Svante Weyler: Ensamma attentatsmän är inte ensamma

Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2019

Den 9 november anordnade SKMA den sedvanliga minnestunden för offren för novemberpogromerna i Tyskland och Österrike den 9-10 november 1938. Men vi valde också att tillägna kvällen minnet av offren för antisemitiskt våld under de senaste åren.

Ordet pogrom kommer ju, som de flesta säkert redan vet, via jiddischen från det ryska ordet för åska. Uppslagsboken definierar det som ”en våldsam och blodig, ofta samordnad, förföljelse av en folkgrupp”. Det framkallar alltid hos mig bilden av en mängd människor som rusar fram mot ensamma, flyende judar. En mobb, kort sagt.

Det som inträffade den 9 oktober i år, alltså idag för bara ett par månader sedan, i den tyska staden Halle kallas dock inte pogrom. I stället talar man om ett attentat utfört av en ensam man. Och så kan det ju också se ut, vid en första anblick.

Halle ligger i östra Tyskland och där bodde före kriget många judar. Idag är församlingen helt liten och de allra flesta medlemmarna har sina rötter i Sovjetunionen och kom till Tyskland på 1980- och 90-talen. De utgjorde majoriteten av det åttiotal personer som hade samlats i synagogan denna onsdag förmiddag för att fira avslutningen av Jom Kippur. Ett tjugotal unga amerikanska judar, till vardags bosatta i Berlin, var också där. Och så en gammal tysk man, den ende medlemmen i församlingen som ännu själv mindes novemberpogromerna 1938.

Klockan 12.16 hörde de församlade skott från ett automatvapen utanför synagogan. Synagogan var utrustad med videokameror och på en TV-skärm inne i salen kunde de se hur en man i någon form av stridsklädsel och försedd med hjälm försökte skjuta sig in genom synagogans dörr. Den var av trä, senare skulle församlingens föreståndare berätta att den var byggd för att vara svår att forcera. I tio minuter försökte mannen forcera dörren, sedan gav han upp.

En kvinna som av en händelse passerade honom på gatan frågade vad han höll på med. Hon sköts till döds. Därefter gick han till sin bil, på den videofilm som han själv spelade in under hela tiden attentatet pågick hör man honom ropa ut sin besvikelse. Han far därifrån, men cirka 450 meter ifrån synagogan får han syn på en kebabrestaurang. Han stannar bilen, tar åter fram vapnet och går in på restaurangen och börjar skjuta. En man dödas. Att inte fler föll offer därinne berodde bara på att hans hembyggda vapen strejkade.

Därefter flydde attentatsmannen men kunde senare gripas efter ytterligare skottlossning. På den video som han alltså själv spelade in sa han, på engelska och innan han hade börjat skjuta: ”Hey, mitt namn är Anon och jag tror inte på att Förintelsen har ägt rum”. Han sa också att det var feminismen som var orsaken till att det föds så få barn i västerlandet och det är orsaken till massinvandringen. Och till allt detta är ”juden” skyldig.

Ett attentat av en ensam man? Nej, jag tror inte att det var så. Han var bara ensam just på den platsen och just då. Men han visste hela tiden att han hade en publik, det var därför han sände direkt från sitt dåd. Han var helt förvissad om han på nätet skulle kunna finna den ”våldsamma och blodiga, ofta samordnade folkmassa” som krävs för att det ska kallas pogrom. Mobben fanns där, bakom sina skärmar. Och kanske inte bara i Tyskland, nätet liksom antisemitismen känner inga gränser.

Det finns helt enkelt inget sånt som en ”ensam attentatsman” när det gäller attacker mot judar och judiska organisationer. De har alla hämtat sin inspiration från hundratals, ja kanske tusentals platser och personer på nätet där hatet mot judar finns.Men judarna i Halle är inte heller ensamma. Vi är många fler än dem som hatar. Vi måste bara visa det. Också på nätet.

Svante Weyler

Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism