Lars M. Andersson: En orättvis betraktelse. Recension av Bernt Hermeles bok ”Kommer de, så skjuter jag oss”. Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen.

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2018

Bernt Hermeles nya bok  ”Kommer de, så skjuter jag oss”. Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen (Lind & Co 2018) har klara förtjänster, men som historiskt arbete har den en rad problem. Ny kunskap är oanvändbar om det inte framgår att den är ny, hur den vunnits eller varifrån den hämtats, skriver historikern Lars M. Andersson.

Det har på senare år kommit flera viktiga bidrag till historieskrivningen om Sverige och Förintelsen, om svensk flyktingpolitik och antisemitism, om mottagandet av de överlevande och det efterkrigstida judiska livet i Sverige, skrivna av författare och journalister. Jag tänker här främst på Ola Larsmos, Göran Rosenbergs och Elisabeth Åsbrinks arbeten. Nu föreligger ytterligare ett bidrag till denna historieskrivning, Bernt Hermeles studie av hur tillvaron gestaltade sig för svenska judar under den nazistiska eran. Han har tidigare skrivit om Bonniers och kom häromåret ut med boken Judejävel, som bland annat innehåller en intressant redogörelse för Hillelskolans tillkomst. Hermele är liksom de ovannämnda personerna journalist och författare.

Varför då betona skribenternas profession? Det är väl utmärkt att de bidrar till kunskapstillväxten inom fältet, även om de inte är historiker? Förvisso. Den som förväntar sig en sågning liknande den Peter Englund (välmotiverat) bestod Herman Lindqvist kommer att bli besviken. Jag känner författaren och är avtackad i bokens efterord. Dessutom är jag inte docent, än mindre ”motorsågsdocent”. Dock menar jag att det är en principiellt viktig fråga hur icke vetenskapliga arbeten som innehåller resultat av vikt för vetenskapen ska hanteras, i synnerhet som de blir en del av vetenskapens forskningslägen. Problemet är välkänt men brukar sällan diskuteras principiellt. Tydligast är det kanske inom fascism- och nazismforskningen, där journalistiska granskningar varit av stor betydelse inom fältet, alltsedan Holger Carlssons och Armas Sastamoinens kartläggningar under andra världskriget, Nazismen i Sverige. Ett varningsord (1942) respektive Sveriges första Quislingprocess: Akterna i ett sensationellt tryckfrihetsmål (1945) och fram till idag, när Expos kartläggningar är av avgörande betydelse.

Jag ska i det följande först uppehålla mig vid en del av de problem jag menar ett journalistiskt arbets- och förhållningssätt medför, problem som är en följd av de skillnader i principer för framställning och redovisning som finns mellan journalistiken och historievetenskapen. Därefter ska jag ta upp en del missförstånd och slarvfel liksom en del brister i precisionen, bland annat till följd av avsaknad av definitioner, för att avslutningsvis diskutera de bidrag boken ger till kunskapen om antisemitismen och judars utsatthet i Sverige under den nazistiska eran. Det är en orättvis betraktelse i så måtto att Hermele själv inte reser några vetenskapliga anspråk – han vill berätta ”historier” (s. 10), 25 stycken, närmare bestämt – men det kan inte hjälpas; ny kunskap är oanvändbar om det inte framgår att den är ny, hur den vunnits eller varifrån den hämtats.

De tre aspekterna hänger samman men för tydlighets skull ska jag behandla dem separat. Jag börjar med det sistnämnda. I den löpande framställningen hänvisar Hermele ibland till den forskning från vilken huvuddelen av hans resultat hämtats. Oftast gör han det emellertid inte. Något system för användning av referatmarkörer tycks inte finnas. För den som läst litteraturen han utgår ifrån är det (oftast) lätt att se när han går från en forskares resultat till en annans men det markeras inte i texten. Hermele har också en käll- och litteraturförteckning, något oortodoxt fördelad på: ”Arkiv”; ”Ej publicerat källmaterial/Lån (i författarens ägo)”; ”Litteraturlista” (i betydelsen monografier och antologier); Forum för levande historias hemsida; Wikipedia; ”Övriga nätsidor”; ”Tidningsartiklar m.m”. Här handlar det huvudsakligen om dags- och veckopress samt medlemsblad men egendomligt nog också enstaka artiklar ur vetenskapliga tidskrifter; ”Film” (en journalfilm) samt ”KB:s arkiv”. Under sistnämnda rubrik listas vad som förefaller vara tidskrifter, dags- och veckotidningar som Hermele beställt fram på just Kungliga Biblioteket.

Utöver käll- och litteraturförteckningen finns en kapitelvis källredovisning. Dessvärre är den långt ifrån fullständig och vad värre är – den redovisar inte ens de viktigaste arbetena för de olika kapitlen. Låt mig ge ett exempel. I kapitlet ”Bakgrundsbruset” (s. 55-64) framhålls i inledningen att det begrepp, ”det antisemitiska bakgrundsbruset”, som gett kapitlet dess namn, myntats av historikern Karin Kvist Geverts. Däremot finns det inte någon hänvisning till hennes arbeten i kapitlets källhänvisningar (de finns dock med i ”Litteraturlistan”). Kapitlet rymmer också redogörelser för antisemitismen inom arbetarrörelsen liksom för Arthur Engbergs antisemitiska skriftställeri, som utgår från historikern Håkan Blomqvists studier. De finns inte heller med i källhänvisningarna (men däremot i ”Litteraturlistan).

