Instrumentalisering av Förintelsen och Nazityskland är sedan länge vanligt förekommande i politisk och annan debatt. Jämförelser och jämställanden kan göras och görs med snart sagt vad som helst. Sådant historiebruk finns det all anledning att diskutera kritiskt. Ett exempel är hur överlevande från Förintelsen används i den pågående debatten kring Moderaternas öppnande för samarbete med SD – ett nationalistiskt, xenofobiskt parti som öppet föraktar den liberala demokratin – trots partiledaren Ulf Kristerssons tidigare löften om motsatsen.
Men det finns också anledning att förhålla sig kritisk till vissa av de röster som nu säger sig vara djupt upprörda över vad de beskriver som ett felaktigt historiebruk och som varnar för relativisering av Nazitysklands förbrytelser mot judarna. En del av indignationen är uppenbart mindre motiverad av omsorg om historien än av att bistå i arbetet med att göra SD till ett rumsrent samarbetsparti.
En av dem som varnat för hur referenser till nazismen i debatten om SD relativiserar Förintelsen är debattören Dan Korn. Det var också det budskap han framförde i SR:s Studio ett den 12/12. Men Korn tillhandahöll samtidigt ett närmast övertydligt exempel på det han själv sade sig varna för: “Vi måste förstå vad det var som ledde fram till Förintelsen. Det var antisemitism, det var förföljelse. Förföljelse är något som finns bland människor i alla kulturer, i alla samhällen, hela tiden, och väldigt mycket av det som idag sägs mot till exempel Sverigedemokraterna är samma form av demonisering som faktiskt drabbade judarna en gång i tiden”, förklarade han.
Detta är en extrem trivialisering både av antisemitismens och nazismens historiska verklighet. Den som på detta sätt hävdar att såväl saklig som osaklig kritik av SD är detsamma som den ”demonisering” judar utsattes för och ”som ledde fram till Förintelsen” är knappast särskilt oroad över att kunskapen om och minnet av förföljelsen och förintandet av Europas judar ska suddas ut och förvanskas. Tolkad bokstavligt innebär Korns hållning även en rationalisering av det nazistiska judehatet: den som saknar historiska kunskaper kan få för sig att judarna i Europa före 1945 inte var en mycket mångskiftande kategori människor utan en enhetlig politisk rörelse, och vad de drabbades av var inte en historiskt extrem rasistisk hatpropaganda och förföljelse utan en utifrån demokratiska utgångspunkter rimlig, om än ibland osaklig, politisk kritik.
Dan Korn är långtifrån ensam. Med sina omdömeslösa påståenden ansluter han sig till en i högernationalistiska miljöer sedan länge etablerad propaganda som söker framställa den egna rörelsen som ”dagens judar” och kritiken mot den som ”vår tids antisemitism”. Det är en mytbildning som artikulerats även inom SD-sfären. ”Den parallell som kan dras med judarnas situation är den särbehandling som sverigedemokrater utsätts för”, förklarade t.ex. SD-politikern Per Lindström 2016. När Ny demokratis gamle partiledare Bert Karlsson 2018 argumenterade för att M och KD skulle samarbeta med SD passade han på att meddela att “Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.”
Inverteringen är populär även i högernationalistiska rörelser i andra europeiska länder. Ett parti som exploaterat den är det regelmässigt antisemitiska österrikiska FPÖ, som grundades av fd nazister. När partiet mötte protester i samband med WKR-balen i Wien 2012 – en tillställning som samlar högerradikala politiker och sympatisörer från hela Europa – jämförde den dåvarande partiledaren Heinz-Christian Strache demonstrationerna med ”Kristallnatten” (novemberpogromen 1938) och deklarerade ”Vi är de nya judarna”. Liknande propaganda ekas av politiker i det högerradikala och återkommande antisemitiska AfD i Tyskland.
Det finns som sagt goda skäl att kritiskt diskutera bruk och missbruk av Förintelsen och nazismen i den samtida politiska debatten. Det är dock något annat än falsksången som hörs från högerradikalt håll liksom från vissa av SD-samarbetets manegekrattare.
SKMA