Kan antisemitismens historia förklara dess samtida uttryck? Rapport från SKMA:s konferens 2021

SKMA Nyhetsbrev december 2021

Antisemitismen förändras över tid, men historiska tankefigurer om judar och ”det judiska” präglar än idag hur den manifesteras och används. Det framhöll historikerna David Nirenberg och Cordelia Hess på SKMA:s konferens i november.

Hur ser relationen mellan historiska och samtida former av antijudiskt tänkande ut? I vilken utsträckning kan dagens antisemitism förklaras med hänvisning till historien? Dessa frågor stod i fokus på SKMA:s konferens i Stockholm den 11 november.

Föreläsare var David Nirenberg, professor i historia vid University of Chicago och författare till bland annat Anti-Judaism. The Western Tradition (2013), och Cordelia Hess, professor i historia vid Universität Greifswald och författare till bland annat The Medieval Archive of Antisemitism in Nineteenth-Century Sweden (2021).

Konferensen, som genomfördes med stöd av Gerald och Monica Naglers stiftelse och i samverkan med Forum för levande historia, riktade sig framför allt till journalister, politiska beslutsfattare, forskare och lärare samt myndigheter och organisationer som arbetar med att förebygga och motverka rasism och politisk extremism. Cirka 100 personer deltog.

Historiens roll

David Nirenbergs föreläsning utgick från frågan: kan antijudaismens förflutna säga något om dess samtid och framtid? Med antijudaism avser han en idétradition som använder negativa och förvrängda föreställningar om judar och judendom för att begripliggöra världen och tillvaron och kritisera samtida förhållanden.

Det kan tyckas självklart att den historiska antijudaismen påverkar attityder till judar idag, men alla delar inte den uppfattningen, sade Nirenberg. Många menar att antijudiska sentiment i samtiden beror på Israels agerande eller, om man så vill, handlingar utförda av judar av kött och blod. I de mest extrema fallen hävdas att uppmärksamhet på den historiska antisemitismen endast är ett knep som syftar till att avleda uppmärksamhet från brott som begås av Israel, framhöll han.

Sådana synsätt är inte nya, påpekade Nirenberg. Även under 1930- och 40-talen fanns många framträdande observatörer som menade att den växande antisemitismen i Tyskland och Europa saknade band till den historiska antijudaismen. En av dessa var Hannah Arendt. I sin bok Totalitarismens ursprung från 1951 avvisade hon uttryckligen förklaringar till denna utveckling som fäste betydelse vid antisemitismens historia. Den skulle istället förklaras med hänvisning till samtida realiteter, till ekonomiska förhållanden och klassmotsättningar. Tysklands judar hade varit ekonomiskt framgångsrika och, påstod hon, identifierade sig med kapitalet och inte med arbetarna. Det var denna verklighet, och inte antisemitismens långa historia, som förklarade fientligheten mot judar bland tyskar. Arendts synsätt påminner om vissa uppfattningar om antisemitismens orsaker som cirkulerar i vår tid, betonade han.

Historien spelar en avgörande roll för vår tids antijudiska tänkande, hävdade Nirenberg. Människor kan endast begripliggöra sin samtid via begrepp och tankemönster som formats av det förflutna. I både kristna och muslimska samhällen, men även i deras sekulära efterföljare, har en viktig del av tänkandet om världen och hur den kan förbättras inkluderat föreställningar om hur ”det judiska” kan övervinnas.

Nirenberg pekade på Karl Marx som ett modernt exempel på hur ett kritiskt förhållningssätt till ekonomiska realiteter kan inrymma en antijudisk potential. I sin skrift Om judefrågan förstod Marx kristnas deltagande i en kapitalistisk ekonomi som en ”judaisering” av samhället; genom att bli kapitalister blev de ”judar”. Exemplet visar att människors förståelse av den ekonomiska verkligheten inte varit oberoende av hur tänkandet om judar formats historiskt, sade han.

Kristendom, islam och ”det judiska”

Att föreställningar om ”det judiska” så djupgående influerat hur en stor del av mänskligheten uppfattar verkligheten har att göra med den betydelse som kristendomen och islam tillmätt judar och judendom i utvecklandet av tankar om det goda och hur världen kan förbättras, framhöll Nirenberg. Innan de blev världsreligioner var dessa två trossystem tvungna att förklara hur de var kopplade till men också skiljde sig från judendomens profetiska traditioner, vilka de påstod sig ha övertagit och fullbordat. Både i tidig kristendom och i tidig islam underbyggdes ofta påståendet att de kristna respektive muslimerna, och inte judarna, var de sanna arvtagarna till dessa traditioner genom att negativa egenskaper och förhållningssätt konstruerades som ”judiska”.