På liknande sätt saknas den viktigaste utgångspunkten för redogörelsen för Wilhelm Peterson Bergers antisemitiska påhopp på tonsättar- och kritikerkollegan Moses Pergament, nämligen historikern Henrik Rosengrens avhandling om den sistnämnde. Den saknas f ö också i ”Litteraturlistan”. Till skillnad från Kvist Geverts nämns dessutom varken Blomqvist eller Rosengren i brödtexten. Det saknas annat också, exempelvis hänvisningar till självbiografier av medlemmar av familjen Bonnier, till Per Wästbergs Hirschbiografi och till Strindbergforskningen.

Vad genomgången av materialkategorierna och hänvisningarna visar är att det saknas systematik och entydiga kriterier för kategorisering och att detta gör det svårt att veta varifrån uppgifterna hämtats. Dock ska de framhållas att redovisningen, om än osystematisk och ofullständig, är ovanligt generös för denna typ av arbeten, vilket samtidigt säger något om problemets omfattning.

De bristfälliga och osystematiska hänvisningarna gör det inte bara svårt att reda ut varifrån upplysningarna hämtats och vilken typ av källa som använts utan gör det också omöjligt att avgöra hur den vunnits och vad som är ny kunskap och därmed vari Hermeles bidrag består. Dessutom avslöjar de ett ointresse för källvärdering och källkritik; Hermele vill i första hand berätta en tankeväckande historia och det syns allra tydligast i källhanteringen och då främst i behandlingen av de intervjuer som används – där inte det problematiska i barndomsminnen nedtecknade eller uttryckta flera decennier efter de händelser de återger diskuteras – men även i hur olika källtyper (alla behäftade med olika typer av problem) vävs samman med litteratur av skilda slag för att skapa en sammanhängande berättelse. Dock ska framhållas att det ofta framgår vad som är hämtat ur brev, riksdagsdebatter, tidningar och tidskrifter, memoarer och intervjuer – problemet är att det inte kommenteras och inte får några följder för hanteringen.

En välvillig läsning är att Hermele har en funktionell källsyn, det vill säga att vad som för honom är en relevant källa bestäms av de frågor han vill ha svar på. Problemet här är att det då handlar om att skapa ny kunskap och då är andra forskares arbeten inte källor utan litteratur och ska användas dels för att skapa sammanhang för den egna undersökningen, dels för att få de egna resultaten att framträda. En annan välvillig tolkning är att Hermele velat skriva en syntes, en samlad redogörelse för ett fenomen eller en process, speglad genom ett temperament. Det har han också gjort, vilket jag ska återkomma till. Emellertid befriar det honom inte från ansvaret att värdera de byggstenar han använder och inte heller från att redovisa vari det nya består, utöver själva sammanställningen. Här är det alltså själva det journalistiska berättandet, att Hermele vill berätta ”historier”, och därför tämligen urskillningslöst tar vad han behöver för att skapa ett snyggt narrativ som är problemet.

Bernt Hermele. Foto: Cato Lein, pressbild Lind & Co.

Detta sätt att bygga berättelser, som är associativt snarare än systematiskt, får också följder för hur orsakssamband etableras. Kapitlet ”En ny Jesus”, som handlar om den nationalsocialistiska ideologins etablering och de följder detta fick för judarna i Tyskland och Sverige (s. 79–87) kan här tjäna som exempel. Här är det inte minst de visserligen eleganta och sömlösa övergångarna och växlingarna mellan olika anekdotiska beskrivningar av förhållanden i Sverige respektive Tyskland, mellan privata brev, pressklipp och riksdagsuttalanden som är problematiska. Exempelvis antyds att det var visningen av den svenska filmen Pettersson & Bendel 1935 och de reaktioner den utlöste som fick judarna att i stora skaror lämna Tyskland (s. 88-89). Det var det inte. (Här saknas f ö också referenser till de forskare som skrivit om filmen och dess mottagande i Tyskland, främst Quist, Wright, Olsson, Ulander m fl.)

Jag framhöll ovan att Hermeles osystematiska och oklara hänvisningar gör det svårt att avgöra vad som är ny kunskap. Problemet är genomgående men är kanske särskilt tydligt i avsnittet om den svensk-judiska debatten om assimilering, som behandlas i kapitlet ”Mötet på Nedre Manilla” (s. 97-104). Berättelsen handlar om en debatt strax efter Hitlers makttillträde 1933 mellan ett antal prominenta företrädare för den svenska judenheten. Utgångspunkten var en opublicerad artikel av ärftlighetsforskaren Gert Bonnier, i vilken han förespråkade en radikal assimilering genom blandäktenskap, en process som innebar att judarna skulle försvinna som grupp. Bonniers uppfattning bemöttes och bestreds med emfas av inte minst bokhandlaren och församlingsföreståndaren Gunnar Josephson.

