Svante Weyler: Vad visste påven Pius XII om Förintelsen hösten 1942?

SKMA Nyhetsbrev 2020

Fortfarande finns oklarheter om katolska kyrkans agerande under Förintelsen. När Vatikanen nu öppnat arkiven kan bilden klarna, skriver Svante Weyler. 

Andra världskriget tar aldrig slut. Förintelsen av Europas judar förstår vi fortfarande inte till fullo. Det är därför det är så plågsamt fascinerande att få veta vad påven visste och vad han möjligen teg om.

Pius XII blev påve 1939, som präst hade han länge verkat i Tyskland, framväxten av nazismen och vad den kunde innebära för världen kan han inte varit okunnig om. Hans företrädare Pius XI hade tagit klar ställning mot nazismen, den avgörande encyklikan hade hans blivande efterträdare skrivit åt honom.

Den 27 september 1942 överlämnade den amerikanske ambassadören i Vatikanen ett brev från sin regering som bland annat innehöll följande passus: ”Likvideringen av Warszawas ghetto är i full gång. Utan varje urskillnad, utan hänsyn till vare sig ålder eller kön förs alla judar i grupper ut ur ghettot och skjuts ihjäl. Deras kroppar används för framställning av fett, deras ben för produktion av gödsel. Massavrättningarna äger dock inte rum i Warszawa utan i läger, speciellt inrättade för detta syfte, ett av dem ligger i Belzec.”

Amerikanerna hade fått denna information från Jewish Agency for Palestine och ville nu få den bekräftad – man tvivlade, som så många andra – och, om Vatikanen nu kunde bekräfta sanningshalten, ville man veta om Vatikanen hade några idéer om hur man skulle kunna använda sig av den allmänna opinionen i avsikt att uppväcka de civiliserade krafterna i världen för ”förhindra en fortsättning av dessa barbariska dåd”.

Påven Pius XII. Foto Michael Pitcairn, Wikimedia Commons

Det här brevets existens har varit känd, men det fanns inte med i den digra dokumentsamling – elva band, nära 10 000 sidor – som Vatikanen offentliggjort med material om Vatikanen och andra världskriget. Men många forskare har tvivlat på att de sagt allt, nu har tvivlarna fått chansen: sen början av mars är arkiven som innehåller allt som rör Pius XII öppna.

I en närmast rafflande artikel i den tyska tidningen Die Zeit redogör den tyske katolske prästen och kyrkohistorikern Hubert Wolf för hur han, tillsammans med sju medarbetare från Münsters universitet, under en hektisk vecka jagar bevis, för och emot. För att ta sig igenom de mer än 200 000 pärmarna med miljoner av dokument skulle hans team behövt år, nu fick de bara en vecka på sig innan arkiven åter stängdes, tills vidare. På grund av viruset.

Men de hann hitta mycket nog. Påven läste brevet från amerikanarna, framgår det av dokumenten. Hans medarbetare noterade att Vatikanen fått liknande information och att mycket talade för att den stämde. Förutom ett flertal skrivelser med bön om hjälp från hotade judar hade den katolske biskopen i Lemberg (idag Lviv) i augusti samma år berättat om de tyska ockupanternas ”diaboliska” utrotning av judar.

Påven visste alltså, men vad gjorde han, vad sa han? Först ingenting. När de allierade så småningom insett att informationen om den pågående Förintelsen var sann protesterade man öppet den 17 december 1942. Vatikanen anslöt inte, trots fortsatta påtryckningar, till protesten.

En vecka senare håller påven sitt sedvanliga jultal och nu nämner han i alla fall att hundratusentals dödas ”bara på grund av sin nationalitet eller härkomst”. Men hans kritiker har alltid varit noga med att påpeka att han aldrig använde ordet jude. Vad hindrade honom, vad gjorde att han mot bättre vetande lät bli att säga som det var och därmed använda sitt enorma inflytande över miljoner människors sinnen, inte bara katolikers?

De nyfunna dokumenten ger oss en ledtråd, kanske till och med svaret. En av hans dåvarande medarbetare Angelo Dell’Aqua, som efter kriget skulle bli hans allra närmaste rådgivare, har i en ”Appunto”, en intern handling från den 2 oktober 1942 först noterat att informationen från den amerikanske ambassadören ”utan tvekan väger mycket tungt”. Sen följer en mening, som man enligt Hubert Wolf, världsexpert på Vatikanen och det tredje riket, måste läsa flera gånger för att verkligen inse vidden av: ”Men vi måste försäkra oss om att informationen är sanningsenlig, eftersom det är vanligt att judar har lätt för att överdriva …”.

Dell’Aqua är i och för sig misstänksam mot andra också, t ex sin ordensbroder från Lemberg: ”…de östliga katolikerna är verkligen inte exemplariska när det gäller uppriktighet.”

Att Dell’Aqua ändå skrev och agerade som en klassisk antisemit framgår av en anteckning från december 1943, när Roms judars öde stod på spel: ”Det tycks mig som det på senaste tiden kommit alltför många icke-ariska besökare till sekretariatet och att det just inom detta sekretariat talats för mycket om judarna och det som de tyska och italienska regeringarna gjort med dem.”

En vecka fick de på sig, de tyska forskarna, och även om de visste vad de letade efter fann de inte ett avgörande dokument: själva manuskriptet till påvens jultal den 24 december 1942. Kan det ändå vara så att ordet ”jude” stod i det ursprungliga manuskriptet men ströks i sista stund? Än idag finns det naturligtvis massor av katoliker, inte bara i Vatikanen, som vill frikänna den påve som så småningom, när ghettot i Rom var upplöst och invånarna där förts in i döden, öppnade kyrkorna för de judar som fanns kvar i livet.

En italiensk eller katolsk inre angelägenhet? Nej, runt om i Europa pågår fortfarande diskussionen om vem som gjorde vad under Förintelsen, också här i Sverige, och varför skulle den inte det. Finns det en angelägnare jakt på en historisk sanning?

Hur det verkligen var med just Pius XII får vi först reda på när viruset är besegrat och Hubert Wolf och de andra forskarna kan återvända till de 200 000 pärmarna och de miljonerna dokumenten. To be continued, alltså.

Svante Weyler

En kortare version av artikeln publicerades i DN 14/5 2020.