Nirenberg exemplifierade med hur ett begrepp som fariséer i Nya testamentet associeras med falskhet och förvanskning och hur detta fått konsekvenser långt in i modern tid. Än i dag kan farisé användas som synonym för hycklare. Nya testamentet erbjuder även möjligheter att uppfatta judar som väsensskilda från kristna, till och med som icke mänskliga, menade han. Johannesevangeliets ord om att ”Ni har djävulen till fader” har tolkats på olika sätt, men det kom mycket snart att användas för att argumentera för att judarna inte hade samma ursprung som resten av mänskligheten, sade Nirenberg.

Inom kristendomen blev judendom och judaisering tidigt grundläggande begrepp för att begripliggöra världen. De har även använts för att kritisera kristna som ansetts avvika från kristna ideal. Ett liknande bruk av begreppen återfinns i islam, underströk Nirenberg.

Just genom att ”judar” och ”judendom” – ”det judiska” – kunnat fungera som verktyg för att förstå och kritisera avvikelser eller samhällsförändringar blev antijudaismen central i den västerländska idétraditionen. Nirenberg belyste hur denna typ av tankefigurer tillämpats i olika historiska kontexter och hur bruket av dem varit oberoende av existensen av judar av kött och blod. Han pekade bland annat på hur Shakespeare i Köpmannen i Venedig lät Shylock representera en föreställd skillnad mellan judar och kristna i förhållande till penningutlåning. Dramat, som skrevs och sattes upp i ett England som inte haft någon judisk befolkning på mer än 200 år, kunde förstås därför att människor lärt sig tänka om världen i termer av ”judendom” och hur denna kan övervinnas, menade Nirenberg. Lika lite som Nya testamentets fariséer var Shylock en faktisk judisk person, men dessa bilder har format tänkandet om verkliga judar.

Antisemitism som ”kritik”    

Idétraditionen återspeglas även hos nazisterna. Genom kampen mot judarna skulle världen befrias från ”judiskt tänkande”, förklarade de. Judarna i Tyskland var få, de utgjorde 1933 mindre än en procent av befolkningen. Med propagandan om att såväl kapitalismen som marxismen var judisk kunde nazisterna framställa även sina icke-judiska liberala eller socialistiska meningsmotståndare som ”judiska”, och den fungerade därför att många både i och utanför Tyskland under lång tid lärt sig kritisera sina samhällen i utifrån föreställningar om ”det judiska”, underströk Nirenberg.

Denna typ av föreställningar är verksamma även idag, betonade Nirenberg. Miljontals människor exponeras dagligen för någon version av argumentet att den värld de lever i bäst kan förklaras med hänvisning till Israel, och Israel kan i dessa sammanhang avse såväl staten Israel som judar. Många av dessa människor lever i samhällen som saknar en judisk befolkning, det gäller bland annat muslimska länder. I detta sammanhang är det dock viktigt att en åtskillnad görs mellan människor som lever i palestinska områden och befinner sig i konflikt med verkliga judar och de som inte gör det, framhöll han.

Föreställningar av detta slag är även spridda i Europa och USA, påpekade Nirenberg. Inflytelserika högerradikala tänkare hävdar att judarna försöker förstöra världen genom mänskliga och medborgerliga rättigheter, marxism, migration, homosexualitet och dekonstruktion. I dessa miljöer är även idén om ”det stora utbytet” central, påståenden om att judarna är drivande bakom ett försök att ersätta den vita befolkningen med icke-vita invandrare. Till samma kategori hör även påståendena om att George Soros, konstruerad som symbol för ”judiskt kapital”, söker förstöra Ungern genom invandring av muslimer.

Föreställningar om historien som en kamp mellan allt som är gott och ädelt på ena sidan och judarna och deras anhängare på den andra kan emellertid även förekomma hos vissa tänkare på vänsterkanten, menade han. Judar görs i dessa sammanhang till representanter för kolonialism, ohämmad kapitalism, nyliberalism, privilegier, ojämlikhet och orättvisor.

Något som oroar mig, sade Nirenberg, är att vi möjligen återigen befinner oss i en situation där antisemitismen ökar men accepteras som kritik i breda delar av den politiska debatten, där vi är kollektivt oförmögna eller ovilliga att benämna faran därför att antisemitismen, som så ofta varit fallet, framställs och förstås som kritik av reella problem, faktiska orättvisor och ojämlika maktförhållanden. Genom att studera antisemitismens historia kan vi lära oss att identifiera denna typ av tankemönster och öka medvetenheten om de förödande konsekvenser de lett till i det förflutna, avslutade han.

