SKMA Nyhetsbrev juni 2025
I en ny antologi belyses centrala frågor relaterade till Förintelsen och judiskt liv i Europa och Sverige före, under och efter denna katastrof. Sammantaget är det ett innehållsrikt och intressant, men stundtals spretigt, samlingsverk, skriver Pontus Rudberg.
Förintelsen & Sverige – tiden före, under, efter (Natur & Kultur, 2025) är en antologi som i första hand riktar sig till lärarstudenter, lärare och en intresserad allmänhet. I prologen anger redaktörerna, historikerna Izabela A. Dahl och Karin Kvist Geverts, att boken ska belysa Sveriges relation till Förintelsen genom två huvudsakliga linjer. Den ena följer det judiska livet i Europa, dess tragiska öde under nazisternas och samarbetsregimernas förföljelser och massmord, samt de överlevandes liv och meningsskapande efter Förintelsen. Den andra behandlar de idéer och historiska processer som ledde till förföljelserna och folkmordet.
Ambitionen att överbrygga klyftan mellan judisk historia och förintelseforskning är lovvärd och utgör utgångspunkt för bokens tre delar: ”tiden före”, ”tiden under” och ”tiden efter” Förintelsen. Denna struktur förutsätter dock en tydlig definition och periodisering av begreppet Förintelsen, vilket redan i inledningen leder till onödiga tvetydigheter.
Å ena sidan citerar redaktörerna ledande institutioner och forskare som betraktar Förintelsen som en process som sträcker sig från nazisternas maktövertagande 1933 till försöken att utplåna judarna. Å andra sidan förespråkar de en snävare definition, avgränsad till beslutet att genomföra det systematiska massmordet – en utveckling som vanligen dateras till hösten 1941. Problemet med en sådan avgränsning är att den exkluderar de inledande stegen i folkmordsprocessen, trots att tusentals judar redan då hade mördats. Boken hade vunnit på en mer omfattande inledning där även begrepp som folkmord och nazisternas brott mot andra grupper diskuterats samlat, snarare än utspritt över de 13 kapitlen.
Det första kapitlet, författat av historikern Maja Hultman, är en exposé över judiskt liv i Europa – från romarnas erövringar till diasporan, från bosättningar och blomstringstider till fördrivningar, återkomster, pogromer och 1800-talets emancipation. Hultman introducerar bland annat historikern David Biales teori om hur judiska kulturer formats i relation till omgivande samhällen, och redogör för den judiska historien ur ett socialt, ekonomiskt, kulturellt och religiöst perspektiv.
Framställningen är oundvikligen översiktlig, men ibland sker hopp i tiden något för hastigt. När Hultman nämner ghettots uppkomst i Venedig, kunde hon exempelvis ha nämnt att företeelsen är äldre än själva begreppet – den spanska motsvarigheten, Juderías, var vanlig på hela den Iberiska halvön under 1400-talet. Kapitlet avslutas med den antisemitiska reaktionen mot emancipationens framsteg, och Nürnberglagarna som markerade dess slut i den tyskkontrollerade maktsfären.
Nästa kapitel, ”Den nationalsocialistiska ideologin”, fokuserar främst på fascismens utveckling och den nazistiska rasideologin, vilken behandlas ingående och kunnigt. Tyvärr ges antisemitismen endast ett par sidor, huvudsakligen med fokus på dess ”rasvetenskapliga” aspekter. En mer utförlig analys av antisemitismens roll i Förintelsens genomförande saknas, även om flera författare snuddar vid ämnet. Bland andra Yehuda Bauer och Saul Friedländer, som flera av bokens författare annars hänvisar till, har argumenterat för att antisemitismen var den viktigaste förutsättningen för Förintelsen. Eftersom antisemitismen fungerade som en slags förklaring till alla det moderna samhällets förmenta olyckor, oavsett om det var politiken, kulturen, moralen eller rasen som var hotad var det judarnas fel. Bara genom att utplåna judarna kunde folket räddas, enligt den antisemitiska logiken.
