Svante Weyler: De små tecknen som förebådar det stora skeendet. Om Mihail Sebastians och Victor Klemperers dagböcker

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2020

Nyligen utkom den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastians dagböcker från Rumänien 1935-1944 på svenska. Liksom Victor Klemperers dagböcker från Nazityskland, som nu kommit ut i pocket, påminner den om att undergången, tvärtemot vad vi föreställer oss efteråt, är mycket långsam, skriver Svante Weyler.

Jag har så länge värjt mig mot jämförelserna mellan dagens politiska situation i Europa och 1930-talets att det till slut blivit mekaniskt, ett slags avvärjande formel. Så mycket är annorlunda att jämförelsen bara tjänar som ersättning för en konkret men möjligen ansträngande analys. Hellre slagord än eftertanke.

Men nu börjar jag släppa mitt eget motstånd, alltför många likheter tränger sig på. Uppenbara som när politiker med utpräglad auktoritär ledarstil använder valda parlament till att undergräva demokratiska traditioner och institutioner. Andra, ibland mer subtila, som förändringar av språkbruk, eller förflyttningar av positioner inom ett politiskt spektrum utan att hela spektrat förändras.

Mihail Sebastian: Dagbok 1935-1944. Översättning: Inger Johansson. Bokförlaget h:ström

Nyligen, i den tyska liberala veckotidningen Die Zeit, bröt en av tidningens medarbetare mot ett liknande, självpåtaget tabu mot den här typen av direkta jämförelser av vitt skilda epoker, genom att påminna om ett tal som Thomas Mann, Nobelpristagaren, höll i Berlin 1930. Det har gått in i den tyska (litteratur)historien som ”Deutsche Ansprache” (ung. Tal till tyskarna) och den direkta anledningen till talet var att nazisterna tidigare den våren för första gången hade tagit makten i en tysk delstat, Thüringen.

Thomas Mann höll sitt tal inför en mycket borgerlig församling, uppklädd i smoking, och avsikten var att tala sina borgerliga, oftast starkt konservativa vänner till rätta och få dem att besinna sina skyldigheter inför den hotade demokratin i Weimarrepubliken.

Thomas Mann var verkligen rätt man för uppgiften. Som ung hade han delat det förakt för demokratin som stora delar av den tyska borgerligheten hyste under hela Weimarepublikens korta existens. Men under starkt inflytande från sina barn, främst Klaus, författaren, och Erika, skådespelerskan, hade han till sist insett att republiken nu stod inför sin undergång; mot angreppen från både nazister och kommunister försvarades den bara av de tyska socialdemokraterna. Mann uppmanande nu sina – forna – vänner att, som det tyska uttrycket lyder, ”seine Schatten überspringen” (att hoppa över sin egen skugga), och stödja socialdemokraterna. Det är högern, menade Mann, som har avgörandet i sin hand. Utan stöd från den går republiken under.

***

Den samtid som den rumänske juristen och författaren Mihail Sebastian levde och verkade i var minst av allt subtil när det gällde frågorna om demokrati och antisemitism. Sebastian, född i en judisk familj i en småstad vid Donau, och ett hett namn på den kulturella scenen i 30-talets Bukarest, skriver i sin dagbok den 30 mars 1935 om en föreläsning som hans bästa vän och förebild, filosofen Nae Ionesco hållit:

Naes föreläsning igår fick mig att storkna. Ren och skär järngardism – utan nyanser, utan komplikationer, utan ursäkter. ”Politik är vad vi kallar ett krigstillstånd, ett parti hyser i själva sitt väsen förpliktelsen att utplåna alla andra partier. Den yttersta slutsatsen härav är att inrikespolitik är en absurditet. Det enda som finns är erövring av makten, konfiskering av makten och partiets sammansmältning med hela kollektivet. Därefter blir inrikespolitiken som att sköta ett hushåll, eftersom varje form av reaktion är eliminerad. Nation är vad vi kallar ett kollektiv som inom sig hyser föreställningen om kriget. En nation definieras av ekvationen vän – fiende.” Och så vidare, och så vidare …

