David Feldman: Labour och antisemitismen: Det handlar inte om antisemiter utan om kulturellt rotade fördomar

SKMA Nyhetsbrev juni 2020

Med valet av Keir Starmer som ledare har brittiska Labour en möjlighet att gå till botten med partiets problem med antisemitism. Men det kräver en korrekt förståelse av hur antisemitism fungerar och om dess förankring i den politiska kulturen. Det skriver den brittiske antisemitismforskaren David Feldman.

Med valet av Keir Starmer till partiledare ges Labour en möjlighet att gå till botten med partiets långvariga kontrovers rörande antisemitism. Men kommer det att ske? För att Labour, eller någon annan, effektivt ska kunna ta sig an problemet måste de ompröva förståelsen för hur antisemitismen fungerar i dagens Storbritannien.

Labours vänner och fiender brukar hävda att partiets problem handlar om antalet antisemiter i dess led. Olika sidor debatterar om antalet är stort eller litet. Hur förståelig denna diskussion än må vara så har det intensiva fokuset på antisemiter varit ett misstag. Det mer grundläggande och utbredda problemet handlar om antisemitism, inte om antisemiter. Källan till Labours svårigheter återfinns i vår politiska kultur.

Detta knyter an till en icke uppmärksammad konsensusuppfattning i en annars bitter dispyt. Överraskande nog är företrädare för motsatta sidor överens om att antisemitism ska förstås som en uppsättning idéer som tränger in, förgiftar och förstör en politisk organisation. Jeremy Corbyn och Storbritanniens överrabbin Ephraim Mirvis är eniga om att antisemitismen är ”ett gift”; för Boris Johnson och fackföreningsledaren Len McCluskey är den ett ”virus”.

Ord spelar roll och dessa metaforer får oss att missförstå de problem Labour står inför och vilken typ av åtgärder partiet behöver vidta. Föreställningen om att vi befattar oss med ett virus eller gift har fått Labour att fokusera på individer – antisemiter som ”drabbats” av smittan. För att lösa problemet och återfå hälsan uppmanas Labour från alla sidor att stänga av eller utesluta ”rötäggen”. Men så enkelt är det inte.

Labours nye ledare Keir Starmer. Foto Rwendland, Wikimedia Commons.

 

Låt oss betrakta den större bilden. I Storbritannien är antalet övertygade, ideologiska antisemiter litet: det handlar om färre än 5 procent av den vuxna befolkningen. Men samtidigt finns det en stor minoritet av befolkningen, över 30 procent, som beredvilligt instämmer i negativa eller stereotypa föreställningar om judar, till exempel att judar berikar sig på andras bekostnad eller att de drivs av helt andra intressen än icke-judar.

Dessa negativa föreställningar om judar har vuxit fram under århundraden och är djupt förankrade i vår kultur. Om vi behöver en metafor för att förstå antisemitismen så är det inte ”virus” utan reservoar: en djup reservoar av stereotyper och narrativ, som fyllts på över tid, och som människor enkelt kan göra bruk av, oavsett om det är avsikten eller inte.

En betydande minoritet av sympatisörer med de båda stora partierna instämmer i antisemitiska stereotyper och fördomar som hämtats ur denna reservoar. Detta skapar huvudbry. Hur kan det komma sig att antisemitism är ett problem för Labour när konservativa väljare är mottagliga för samma fördomar? Den fråga vi måste ställa är inte huruvida det existerar antisemitism inom Labour utan varför den antisemitism som finns inom Labour blir synlig.

Det sker inte därför att Labourmedlemmar skulle vara mer benägna att vara ideologiskt övertygade antisemiter. Orsaken har att göra med den politiska debattens aktuella förutsättningar. Idag förbinds judar med eller föreställs ha anknytning till några av de frågor som Labourmedlemmar bryr sig mest om: Israel och Palestina, och hur makt utövas i det kapitalistiska samhället.  Vi ser Labourmedlemmar och sympatisörer sträcka sig efter slitna antisemitiska idéer, stereotyper och narrativ som erbjuder en grovt förenklad och, uppenbarligen, övertygande förklaring till dessa frågor.

Två missledande svar har följt på den utbredda missuppfattningen att Labours problem skulle handla om enskilda antisemiter och inte om antisemitismens idéreservoar. Det första har varit förnekelse. De som försvarat det gamla ledarskapet och partiapparaten har varit snabba med att framhålla det låga antalet ”verkliga” antisemiter i partiet.  I många fall har Labourmedlemmar som anklagats för att sprida antisemitiska troper försvarats med argumentet att de inte är antisemiter. Hos Corbyn ”finns inte ett uns av antisemitism” sade en talesperson för partiet till judiska tidningar 2015, en fras som ofta kom att upprepas under åren som följde. När antisemitism uppfattas som något endast fullfjädrade antisemiter kan bära på tjänar insisterandet på att någon inte är antisemit till att dölja problemet.