I det tredje kapitlet förklarar historikern Ann-Judith Rabenschlag varför just Tyskland kom att bli epicentrum för folkmord, genom att analysera de exkluderande processerna och hur våldet successivt intensifierades, samtidigt som idén om en ”tysk folkgemenskap” vann mark. Den första delen avslutas med Kvist Geverts redogörelse för Sverige under mellankrigstiden, med fokus på neutralitetspolitiken, relationen till Nazityskland, den restriktiva flyktingpolitiken samt den betydande hjälpverksamhet som bedrevs, framförallt av ideella krafter.
Den andra delen inleds med en kronologisk översikt, författad av Kvist Geverts och Heléne Lööw, av andra världskriget: masskjutningarna bakom östfronten under Operation Barbarossa, upprättandet av förintelseläger samt dödsmarscherna mot krigets slut. Kapitlet bygger främst på Raul Hilbergs The Destruction of the European Jews (1961) och Peter Longerichs Holocaust (2010), och avslutas med en kort genomgång av forskningsläget om hur Förintelsen kunde ske.
Izabela A. Dahl. Foto Bettina Brandt
Ett av bokens starkaste bidrag är Pär Frohnerts kapitel om aktörerna i Förintelsen. Här behandlas nazistiska förövare, kollaboratörer, Hitler, partiet, SS, militären och även vanliga tyskar. Han belyser också offrens agens och en inledande diskussion om judiskt aktörskap. Dock saknas referens till nyare forskning, exempelvis Evgeny Finkels Ordinary Jews (2017), som visar hur judars strategier och beslut – i ljuset av lokala förhållanden – påverkade deras chanser att överleva.
I ett annat bidrag redogör Andrej Kotliartchouk för folkmordet på romer samt sitt pågående forskningsprojekt om romska överlevare i Sverige. I ytterligare ett kapitel diskuteras Sveriges förhållande till Nazityskland och landets agerande under kriget, inklusive neutralitetspolitiken, eftergifterna och opinionens skiftningar. Här saknas dock en mer ingående diskussion om Sveriges direkta förhållande till just Förintelsen – med undantag för ett utmärkt kapitel om svenska hjälp- och räddningsinsatser. Exempelvis finns ny forskning om svenska diplomaters rapportering om massmördandet på östfronten, om judiska räddningsförsök från Sverige och om svenska kontakter med både förövare och offer som det hade kunnat redogöras för i boken.
Den tredje och avslutande delen behandlar tiden efter Förintelsen och består av fyra kapitel. Det första, skrivet av Malin Thor Tureby och Kristin Wagrell, handlar om de judiska överlevandes olika roller i det svenska samhället, hur de behandlats i historieskrivningen och vilken roll de själva spelat i minnesarbetet.
Karin Kvist Geverts. Foto Magnus Swärd
I ett annat kapitel analyserar den norske historikern Kjetil Braut Simonsen förnekande och förringande av Förintelsen, både generellt och i norsk och svensk kontext. Han spårar fenomenets rötter, förklarar dess kännetecken och ger konkreta råd för hur man kan bemöta förnekare. I de sista två kapitlen diskuteras litterära texter om Förintelsen i förhållande till historisk autencitet, objektivitet och etik, respektive bild- och konstrepresentationer av Förintelsen, det vill säga hur dessa representationer förmedlas som historisk händelse och dokumentärt och konstmässigt i film, konstverk och minnesarbeten.
Sammantaget är detta ett innehållsrikt och intressant – men stundtals spretigt – samlingsverk, både vad gäller tematik och form. Begreppsdefinitioner och historiografiska diskussioner hade med fördel kunnat samlas i en mer strukturerad inledning, som stundtals upplevs både grumlig och motsägelsefull. Trots detta innehåller boken mycket ny forskning som tidigare varit otillgänglig för en bredare svensk läsekrets, och flera av kapitlen utgör utmärkta översikter över några av förintelseforskningens mest centrala frågor.
Pontus Rudberg
Docent i historia och verksam som forskare vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.