”Vi har blivit bättre på att förmedla kunskaper”. Intervju med Lena Jersenius

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2019

Lena Jersenius slutar som kanslichef på SKMA efter många år. Hon har även under lång tid varit ansvarig för kommitténs utbildningar och studieresor till Förintelsens platser. Svante Weyler frågade Lena hur det började och vad som varit viktigast i hennes arbete.

När kom du i kontakt med SKMA?

Man skulle kunna säga att jag kom med i SKMA av en slump. Under 1980-talet jobbade jag på SVEKIV, Svenska kibbutzvänner. SKMA behövde lokaler för sina möten och hjälp med administration. 1987 kom jag med i styrelsen.

Hur kom det sig att du åkte till kibbutz 1969 och blev engagerad i SVEKIV?

Jag var intresserad av samhällsfrågor och tyckte kibbutzidén var spännande. Man träffade ungdomar från hela världen och fick inblick i ett helt annat samhälle. På kibbutzen fick jag också många mycket nära vänner som överlevt Förintelsen.

Vilket intryck fick du av SKMA när du mötte kommittén 1987?

Jag uppfattade SKMA mer som en aktionsgrupp. Men i samband med rättegången mot Ahmed Rami och Radio Islam förändrades kommittén och fick en annan struktur. Under samma period blev nazistiska grupper mer aktiva och vitmaktmusik spreds alltmer. Det var viktigt och nödvändigt att sätta igång med ett mer utåtriktat arbete. Vi anordnade lärarseminarier om antisemitism och nazistisk ideologi. Vi gav ut skriften Förnekandet av Förintelsen.

Lena Jersenius läser ur Lena Einhorns bok ”Ninas resa” vid minnesmonumentet över dem som deporterades från Umschlagplatz i Warszawa. Foto Björn Edwardsson

 

Hur inleddes arbetet med studieresor till Förintelsens platser?

Efter seminarierna uppstod ett intresse för att besöka Förintelsens platser. Tillsammans med Uppsala universitet och Stockholms stad startade vi två utbildningar för lärare som löpte över ett helt år. Vi genomförde en slags pilotutbildning och såg att man kunde ordna ett bra program som gav lärarna en fördjupad kunskap om antisemitism och Förintelsen.

Hade du då besökt Auschwitz?

Jag hade varit där en gång tidigare med en grupp från Värmland. Ett mycket starkt minne från den resan har etsat sig fast. En av deltagarna, Flora Gladh från Deje, hade deporterats till Auschwitz från Ungern. Under vandringen i Auschwitz 1 mötte vi en äldre man omgiven av sin familj. Flora och mannen börjar prata jiddisch. De kände inte alls varandra men förstod direkt att båda var överlevande. De pratade om när de hade suttit i lägret, i vilket block de hade bott och för oss andra såg det helt vardagligt ut, som om de hade träffats på en bygata. Det gjorde ett oerhört starkt intryck på mig efter att vi hade hört Floras berättelser om vad hon hade varit med om. Kontrasten mellan platsens förfärlighet och det alldeles vanliga i deras samtal var oerhört drabbande. Jag bröt ihop fullständigt.

Du har lett utbildningar till Förintelsens platser med både ungdomar och vuxna, är det stora skillnader?

Ja det stämmer, sedan 1996 har kommittén arrangerat hundratals utbildningsresor för mer än fyra tusen vuxna och elever. 2014-2016 genomfördes det första regeringsstödda hågkomstprojektet och nu är vi inne i den andra perioden. Unga påverkas mycket mer i stunden, men på djupet är det ingen större skillnad på reaktionerna. Ungdomar som bär med sig komplicerade erfarenheter, t.ex. av krig eller flykt, kan ofta relatera starkare till de vittnesmål vi arbetar med. De vuxna kan möta detta på ett annat sätt. Jag träffar många lärare som berättar att erfarenheterna satt djupa spår och påverkar dem i det dagliga arbetet.

Det hör man också ofta från politiker. Är ett besök i Auschwitz livsförändrande?

Jag tror det. Men under våra utbildningar besöker vi också andra platser, till exempel små byar där judar samlades ihop och fördes ut i skogen för att mördas. Auschwitz är som ett museum. Man besöker utställningar och får förloppet förklarat för sig, därför är det lika viktigt att besöka de platser där det idag är alldeles tomt. Upplevelsen av det tomrum som de mördade judarna i en liten by lämnat efter sig, tillsammans med kunskapen om hur Förintelsen gick till, det påverkar väldigt mycket.

Du har nu mer än tjugo års erfarenhet av de här resorna, ser du några skillnader idag mot när ni började med dem?

Vi har blivit bättre på att förmedla kunskaper. Under de tidiga resorna handlade det mycket om fakta. Idag jobbar vi också väldigt mycket med vittnesmål från de platser vi besöker.

Har du märkt av om, och i så fall hur, SKMA:s ställning har förändrats under dina år?

Kommitténs auktoritet har växt med åren. Vi har mycket fler och tätare politiska kontakter, vi deltar i den allmänna debatten, vi syns mer. Men ute i skolorna märker man hur viktiga de stora utbildningsprojekten är, därför är jag övertygad om att vi måste jobba på många olika sätt för att spela roll.

Hur undviker du känslan av hopplöshet?

När jag ser vilken skillnad SKMA gör, hur deltagarnas insikter och vilja att engagera sig växer.