På den motsatta sidan i debatten har problemet uppfattats som en kropp ansatt av sjukdom; Labour har beskrivits som ett parti nedlusat med antisemiter och i behov av radikala kirurgiska ingrepp i form av omfattande uteslutningar. Organisationer i den judiska mittfåran har utfärdat alltmer svepande krav på att bestraffa dem som gjort sig skyldiga till övertramp. Ledande partiföreträdare har svarat med försäkringar om en ”nolltolerans”-policy, men har haft svårt att genomdriva den.

”Nolltolerans”. Protest mot antisemitism.

I samband med valet av ny Labourledare 2020 följde – till förtret för många bland partiets gräsrötter som håller fast vid förnekelsen – nästan alla kandidater, inklusive Starmer, det etablerade mönstret med löften om att de skulle inta en hållning präglad av ”nolltolerans” mot antisemitism och slutgiltigt ”utradera” problemet. Men kravet på nolltolerans är omöjligt att uppfylla. Uteslutning, även om det ibland är nödvändigt, kommer aldrig att komma åt kärnan i Labours problem. Det går att utesluta antisemiter, men det går inte att utesluta antisemitism. Även om antisemiter kan drivas ut kan antisemitismen, som ligger inbäddad i vår politiska kultur, knappast fås att försvinna.

I efterdyningarna av Corbyns ledarskap finns en möjlighet att ta sig ur detta dödläge. Det kräver av oss att ta skillnaden mellan antisemiter – odelade och ofta ideologiskt övertygade rasister – och den mer diffusa antisemitism som lever vidare i den politiska kulturen på allvar. Av det skälet måste utbildning, till och med i högre grad än disciplinära åtgärder, prioriteras av Labour. Den bör inriktas på att främja en djupare förståelse av antisemitismen som en form av rasism och öka kunskapen om dess troper och den skada de åsamkar, oavsett avsikt.

Av detta följer att politiska aktörer i stridens centrum bör ägna sig åt självrannsakan istället för defensiva svar. Med ett sådant förhållningssätt ges möjligheter att återuppbygga tilliten mellan politiska partier och brittiska judar.

Insikten om antisemitismen som en reservoar av föreställningar och narrativ, vilka i vissa fall hållit sig kvar genom historien och i andra trätt fram på nytt, understryker också vikten av ökad medvetenhet om antisemitismens olika källor. Även om Israel/Palestina utgjorde den kontext i vilken vissa vänsteraktivister infogade antisemitiska diskurser färgades antisemitismen inom Labour även av den antikapitalistiska antisemitismens långa historia, vilken i sin tur utnyttjat såväl kristna antisemitiska motiv som konspiratoriska narrativ. Dessa teman har ofta förbisetts i striderna om sionism och antisionism.

På ett liknande sätt lämnar ett ensidigt fokus på vänstern oss illa rustade att bemöta den antisemitism som kommer från andra håll. Det gäller i synnerhet den som kommer från den politiska högern, inom den växer antisemitismen globalt och kan komma att göra det även i Storbritannien.

Politiska partier och rörelser behöver också – utan att skapa öppningar för antisemitism – utveckla ett politiskt språk som kan bemöta kriser som har potentialen att aktivera antisemitismen. Exempelvis utgör narrativet om en ”riggad ekonomi” ett svar på den globala kapitalismens kris men det öppnar också för ett inflöde av diskurser från antisemitismens reservoar, vilket andra antikapitalistiska narrativ inte gör.

Valet av Starmer har skapat en möjlighet till förändring, men det förutsätter en korrekt förståelse av problemet. Mycket återstår att göra. Det handlar om politisk vilja och vision. Labour har en ny ledare. Snart vet vi om partiet kan utnyttja tillfället.

David Feldman

David Feldman är chef för The Pears Institute for the Study of Antisemitism och professor i historia vid Birkbeck, University of London. Artikeln författades i samverkan med Ben Gidley, senior lecturer i psykosociala studier och forskare knuten till The Pears Institute, och Brendan McGeever, lecturer vid Institutionen för psykosociala studier och knuten till The Pears Institute. Artikeln är baserad på en kommande essä i The Political Quarterly.

Artikeln publicerades ursprungligen i The Guardian 8/4 2020. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.