Nästan alla i Sebastians umgängeskrets av författare, filosofer, skådespelare var antisemiter eller kunde slänga sig med antisemitiska utfall. Hans dagbok, som nu finns utgiven på svenska och som väckte en enorm uppmärksamhet i Rumänien när den publicerades 1996, skildrar en vardag full av nålstick, påhopp, anklagelser och däremellan beskrivningar av rent övervåld och pogromer:

Det är ett antisemitiskt vanvett som tydligen inget kan hejda. Det finns ingen broms någonstans, inget förnuft. Om det ändå hade funnits ett antisemitiskt program. Då skulle man vetat till vilka gränser det tänkte gå. Men nu är det ren okontrollerad, skamlös, samvetslös, meningslös, planlös bestialitet. Allting, absolut allting är möjligt. Jag ser den bleka skräcken i judarnas ögon. (20/10 -41)

Men det fanns ett program, det skärptes hela tiden och det stod inte de nazistiska Nürnberglagarna långt efter:

Alla judar måste – enligt en lag som står att läsa i kvällstidningarna i dag – lämna in klädespersedlar till staten. Sju olika kategorier, från dem som saknar inkomst till dem som har en inkomst på fem hundra tusen om året. Det vore svårt att skriva av hela texten som i fråga om antisemitism kanske är det mest oväntade och extravaganta jag har läst hittills. /…/ Siffrorna i den sista kategorin är de mest otroliga: trettiosex skjortor, tolv kostymer, tolv överrockar … det är så groteskt att jag inte vet om det är en fars.

Sebastian var framför allt dramatiker, han visste vad en riktig fars var. Den har flera akter. Snart begärde den rumänska regimen in alla judarnas skidor.

Fascistiska Järngardet marscherar i Bukarest 1940 eller 1941. Foto Wikimedia Commons

 

Det mest skakande i dagboken är inte det öppna våldet, de vansinniga förordningarna, svårigheten att få ihop till det dagliga brödet – utan Sebastians beskrivning av känslan av att vara utlämnad, nu och kanske för alltid:

Ska jag återvända till de här människorna? Ska kriget ha förlöpt utan att några förbindelser har brutits? Utan att det mellan mitt ”tidigare” liv och ”morgondagen” finns någonting oåterkalleligt eller oöverkomligt över huvud taget?

   Varför då? Till vad nytta? (11/10 -43)

Den sista noteringen i dagboken gör Sebastian på nyårsafton 1944. Han har överlevt, han undgick pogromerna, deportationerna och att bli inkallad till armén för att slåss för Hitler. För att bara några månader senare bli överkörd och dödad av en lastbil i Bukarest när han var på väg till en föreläsning om Balzac, vars samlade verk han tröstat sig med att läsa under den långa kampen för överlevnad.

Årets sista dag. Jag skäms över att vara sorgsen. Året som gått gav oss ändå friheten tillbaka. Efter all förbittring, allt lidande, all missräkning kvarstår ändå detta grundläggande faktum.

   Tänker på Poldy, saknar honom så att det gör ont, längtar efter att få träffa honom igen – och allt annat smälter samman i saknad och förhoppningar.

Tillsammans med en annan omfångsrik dagbok från samma tid, Victor Klemperers ”Intill slutet vill jag vittna”, som alldeles nyligen kommit ut i pocket, påminner Sebastian om att undergången, tvärtemot vad vi föreställer oss efteråt, är mycket långsam. Kanske framför allt dess förspel. Och därmed påminner de båda oss också om hur viktigt det är att skärpa blicken för de små tecknen som förebådar det stora skeendet.

***

I salongen i Berlin där Thomas Mann höll sitt tal hösten 1930,  satt också tjugo SA-män, ditskickade av Joseph Goebbels som anat oråd. De var naturligtvis utklädda till borgare de med, i smoking. Det skulle inte dröja mer än några år innan smokingen åkte av för gott.

Svante Weyler