet” och ”det utvalda folket” använder Anyuru uttryck som historiskt är tydligt färgade av ett antisemitiskt språkbruk (eller ”rasism mot judar” för att tala med Anyuru). Anyurus motangrepp på Instagram (30/7) blev hårt och riktades mot Sokolows person. Hennes intelligens hånades (”det rör sig rätt minimalt bakom det där pannbenet”) och hon, som är judinna, avfärdades som en vit förtryckare (”det stinker vit feminism”) av bruna och svarta människor. Anyurus modus operandi är att fullständigt göra ner de som påpekar att det finns antisemitiska och andra problematiska inslag i Palestinademonstrationerna – påpekanden som görs för att de är antisemitiska eller på annat sätt problematiska, inte för att tysta kritik av Israel.

I sin replik till Sokolow i Aftonbladets parnass 2/8 avfärdar Anyuru kritiken som byggd på ett avklippt citat och menar att han inte har förnekat antisemitism som sådan. Men denna invändning rör formen – inte innehållet. I samma text upprepar han att det inte finns någon antisemitism som skiljer sig från annan rasism, samtidigt som han underkänner både Sokolows och SKMA:s auktoritet att uttala sig om saken. Det är alltså inte en reell nyansering, utan en förlängning av den linje han tidigare slagit fast: att erfarenhet av och kunskap om antisemitism inte ger tolkningsföreträde – utan tvärtom misstänkliggörs som maktutövning.

Konstinstallationen i Umeå häromveckan, som visade två hängda dockor föreställande judiska koncentrationslägerfångar tillsammans med en palestinsk gestalt med ett (förmodar jag) dött barn i famnen och däröver banderollen ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”, har kritiserats av många, bland andra av Föreningen Förintelsens Överlevande och SKMA. Anyuru avfärdar SKMA:s kritik som ”krokodiltårar” och teater: ”Det går inte att använda minnet av förintelsen av Europas judar för att tysta kritik mot Israel och sedan gråta krokodiltårar när någon annan använder minnet av förintelsen till något annat.” (Instagram 20/7).

För Anyuru är SKMA inte en antirasistisk aktör utan en del av den monolitiska miljö där ”folkmordets språk” härskar. På detta språk har judar överhöghet. Dit hör bland annat statsministerns påstående om att antisemitism skulle vara en särskilt allvarlig form av rasism jämfört med andra – något som i själva verket kritiserats av många. SKMA har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot att rangordna olika former av rasism och understrukit att alla former måste motarbetas. Av bland annat sådana skäl har SD från högsta nivå utsett SKMA till en politisk fiende vars ”partsinlagor” ingen ”har någon som helst anledning att ta […] på allvar” (Aftonbladet 18/10-24).

Men i Anyurus värld finns inga skillnader, ingen har tagit ställning mot Israel och om någon ändå gör det men är kritisk mot honom och antisemitiska uttryck blir denne skoningslöst bestraffad. När Sokolow kritiserar användningen av ordet ”lobbyorganisation” om SKMA svarar han: ”In other news undermänniskor: det är numera förbjudet för er att använda ordet ’lobbyorganisation’ om SKMA!” (Instagram 30/7).

Judar som för bara ett åttiotal år sedan massutrotades som både undermänniskor och övermänniskor (i lönndom var de krigets upphovsmän och världens verkliga makthavare) är i Anyurus fantasi alltså förmenta övermänniskor vars kritik har makten att i praktiken utfärda språkliga förbud. Det är en slags postkolonial antisemitism där judar inte bara är vita utan supervita, detta samtidigt som de utpekas som och angrips – inklusive med dödligt våld – av högerextremister och nazister som ett existentiellt hot mot vita. Man kan skaka på huvudet åt den infantila responsen men Anyuru är en respekterad och inflytelserik person inom svensk antirasism och kulturliv. Därför måste hans fientliga retorik och den anmärkningsvärda bristen på reaktioner tas på allvar.

Judisk identitet och subjektivitet är något Anyuru inte tar någon som helst hänsyn till. Det är bara en del av en rasistisk maktordning och handlar om ”västerländska känslor”. Uppenbarligen är judar inte rasifierade i hans ögon, trots att han talar om rasism mot judar. Han tycker att själva ordet ”antisemitism” är oanvändbart, en beteckning på något som egentligen inte finns (det finns bara rasism) och är ett begrepp som missbrukas. Det är sant att anklagelser om antisemitism missbrukas i politiska syften. Så sker även med begrepp som rasism och islamofobi.

Men det är snarare Anyurus egen retorik som bildar en homogen och kompakt vägg. I Anyurus vägg är statsminister Kristersson, SKMA och ”sionister” en enhetlig massa. Det finns bara en ”lobbyorganisation” som försöker döda kritik mot Israel, och en icke-judisk antirasistisk organisation som arbetar mot antisemitism som en specifik form av rasism kan inte vara något annat än ”folkmordsapologeter”. Judars faktiska erfarenheter och subjektivitet studsar av mot väggen. De som själva är föremål för antisemitism har inget tolkningsföreträde, de exkluderas fullständigt.

Det är också detta som Anyuru i sin replik till Sokolow i Aftonbladet 2/8 gör till själva poängen: att Palestinarörelsens tolkningsföreträde inte får utmanas av judar, även om de utsätts för antisemitism inom samma rörelse. Judar har inte rätt att säga: ”Det där angår oss.” För judar gäller alltså inte som för andra rasifierade att rasism bäst förstås av dem som utsätts för den. Inte ens Paulina Sokolow som länge solidariserat sig med palestinierna kan godkännas, hon hånas och blir till en av dem som ”schackrar” med solidariteten för att hon påtalar förekomsten av antisemitism.

Ett av Instagraminläggen, den 24/7 (se bilder ovan), lyfter fram en formulering av SKMA: ”Detta riskerar att aktivera klassiska antisemitiska troper” (där ”detta” syftar på kopplingen mellan judar och nazistiskt förövarskap). Anyuru bildsätter med en svart luvtröja med texten ”RISKERAR ATT AKTIVERA TROPER” och kommenterar: ”Att någon tar detta fjanteri på allvar övergår mitt förstånd. Som vanligt är vi emot rasism i alla former”. Som på beställning dyker det därpå upp en kommentar som återger just en antisemitisk trop – den om Juden som barnamördare. Kommentaren hävdar att ”Irgun, Sternligan och Hagana systematiskt dödat barn sedan innan 1948…”.

Det lilla ordet ”systematiskt” är viktigt. Det väcker associationer dels till Nazitysklands faktiskt systematiska mördande av judiska barn (1,5 miljoner vilket är lika med 90 procent av barnen som var vid liv 1939), dels till den medeltida bilden av Juden som barnamördare. Irguns, Sternligans och Haganas aktioner var förvisso dödliga och även barn föll offer för dem, men att de särskilt och systematiskt skulle ha riktat in sig på barn är inte sant.

Anyuru gillar kommentaren. Hela inlägget blir därmed ett bevis för just det resonemang som förlöjligades. En antisemitisk trop aktiverades, seglade upp och tog plats i giftmolnet av antijudisk propaganda. Försäkran om att vara ”emot rasism i alla dess former” var inget värd.

Charlotte Wiberg
Fri skribent och filmvetare