Myndigheternas censur reglerar antisemitismen i dagens Ryssland. Intervju med Alexander Verkhovsky, chef för Sova Center

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2019

Antisemitismen har en lång och ofta brutal historia i Ryssland. Men vilka former tar den sig idag? En person som följer utvecklingen är Alexander Verkhovsky, chef för den ryska organisationen Sova Center som bedriver forsknings- och informationsarbete om nationalism och rasism. I slutet av april träffade SKMA:s Mathan Shastin Ravid honom i Moskva för en intervju om antisemitismen i Ryssland.

Vilka former av antisemitism är vanligast i dagens Ryssland?

Förmodligen olika myter om ”judars makt”. Men på grund av en intressant aspekt av vårt samhälle är de ofta kopplade till föreställningen om ”judar och pengar”. Vår stat är korrupt, alla vet och ogillar det. Samtidigt anser många att korruption är politikens ”natur” och tror att alla som är rika nog att kunna korrumpera politiken också gör det. Och eftersom en vanlig föreställning är att ”judar är rika” så är även myter om deras påstådda ”inflytande”, ”makt” och ”komplotter” vanliga.

Studier visar att antisemitiska fördomar är vanliga inom befolkningen. Men antisemitism är mycket mindre ”populärt” än vissa andra former av fördomar. Det är exempelvis mer tabu att öppet erkänna att du ogillar judar än att du ogillar folk från Centralasien. Med det sagt, om myndigheterna bestämmer sig för att lossa på censuren och använda antisemitism för politiska ändamål så kan de göra det. Som i början av kriget i Ukraina, då den judiske ukrainske oligarken Ihor Kolomojskyj framställdes om en av Rysslands ”huvudfiender” och debatten om honom hade klart antisemitiska konnotationer både i statliga medier och i andra forum.

Är extremhögern ett hot mot ryska judar?

Antisemitismen är definitivt viktig för dessa grupper, men främst på ett teoretiskt, ideologiskt plan. ”Den judiska världskonspirationen”, ”Zionist Occupation Government”, allt sådant. De hyllar, rationaliserar, trivialiserar, förnekar eller ”skämtar” konstant om Förintelsen. Och judiska politiker, journalister och andra offentliga personer framställs som nationens fiender. Men nuförtiden visar extremhögern inget större intresse för ”juden på gatan”. Hot och attacker mot judar och judiska institutioner inträffar, bara för fyra dagar sen utsattes till exempel en yeshiva här i Moskva för ett brandattentat. Men sådant är mycket ovanligare idag än för 10-15 år sedan.

Många judiska församlingar försöker undvika uppmärksamhet kring attacker, i hopp om att inte utlösa fler. Ofta anmäler de inte ens till polisen. Och myndigheterna placerar sällan ut polis vid judiska institutioner som synagogor, vanligtvis skyddas de endast av inhyrda vakter.

Alexander Verkhovsky. Foto Mathan Shastin Ravid

 

Du nämnde att attacker var mycket vanligare för 10-15 år sedan. Vet man varför?

Det finns två generella trender. För det första har antisemitismens roll för extremhögern ändrats. På 1990-talet var det kärnan i deras ideologi, och den spelar fortfarande en roll idag. Men med tiden har den sjunkit i ”hierarkin” – migranter från Kaukasus, Centralasien, Sydostasien och svarta personer är viktigare måltavlor för den nya generationen av högerextremister. För det andra ser vi en generell demoralisering, kris och tillbakagång av den högerextrema rörelsen sen början av detta årtionde. Idén om en ”vit revolution” som de så länge försökte torgföra genom sin propaganda, attacker mot migranter etcetera hade ingen betydande påverkan på den allmänna befolkning som man påstod sig vilja ”väcka”.

Sedan kom kriget i Ukraina, som innebar en enorm splittring av den högerextrema miljön. Runt 2007 började myndigheterna, åtminstone delvis av ren självbevarelsedrift, också se på revolutionära högerextremister och deras hatbrott som en viktig politisk fråga, och polisen började äntligen slå till mot dessa grupper och fängslade hundratals av deras medlemmar. Under detta årtionde har vi sett en snabb minskning av högerextrema aktioner och vi har nu mycket färre hatbrott av något slag, inte bara antisemitiska, än för 10-15 år sedan.