Tyskland och Sverige i ett jämförande perspektiv

Cordelia Hess belyste i sin föreläsning kontinuiteter och förändringar i antisemitismen utifrån en historisk jämförelse mellan Tyskland och Sverige. Förintelsen utgör en avgörande skiljelinje, påpekade hon, men i andra avseenden är en jämförelse möjlig.

I båda länderna förs idag debatter om ”vems antisemitism som är värst”, konstaterade Hess. I Sverige finns en föreställning om att den svenska antisemitismen historiskt skulle vara en kulturell och litterär import från Tyskland och att det knappast funnits en antijudisk tradition före andra världskriget. En sådan syn vore obegriplig i en tysk kontext, där skulle få hävda att antisemitismen inte vore inhemsk, framhöll hon. Men i båda länderna finns likartade svårigheter att hantera förekomsten av antisemitism i olika grupper, vare sig det gäller högerextremister, andra generationens invandrare med bakgrund i Mellanöstern eller andra kategorier. I Tyskland ses emellertid samtida former av antisemitism som utflöden ur en lång kontinuitet av hat mot judar, medan uppfattningen att detta är något icke-svenskar tagit hit fortsatt lämnar avtryck i den svenska debatten.

Mot denna bakgrund är det lärorikt att anlägga ett historiskt perspektiv på kontinuiteter i Sverige och Tyskland, menade Hess. Den relevanta frågan är inte varifrån specifika tankefigurer kom utan hur de använts, anpassats och fått spridning i specifika historiska och sociala sammanhang. Hess belyste frågan med utgångspunkt i exempel från medeltiden, 1800-talet och idag. På detta sätt synliggörs att Sverige och Tyskland, även före det att de blev moderna nationalstater, delade en gemensam grund när det gäller antisemitiska texter och bilder, framhöll hon.

Texter skapade ”judefråga”    

I det tysk-romerska riket präglades sedan senantiken diskursen om judisk-kristna relationer av kontinuitet. Förhållandet mellan den kristna majoriteten och den judiska minoriteten förändrades dock drastiskt i samband med det första korståget och pogromerna i Rhenlandet år 1099, vilka under hög- och senmedeltiden följdes av fler pogromer, utdrivningar och återflyttningar.

I Sverige och Norden var situationen annorlunda. Den antijudiska diskursen överfördes med kristnandet under medeltiden, men det saknades en judisk befolkning varför det inte fanns några motbilder till den teologiska antijudaismens konstruktioner. Överföringen av kristna antijudiska texter blev med tiden omfattande, och motiven vidareförmedlades i predikningar och kyrkokonst. Återkommande motiv var anklagelser om gudsmord, kätteri och blasfemi liksom påståenden om att judar skulle ha en avvikande fysionomi och vara förbundna med djävulen. Hess exemplifierade med uppbyggelseboken Själens tröst, översatt från tyska runt 1430, som bland annat påstod att Antikrist skulle komma från det judiska folket. På detta sätt lärde sig senmedeltida svenskar, som aldrig mött verkliga judar, vad en jude är.

Även under 1800-talet förelåg betydande skillnader mellan de tyska staterna och Sverige. I Preussen gavs judar medborgerliga rättigheter 1812 vilket förändrade antisemitismen och utlöste antijudiska upplopp. Efter Tysklands enande 1871 och judarnas emancipation utvecklades en politisk antisemitism. Den hämtade även kraft ur själva nationsgrundandet, etablerandet av en tysk och kristen nation, underströk Hess. Partier bildades i syfte att bekämpa judars likställande, närvaro och inflytande i det tyska samhället, en rasistisk völkisch-rörelse framträdde och det fanns en omfattande intellektuell, akademisk och politisk debatt om judar. Antisemitismen uppvisade en stor bredd vad gäller tematik och argument.

Under Gustav III tilläts judisk bosättning i Sverige utan krav på konversion till kristendomen. Judarnas rättigheter och skyldigheter reglerades 1782 i det så kallade Judereglementet. Den judiska befolkningen förblev dock mycket liten, men judars närvaro väckte motreaktioner. 1838 angreps judiska bostäder i Stockholm och den så kallade ”judefrågan” debatterades återkommande i riksdagen. Trots den judiska gruppens litenhet var judarna som tema mycket närvarande i den offentliga debatten, även före emancipationen 1870, konstaterade Hess.

