Mathan Shastin Ravid: Undervisning om antisemitism kräver mer än samtal om ”alla människors lika värde”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2018

Många unga ser främlingsfientlighet som ett allvarligt problem i det svenska samhället och reagerar mot dess uttryck. Färre är medvetna om att även antisemitism utgör ett problem och många har svårt att identifiera dess yttringar. Vad beror detta på? Mathan Shastin Ravid, som leder SKMA:s ungdomsutbildningar, pekar på möjliga orsaker.

I maj kom SOM-institutets rapport ”Svenska trender”, som visar att många oroar sig för ökad främlingsfientlighet. Det stämmer överens med bilden jag fått efter att i snart ett decennium ha jobbat på SKMA och träffat tusentals unga och vuxna, främst på högstadie- och gymnasieskolor. Visst finns det en hel del elever och även lärare som inte bryr sig om dessa frågor eller själva bär på negativa attityder mot olika grupper. Men ännu fler är oroade över rasism och fördomar, och dessutom ganska bra på att identifiera dem. De flesta unga jag träffar vet exempelvis att muslimer ibland ges kollektiv skuld för vad islamister gör, och att romer är en utsatt grupp.

Men samma medvetenhet finns inte alltid när det gäller antisemitism. När det kommer till fördomar och myter om judar krävs det ofta extra mycket förklaring för att insikten om problemets existens, natur och omfattning på allvar ska sjunka in. Förvåning är en vanlig reaktion jag får som föreläsare. ”Kan det verkligen stämma att studier visat att lika många svenska gymnasieelever har negativa attityder till judar som till muslimer?!”, ”Är det verkligen sant att den judiska minoriteten är så utsatt för hatbrott?!”, ”Jag hade verkligen ingen aning om att det finns en sådan hotbild mot judar att judiska församlingslokaler, skolor och förskolor måste skyddas av tungt beväpnade vakter, i Sverige, 2018!”, och så vidare.

Många unga har helt enkelt svårt att ta in att antisemitismen skulle vara ett nämnvärt problem idag. Hur kan det komma sig?

Jag tror det finns olika förklaringar, som på olika sätt hänger ihop med en bredare okunskap om antisemitism och hur den avspeglar sig i debatten i Sverige. För det första finns en utbredd, delvis begriplig men för förståelsen av samtida problem förödande stark associering mellan antisemitism, nazism och andra världskriget. Många unga hör bara talas om antisemitism i samband med undervisning om Förintelsen, och då ofta i förbifarten. Detta bidrar till den felaktiga men vanliga bilden av antisemitism som endast ett historiskt fenomen.

Mathan Shastin Ravid

En annan förklaring är att antisemitism inte sällan förutsätts vara just så öppen och extrem som den nazistiska för att alls identifieras som sådan, vilket är ett stort bekymmer då fördomar och myter om judar i själva verket ofta framförs på mer ”sofistikerade” eller subtila sätt. Antisemitism idag är inte (och har aldrig varit) i första hand skinheads på gatan som brölar om ”judesvin”, det är snarare mytbildningar på nätet om till exempel hur ”Soros” och ”Bonnier” ligger bakom ”massinvandringen” och kontrollerar alla medier. Eller om hur ”sionisterna” låg bakom 11-septemberattackerna och krigen i Afghanistan, Irak och Syrien. De flesta unga jag träffar har hört talas om ”Illuminati”, men få av dem (eller deras lärare och föräldrar) vet att detta även är ett vanligt förekommande kodord i nutida antisemitisk propaganda.

Till skillnad från andra former av rasism låtsas antisemitismen ofta ”sparka uppåt”, och maskerar sig som ”maktkritik” mot en påstådd (judisk) ”elit”. När rappare som ”Dani M” sprider antisemitiska konspirationsteorier om hur ”Rothschild” styr alla världens banker är det få av hans många unga fans som reagerar.

Till detta kommer Israel-Palestinakonflikten. Eller rättare sagt idén eller i vissa fall kanske snarare önskan om att antisemitism i Sverige idag främst skulle vara en sidoeffekt av en konflikt i Asien, att det ”egentligen” inte handlar om antijudiska föreställningar och attityder med hundratals och ibland tusentals år gamla rötter, utan att det istället rör sig om begriplig om än beklaglig ilska och ”missförstånd” än ”faktisk” rasism. ”Men man måste ju få kritisera Israel!”, är en klassiker när antisemitism diskuteras i såväl klassrum som medier.

På tal om vad som ”faktiskt” kan sägas vara rasism eller inte tycks det mig, slutligen, som om de på senare tid allt vanligare postkoloniala perspektiven i vissa fall också bidrar till en okunskap om och oförmåga eller rent av ovilja att erkänna antisemitism som ett problem. I den diskurs som blir vanligare även bland unga leder synen på rasism som något som endast kan utövas av ”vita” mot ”rasifierade” och såsom underordnade definierade grupper inte sällan till att antisemitismen missas eller förnekas. Allt som oftast placeras judar, som i antisemitisk propaganda traditionellt sett framställts som främmande ”orientaler”, i det ”vita facket”, och de ses inte sällan som privilegierade och överordnade.

Slutsatsen blir lätt att judar ses som en grupp som inte kan drabbas av rasism, och antisemitismen utesluts ur den ”antirasistiska” analysen. I värsta fall sluts cirkeln helt, och den förment antirasistiska förklaringsmodellen landar hos en del unga (och vuxna) i antisemitiska konspirationsteorier om ”inflytelserika” judar.

Detta ideologiska betraktelsesätt sammansmälter ibland med en syn på Israel som ett europeiskt-kolonialt-rasistiskt-imperialistiskt implantat i Mellanöstern. Judar som uttrycker samhörighet med eller stöd för Israel (vilket är något annat än att stödja en specifik israelisk politik) förvandlas, utifrån denna ahistoriska och demoniserande bild, till representanter för västvärldens ”rasism”, ”kolonialism” osv. Även denna konstruktion befrämjar exkluderingen av judar ur vissa ”antirasistiska” synfält.

Mathan Shastin Ravid diskuterar med högstadieelever. Foto: Ewa Andersson

 

Vad ska man då göra åt detta? Jag tror fler måste inse att olika former av rasism har olika rötter, uttryckssätt, funktioner och konsekvenser. Det är, exempelvis, inte vanligt att romer anklagas för att styra medierna, eller att judar utmålas som gatutiggande ficktjuvar. Tendensen inom såväl skolan som samhället i stort att bunta ihop alla sorters fördomar, myter och attityder och behandla dem som ett och samma fenomen skymmer mer än det blottlägger, förvirrar mer än det klargör.

De verktyg med vilka man försöker bemöta dessa olika samhällsproblem blir ofta trubbiga. Svåranalyserade konspirationsteorier fulla med kodord om hur bankirfamiljer med judiskklingande namn ”kontrollerar alla riksbanker”, för att ta ett exempel, motverkas inte med allmänt hållna samtal om ”alla människors lika värde”. Men det är tyvärr ofta där undervisningen och ibland även debatten om antisemitism stannar idag. En ordentlig kunskapshöjning i hela samhället och inte minst i skolan i form av lärarfortbildningar och annat krävs för att bekämpandet av även fördomar och hat mot judar inte ska glömmas bort av alla oss som bevisligen känner en stark oro för antidemokratiska idéer.

Mathan Shastin Ravid