I Sverige och på andra platser ser vi hur antisemitismen ofta är inbäddad i och spelar en viktig roll för bredare främlingsfientlig, rasistisk och islamofobisk propaganda. Judar anklagas bland annat för att ligga bakom ”mångkultur” och ”massinvandring” av muslimer till västvärlden. Är det vanligt även i Ryssland?

I extremhögerns propaganda, utan tvekan. Men för de flesta människor är sådana teorier för ”sofistikerade”. De som oftast uppfattas som fiender är mer ”synliga”; migranterna som vissa kallar ”inkräktare”, och väst. Vårt samhälle jämför sig alltid med väst, som vi måste avundas, gilla eller ogilla – vi kan aldrig vara neutrala. Du kan exempelvis ofta höra saker som ”USA låg bakom kriget i Syrien för att framkalla arabisk migration, med målet att förinta den europeiska civilisationen”. Det händer att judar eller judiska organisationer nämns som en del av denna påstådda ”västerländska komplott”, men inte ofta.

Hur mycket av antisemitismen i dagens Ryssland är ”gömd” bakom kodord som till exempel ”sionister”, ”Rothschild”, ”Soros”?

På det stora hela ser det likadant ut här som i Sverige. Ett undantag är termen ”sionister”. Eftersom det är sovjetisk vokabulär föredrar de flesta att inte använda det. Självklart tar högerextremister varje chans att påminna oss om att Soros är jude. Men till och med för dem är det ofta viktigare att han är ”västerländsk”.

Nyligen uppmärksammades den Kremlvänliga engelskspråkiga sajten ”Russia Insider” för att ha spridit konspirationsteorier om det ”skadliga inflytande” som ”judiska eliter” utövar runtom i världen. Väcker sådan antisemitism vanligtvis reaktioner?

Få här känner till ”Russia Insider”, och ingen bryr sig, det har varit fler reaktioner utomlands. Antisemitism på hög politisk eller medial nivå är ovanligt. Men när det inträffar får det vanligtvis uppmärksamhet och reaktioner. En av de mest kända incidenterna på senare år ägde rum 2017, då Dumans vice talman Pjotr Tolstoj hävdade att de inom media och rättsväsendet som motsatte sig överförandet av den statligt ägda Isakkatedralen i Sankt Petersburg till den ortodoxa kyrkan var barnbarnen och barnbarnsbarnen till ”de som kom från det judiska bosättningsområdet” och ”förstörde våra kyrkor” efter revolutionen 1917. Han vägrade ta tillbaka sitt uttalande, och utsattes inte för några märkbara reprimander. Tvärtom fick han till och med stöd av Dumans talman Vjatjeslav Volodin, som försäkrade att Tolstoj inte hade något att be om ursäkt för.

Anledningen till att öppen antisemitism är ovanligt i den offentliga sfären är ju självklart inte för att det inte finns några antisemiter i Ryssland, utan för att det finns censur. Så vi vid Sova Center, som följer dessa frågor, var rädda att Tolstoj-incidenten var en vändpunkt för vad som är möjligt att säga offentligt om judar. Lyckligtvis har vi inte sett något av den magnituden sedan dess.

Pjotr Tolstoj kommenterade en fråga kopplad till den ortodoxa kyrkan, som ofta har spelat en destruktiv roll i Rysslands långa historia av antisemitism. Hur är dess relation till judar idag?

Kyrkans ledarskap håller en moderat linje, och de mest fundamentalistiska biskoparna, som var öppet antisemitiska, har avskedats eller dött. Nuförtiden är det ovanligt med antijudiska uttalanden från höga företrädare. Men det finns en stor informell fundamentalistisk rörelse inom kyrkan, till exempel i och kring kloster, där du hittar många antisemiter. Och ledarskapet kan inte ignorera dem.