Mellan 1800 och 1900 publicerades i Sverige fler än 150 texter med antijudiska budskap, ungefär en tredjedel av dessa var översättningar, framför allt från tyska. Huvuddelen utgjordes av medeltida texter med religiösa motiv, men de innehöll även rasistiska föreställningar och stereotyper om judar och pengar. Skrifterna visar på en tydlig kontinuitet mellan medeltida antijudaism och den antisemitism som kommer till uttryck under 1800-talet. Det var denna textproduktion som skapade en ”judefråga” i Sverige, betonade Hess.

Tabuisering försvagas

När det gäller den samtida utvecklingen menade sig Hess kunna se en förändring av hur det tyska samhället förhåller sig till minnet av Förintelsens offer och en därtill relaterad skuldproblematik. Hon pekade bland annat på instrumentaliseringen av Förintelsen i den tyska anti-vaccinationsrörelse som vuxit sig stark under coronapandemin. I demonstrationer har det till exempel varit vanligt att deltagare bär gula stjärnor av samma slag som nazisterna tvingade judar att bära. Att så många tyskar påstår sig vara offer på samma sätt som judarna under Förintelsen, och att denna hållning dessutom manifesteras i en rörelse där antisemitiska troper återkommande använts, indikerar att Tysklands tid som ”världsmästare i hågkomst” (Weltmeister der Erinnerung) är över, hävdade Hess. Betydande delar av den tyska befolkningen accepterar inte på samma sätt som tidigare den tabuisering av antisemitism som etablerades under efterkrigstiden, sade hon.

Hess menade sig inte kunna se en liknade tendens i Sverige, även om förhållningssättet till Förintelsens överlevande enligt hennes uppfattning alltid varit mindre respektfullt och haft en svagare förankring i vardaglig politisk praktik i Sverige jämfört med i Tyskland.

Antisemitismen är en viktig del av vårt gemensamma kulturella arv, underströk Hess. I såväl Tyskland som Sverige har sedan medeltiden antisemitiska texter och bilder varit en del av våra kulturella, intellektuella och religiösa diskurser, och är så än idag. I vissa tider har den antisemitiska textproduktionen vuxit och lett till en ökad spridning och acceptans för antijudiska föreställningar. Detta har alltid utgjort den latenta bakgrunden till utbrott av våld mot judar. Den centrala frågan idag är hur vi hanterar antisemitismen och hur vi förhåller oss till dem som drabbas och traumatiseras av den, avslutade Hess.

Samband mellan rasismer

Föreläsningarna följdes av ett samtal mellan föreläsarna modererat av historikern Lars M Andersson. I diskussionen återknöts till frågan om relationen mellan kontinuitet och förändring i förhållande till antisemitismen. Cordelia Hess sade att hon som medetidshistoriker förvånades över uppfattningen att den antisemitism som bröt fram i mitten av 1800-talet skulle ha inneburit en radikal förändring. Vi kan se att det pågått en rasifiering av judarna sedan senmedeltiden, så ur ett längre tidsperspektiv är de förändringar som sker i modern tid inte så avgörande som ibland görs gällande, sade hon. Nirenberg var inne på samma spår. Han ställde sig frågande inför önskan att separera kontinuitet och förändring. Vi vet att antisemitismen har en lång historia men att det över tid sker förändringar, det bör inte vara svårt att erkänna, påpekade han.

I samtalet berördes även frågan om den politiska instrumentaliseringen av antisemitism i den samtida debatten. Hess menade att dessa problem återfinns i specifika politiska kontexter, men att det även pågår seriösa diskussioner präglad av en vilja att förstå problemen. Med tanke på polariseringen av debatten är det viktigt att peka på och förklara sambandet mellan olika rasismer och hur dessa kopplingar till exempel återspeglas terrorattacker motiverade av hat mot olika grupper, sade hon. Nirenberg instämde i detta. Han påminde också om att antisemitismen inte endast, och i vissa avseenden inte alls, handlar om judar. Varje större våg av antisemitism har medfört katastrofala konsekvenser även för icke-judar. Oförmågan att se sambanden mellan antijudaism och andra former av rasism, och tendensen att ibland behandla antijudaism som mindre viktigt, har således negativa följdverkningar för stora grupper, framhöll han.

SKMA

Konferensen filmades och kan ses på SKMA:s hemsida. Läs även Per Svenssons intervju med David Nirenberg i DN 9/11 2021.