SKMA Nyhetsbrev oktober 2025

I skolan och samhället i stort förminskas ofta antisemitismen och behovet av upplysning om dess uttryck och konsekvenser ifrågasätts, skriver Mathan Shastin Ravid.

”När vi lyfter frågor om antisemitism, eller minnet av Förintelsen, möts vi av judehat och ifrågasättanden på sociala medier: Vems agenda driver ni? Varför så mycket fokus på antisemitism? Varför minnas Förintelsen 80 år senare? Hur kan ni bry er om detta när Gaza brinner?”. Det skrev Petra Mårselius, överintendent för Forum för levande historia, i en läsvärd text i Dagens Nyheter den 18/9. ”Den typen av ifrågasättande får vi sällan när vi talar om andra former av rasism. Det kan vara värt att stanna upp och fundera på varför. Är det rimligt att behöva försvara arbetet mot antisemitism?”, fortsatte Mårselius.

Igenkänningsfaktorn är hög. Vi på SKMA får inte sällan liknande reaktioner när vi uppmärksammar antisemitism eller Förintelsen. Föga oväntat är upprördheten tydligast på sociala medier, där folk kan kritisera och hetsa på distans. Men det förekommer även i andra sammanhang, exempelvis i skolans värld.

Det är nu ca 15 år sedan jag började engagera mig i SKMA. Sedan dess har jag tillsammans med kollegor rest land och rike runt och utbildat tusentals personer varje år. Majoriteten har varit skolelever och lärare, men vi träffar även andra grupper. Okunskapen är ofta stor, inte minst om nutida antisemitism. Inte sällan förekommer föreställningar om att fientlighet mot judar främst eller enbart är ett historiskt problem, vilket nog förklaras av att många endast kommer i kontakt med ämnet antisemitism i skolundervisning om Förintelsen.

Mathan Shastin Ravid i samtal med skolelever. Eleverna på bilden har ingenting med de problem som diskuteras i texten att göra. Foto Ewa Andersson.

DÄRTILL ÄR DISKREPANSEN mellan vad många tror sig veta och vad de verkligen vet ofta påtaglig. Vissa tycks tro att (ofta ytlig) kunskap om folkmordet på Europas judar under andra världskriget räcker för att exempelvis kunna känna igen och bemöta antisemitiska troper och konspirationsteorier på TikTok och Instagram idag.

De flesta jag mött genom åren har varit intresserade. Det finns många lärare som är både kunniga och engagerade. Många lärare och elever önskar också att man i skolan hade ett större fokus på och mer tid för undervisning om antisemitism och annan rasism. Samtidigt är de reaktioner som Petra Mårselius beskrev i sin text ett återkommande fenomen i många svenska klassrum: att man behöver motivera varför det överhuvudtaget är viktigt att prata om hat och fördomar mot judar. Och att olika former av rasism ställs mot varandra, som om antirasism vore ett nollsummespel.

I kölvattnet på det kommer inte sällan ”frågor” som ”Men varför pratar vi bara om antisemitism, islamofobi är ju ett mycket större problem!” (det är ofta islamofobin som antisemitismen ska jämföras med, och underordnas) eller ”Varför pratar vi inte i stället om det som händer i Gaza/Palestina?”. Efter otaliga skolbesök för diskussioner med unga och vuxna är min bild att sådana ifrågasättanden kan komma både från elever och skolpersonal. Jag har ibland mött påståenden eller antydningar om judars förmenta ”offermentalitet” (en vanlig antisemitisk trop) och klagomål om att det ”ständigt tjatas om Förintelsen”.

Mathan Shastin Ravid. Foto Ninni Andersson/Regeringskansliet.

SKMA FOKUSERAR PÅ antisemitism, men lyfter även andra former av rasism. Jag har genom åren också föreläst och samtalat med elever, lärare och andra om fördomar och hat mot bland andra muslimer, romer och svarta. Då har jag talande nog aldrig fått frågor som ”Varför pratar vi inte mer om antisemitism?” och ”Varför pratar vi inte i stället om det som händer i Sudan/Etiopien/ DR Kongo/Jemen/Syrien/Somalia (för att bara ta några exempel)?”. Jag har i dessa sammanhang heller inte mött påståenden om att muslimers, romers och afrosvenskars utsatthet för rasism uppmärksammas för mycket eller hånfulla kommentarer om att dessa grupper skulle överdriva sin utsatthet. (Vilket såklart inte betyder att inte andra kan ha stött på det, eller att sådana reaktioner inte förekommer i samhällsdebatten, för det gör de.)

Det finns inte sällan en bild av att judar skulle vara en särskilt omhuldad minoritet vars utsatthet alltid tas på större allvar än andra gruppers och aldrig ifrågasätts, en föreställning som anknyter till antisemitiska idéer om judar som ”privilegierade”. Förminskandet av antisemitismen som samhällsproblem, och det återkommande ifrågasättandet av behovet av upplysning om dess uttryck och konsekvenser idag, illustrerar inte bara falskheten i denna bild, det understryker också nödvändigheten av ökade kunskapssatsningar om antisemitismens samtida framträdandeformer.

Mathan Shastin Ravid
Kanslichef och utbildare på SKMA

Texten publicerades först som ett inlägg på SKMA:s blogg den 22/9–25.