Hannah Pollack-Sarnecki: Antisemitismens avtryck och konsekvenser

SKMA Nyhetsbrev juni 2020

Gästkrönika av Hannah Pollack-Sarnecki

Vad karaktäriserar den antisemitiska hatbrottsligheten i Sverige idag och vilka är gärningspersonerna vid antisemitiska hatbrott? I vilka miljöer begås antisemitiska hatbrott och vilka konsekvenser får antisemitism för dem som drabbas? Detta är några av de frågor vi sökte svar på inom ramarna för det regeringsuppdrag där Brottsförebyggande rådet skulle genomföra en fördjupad studie av antisemitiska hatbrott med fokus på gärningspersoner.

För att belysa frågeställningarna samlades data in från flera olika källor, polisanmälningar, domar och förundersökningar analyserades. Drygt 90 djupintervjuer utfördes bl.a. med kvinnor och män med olika relationer till sin judiska identitet, med personer som har eller har haft antisemitiska föreställningar, med polis, säkerhetspolis, skolpersonal och många andra.

Antisemitism, visar undersökningen, är ett fenomen som förekommer på många olika platser och i många skilda sammanhang: på gatan, i skolan, på arbetsplatsen, i hemmet, på nätet, på anstalter, inom olika samhällsgrupper och från vänster till höger i politiken. De antisemitiska påhoppen sker ibland anonymt, ibland öppet och ibland via kodord, skämt och stereotyper. Det handlar om allt ifrån nedvärderande skämt till hot och våldsbrott.

Intervjupersonerna berättar att de stöter på konspiratoriska föreställningar om judar i många vardagliga sammanhang. En person som arbetar med hatbrott säger: ”Fler och fler börjar ta till de här anti-judiska konspirationsteorierna. Att judarna vill ta över världen och översvämma Europa med muslimer. Fler och fler börjar tro på det där.” Det här illustrerar hur muslimhat och judehat många gånger hänger ihop. Idéer med kopplingar till föreställningen om ”det stora folkutbytet”, d.v.s. tanken att den ”vita rasen” håller på att gå under och att judar är ansvariga för detta, tycks förekomma i både mer och mindre radikala sammanhang, både på och utanför nätet.

Ett framträdande tema i intervjuerna bland personer med judisk bakgrund är oro och rädsla. Det handlar om en oro kopplad till egna erfarenheter av trakasserier eller våld, eller om händelser som drabbat vänner och bekanta. Att judar och judiska institutioner varit mål för terror i andra länder bidrar också till en känsla av otrygghet. En oro för vad som händer i Sverige om ett parti med nazistiska rötter får större makt finns också, inklusive en rädsla inför den politiska utvecklingen i länder som Polen och Ungern. Samtidigt berättar flera att de inte tänker låta sig skrämmas.

Antisemitiskt klotter.

Vår undersökning visar att antisemitism förekommer i bredare befolkningslager, där långt ifrån alla tillhör en organiserad grupp. Samtidigt beskriver b.la. poliser för oss hur de våldsbejakande radikalnationalistiska miljöerna flyttat fram sina positioner, och personer som arbetar med säkerhet på församlingarna bedömer att de våldsbejakande salafistiska/jihadistiska miljöerna utgör det största hotet.

Under arbetet möttes jag, bland annat av personer som arbetar inom rättsväsendet, upprepade gånger av uppfattningen att uttalanden som ”judejävel” eller ”judesvin” primärt uttalas av fulla, arga, galna, eller ”allmänt rasistiska” personer. I många fall uppfattades de inte vara ideologiskt motiverade, eller ens medvetna om vad de säger. Bristen på förståelse för hur den här typen av uttalanden utgör del av ett större (historiskt men också samtida) sammanhang upplever jag är stor. Det behövs, tror jag, en vaksamhet kring den ödesdigra relationen mellan den organiserade och oorganiserade rasismen.

Kvinnor och män i politiken, inom församlingar, ideella organisationer och på myndigheter berättar i intervjuerna om trakasserier de uppfattar har som syfte att skrämma dem och få dem att lämna sina positioner eller lägga ner sina organisationer. Flera av de yngre kvinnorna och männen engagerade i det offentliga livet, tvivlar på om det är möjligt att fortsätta delta i det politiska samtalet och samhällslivet på samma villkor som andra.

Jag har också observerat en ängslighet eller rädsla hos personer som inom sina professionella uppdrag ska arbeta för att granska antisemitism. En del tycks uppleva ett obehag när de ska befatta sig med frågan, och vill inte uppträda med namn eller bli förknippade med judar. Mitt intryck och min tolkning är, att rädslan är stor för fördömanden och repressalier ifrån rasistiska grupper och personer. Jag uppfattar att det ser ut på liknande sätt för dem som arbetar med frågor som rör muslimer och islamofobi. Tendenser som kan utgöra ett direkt hot mot demokratin.

Hannah Pollack-Sarnecki

Hannah Pollack-Sarnecki är fil.dr  i socialantropologi och arbetar som forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut framför allt inom området våldsbejakande extremism. Hon har tidigare varit verksam vid bl.a. Stockholms universitet och Brottsförebyggande rådet.