Svante Weyler: En bok och ett mejl

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2021

Jag var en ”Margit-akta-dig”. Inget fick hända mig. Jag skulle alltid vara stark och frisk, lycklig och duktig. Jag och min bror var ju allt för våra föräldrar, hela universum. Alla, hela min döda familj fanns i mig, allt mamma och pappa förlorat. Det var mitt öde att finnas till istället för dem som slutat sina liv i gaskammaren. I mig skulle en förlorad familj återuppstå.

Margit Silberstein växte upp i femtiotalets Norrköping som dotter till två överlevande och med en älskad lillebror, Willy. I sin nyutkomna bok ”Förintelsens barn” skildrar hon med underbar exakthet och stark intensitet hur mycket denna börda väger, att vara allt för sina föräldrar. Sin relation till mamman var hon på något sätt alltid medveten om, de var helt öppna – och sårbara – inför varandra. Sin far möter hon på allvar, eller snarare på djupet, först när hon sent i livet får läsa de många och intima brev han skrev till sin blivande hustru efter kriget, när de förstått att de båda överlevt, men fortfarande var skilda åt. Han kom inte iväg från hemlandet Rumänien, dit han återvänt efter att först ha tvingats ut i kriget mot Sovjetunionen och sen deporterats till Sibirien. Mamman hade kommit med de vita bussarna till Sverige efter att ha lyckats överleva både Auschwitz och Bergen-Belsen. Nu satt hon i Norrköping och väntade på sin fästman.

I mars 1948 kommer det ett telegram till mamma från pappa: ”Jag är på väg till dig.”

MARGIT SILBERSTEINS BOK tar med en enkel självklarhet plats bland de senaste årens böcker skrivna av barn till överlevande som börjat om sina liv i Sverige. Det strålar ut en ensamhet från dem, i femtiotalets Sverige fanns det knappast plats eller intresse för de här familjernas erfarenheter – och absolut inte för deras barns. I flera av böckerna går också ett tydligt familjemönster igen: pappor som tyst biter ihop, mödrar som på gott och ont låter barnen dela mer av smärtan, av minnena, mardrömmarna.

Kenneth Hermeles mor väljer ortodoxin och vill ha med sig sin son in i den. Salomon Schulmans mor kan inte förlåta Gud och skriker ut sina mardrömmar om natten och vill att sonen tar ut den hämnd hon inte själv kan ta ut.

Men Margit Silbersteins skildring äger också en allmängiltighet:

Jag kände hur mamma gled ifrån mig mer och mer, och det värsta, jag visste att hon kände likadant. Att hon trodde att hon inte hade någon i hela universum, utom pappa förstås. Hennes barn levde i en värld dit hon inte hade tillträde, hon ville inte komma in.

Men själva botten i denna upplevelse är naturligtvis specifikt judisk:

Att förhålla mig till min mor och far som andra förhöll sig till sina föräldrar, vanliga föräldrar som jag såg dem, var en omöjlighet. Det vore en oförsvarlig handling att jag, deras dotter, skulle tillfoga dem ännu fler sår.

MARGIT SILBERSTEIN SKRIVER sin egen historia, hon skriver judisk historia, men hon skriver lika mycket svensk historia. Hon påminner oss om priset för att växa upp i skuggan av en stor katastrof och i förlängningen av det, vad det kan kosta om den omgivande majoriteten inte är känslig för det.

Jag fick en gång ett mejl från henne. Jag hade kritiserat en högt uppsatt svensk politiker och anklagat honom för att använda sig av ”antisemitiska tankestrukturer”. Margit Silberstein arbetade då på en av Sveriges största och viktigaste nyhetsredaktioner. Hon skrev med ett slags uppgivenhet: ”Jag har ägnat hela dagen åt att försöka förklara för mina kolleger vad en antisemitisk tankestruktur är.” Jag har aldrig kunnat glömma det där och jag förstår nu, efter att ha läst hennes bok, ur vilken känslomässig erfarenhet hennes uppgivenhet växte. Jag kan bara hoppas att hennes dåvarande kolleger nu läser hennes bok och fattar hur både stötande och sårande deras ignorans kunde upplevas.

Svante Weyler
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)