Ett exempel på den inverkan detta har är den flera årtionden långa ”diskussionen” om den sista tsarfamiljens reliker. Egentligen finns det inget att diskutera; det har bevisats många gånger att dessa är begravna i en katedral i Sankt Petersburg. Men kyrkan har fortfarande ingen ”officiell ståndpunkt” kring huruvida relikerna är autentiska, och fortsätter att väcka ”frågan” om tsarfamiljen blev offer för ett ”ritualmord”. Kyrkorepresentanter har påstått att de talar om ”kommunistiska ritualmord”, inte judiska, men termen är såklart uppenbart antisemitisk. Jag tror inte kyrkans ledarskap bryr sig, men de vet att många aktiva kyrkobesökare intresserar sig för dessa saker. Därför måste sådana ”frågor” lyftas då och då, trots att det väcker kritik.

I många västeuropeiska länder är den israelisk-palestinska konflikten ofta en ”trigger” för antisemitism både i debatten och på gatan i form av hat och attacker mot judar. Finns liknande tendenser i Ryssland?

Generellt sett funkar det inte så här. Konflikten spelar möjligtvis en marginell roll för en del muslimer. Och det har funnits exempel på antisemitism i samband med anti-israeliska demonstrationer. Men det är ovanligt, sådana demonstrationer är vanligtvis små, och de flesta människor – muslimer och icke-muslimer – bryr sig inte. Jämfört med i många andra europeiska länder är Israel faktiskt ganska populärt här. Men inte nödvändigtvis för att folk älskar det, utan ofta snarare för att de ogillar araber mer. I dagens Ryssland är den israelisk-palestinska konflikten varken någon egentlig mobiliserande faktor eller en vanlig trigger för antisemitism. Vilket är intressant, med tanke på att det sett annorlunda ut historiskt.

Antisemitiskt klotter i en park i Moskva. Budskapet lyder ”Bort med judarnas makt” (för judar här används det nedsättande ordet ”zhidov”). Foto Wikimedia Commons

 

Hur ser myndigheterna och andra på er som organisation och ert arbete?

Föga förvånande kallar högerextremister oss för en ”judisk” organisation, eftersom det är ”självklart” för dem att folk som ägnar sig åt frågan om nationalism måste vara judar eller ”styrda av judar”. Regimtrogna medier har beskrivit oss som ”pro-västliga”, och likt många andra oberoende icke-statliga organisationer ser myndigheterna på oss med misstänksamhet och har brännmärkt oss som en ”utländsk agent”.

Det faktum att vi tidigare fått finansiellt stöd från Soros stiftelse och andra ”oönskade” organisationer som myndigheterna förbjudit används såklart emot oss, men huvudorsaken till att vi blivit brännmärkta som en ”utländsk agent” är för att vi kritiserar myndigheterna, till exempel deras missbruk av lagstiftningen mot extremism. De skulle inte ha brytt sig om vi använt vårt finansiella stöd från väst för ändamål som de ser som goda. Ingen regeringsrepresentant har kritiserat oss för att vi ägnar oss åt ämnen som nationalism, rasism och antisemitism – men att kritisera myndigheterna, det är något annat.

Hur mycket lär sig ryska ungdomar i skolan i dag om antisemitism?

Under sovjettiden lärde du dig ingenting om det, till och med ordet ”jude” användes sällan. Men med start i Perestrojkaåren och under 1990-talet började man undervisa om det tidigare utelämnade ämnet Förintelsen. Och såvitt jag förstår är det fortfarande det enda ämnet kopplat till antisemitism som regelbundet tas upp i skolan. Vissa skolböcker kan exempelvis nämna diskrimineringen av judar i det förrevolutionära Ryssland, men det är inte en obligatorisk del av undervisningen. Självklart lyfter en del lärare frågan om antisemitism på olika sätt, men de flesta gör det inte.

Vad krävs för att bekämpa antisemitism i Ryssland idag?

Det är en väldigt svår fråga. Förbättringar i utbildningssystemet behövs, och bättre kunskap om judar och andra etniska och religiösa minoriteter kan till viss del förändra folks attityder till klasskamrater, grannar och andra i deras närhet. Men konspirationsteorier om de ”osynliga judiska ränksmidarna” är en annan sak. Och jag tror det är där du hittar huvudkällan till antisemitism i Ryssland idag. Hur bekämpar man sådana teorier? Det är omöjligt att förbjuda dem, och att debattera med ”troende” är väldigt svårt och riskerar att bli kontraproduktivt. Så vad behövs göras? Jag önskar att jag hade ett enkelt svar, men det har jag inte.

Mathan Shastin Ravid