Debatten är välkänd i forskningen. Den förste att behandla den var statsvetaren Svante Hansson i antologin Judisk liv i Norden 1988. Eftersom Judiska församlingens arkiv inte var ordnat när Hansson skrev sin text kände han inte till Josephsons anförande, som denne förberett skriftligt. Det har däremot uppmärksammats av Olle Josephson och inte minst av Pontus Rudberg. I Hermeles framställning nämns ingen av dessa forskare och de förekommer inte heller i kapitlets källhänvisningar. Rudbergs arbeten liksom Josephsons saknas också i ”Litteraturlistan”. Det enda Hermele hänvisar till är församlingens arkiv (samt två böcker som inte behandlar debatten ö h t). Som läsare får man därför intrycket att de uppgifter som presenteras är resultatet av Hermeles arkivforskning och det antyds också i brödtexten, där det om Josephsons aktstycke heter ”som fram tills nu förblivit opublicerat”.

Exemplet illustrerar skillnaden mellan ett vetenskapligt och ett journalistiskt förhållningssätt. Hermele berättar den sedelärande historien om en inomjudisk debatt, som redan är välkänd och väldokumenterad. Hade hans framställning varit historikerns hade han erkänt kollegornas arbeten och tydligt visat på skillnaderna i tolkningen av debatten som upptäckten av Josephsons anförande resulterade i. Då hade han också kunnat lyfta fram sitt eget bidrag till forskningen om debatten – han gör nämligen, så vitt jag kan bedöma ett sådant -, ett brev från Tor Bonnier till litteraturhistorikern Martin Lamm, där den förre tar avstånd från föreställningen om en judisk egenart. Brevfyndet rubbar visserligen inte Rudbergs omtolkning av debatten men bidrar till en ytterligare nyansering av förståelsen av den.

Exemplet ovan är typiskt. Huvuddelen av det Hermele redovisar är hämtat ur tidigare forskning och alltså känt men det finns samtidigt i vart och vartannat kapitel material som tidigare inte beaktats av forskningen – brev, press- och tidskriftsmaterial, passager ur memoarer – men som drunknar i berättandet. Kapitlet är typiskt även i två andra avseenden, dels Hermeles illa dolda motvilja mot den svensk-judiska liberala eliten och dess agerande under den nazistiska eran, dels den något moraliserande tonen. Kapitlet avslutas (s. 104) med en beskrivning av tysk-judiska projekt för att bemöta antisemitismen – ett stort tysk-judiskt biografiskt uppslagsverk 1933 och öppnandet av ett judiskt museum samma år – som av Hermele avfärdas som uttryck för en ”liknande aningslöshet” som Gert Bonniers assimilationsplan och ”som rent patetiskt med facit i hand”. Man skulle också kunna beskriva de tysk-judiska satsningarna som uttryck för en närmast rörande tro på upplysning och förnuft.

Avslutningsvis så något om missuppfattningar slarv och avsaknaden av definitioner samt om det bidrag boken ger till kunskapen om antisemitismen i 1930- och 40-talens Sverige. Det finns en del irriterande småfel som exempelvis beteckningen av ”judedopet” i Storkyrkan i Stockholm 1681 som ”tvångsdop” – det var det inte – och vikingarnas framfart i det Abbasidiska kalifatet handlade inte om  plundring utan om handel och militärtjänst. Klas-Göran Karlsson har visserligen kallat Sveriges politik under andra världskriget ”småstatsrealistisk” men han har inte myntat begreppet, som man kan få intryck av. De listor som Carl Ernfrid Carlberg, Einar Åberg, Sveriges Der Stürmer, Hammaren, och andra sammanställde och publicerade skulle åtminstone inte jag beteckna som ”dödslistor” (s. 149-157) – det tycker jag är onödigt sensationalistiskt. Det finns fler exempel.

Vad definitionerna angår förväntar jag  mig i en bok om antisemitism en samlad definition av företeelsen  men någon sådan ges inte. Jag hade också gärna sett en diskussion av vem som bör räknas som jude. Hermele konstaterar själv att Gunnar Heckscher inte räknade sig som jude men ägnar ändå mycket utrymme åt hans reaktioner som just ”jude” och det är också ett citat från honom som utgör bokens titel. Med tanke på att Hermele återkommande moraliserar över den svensk-judiska elit han studerar – och bland annat ägnar omotiverat stort utrymme åt deras föregivna ovilja att ta emot fattiga trosfränder från kontinenten under andra halvdelen av 1800-talet – hade det varit intressant att veta på vilka grunder han anser att personer som inte uppfattade sig som judar hade ett ansvar för människor de inte kände någon samhörighet med.

Att nazister och antisemiter av olika slag betraktade personer som Heckscher och andra med någon form av mer eller mindre avlägset judiskt ”påbrå” som judar och att den svenska staten uppenbarligen fram till 1942 ansåg att judiska flyktingar var de svenska judarnas ansvar, inte den svenska statens, och de svenska judarna därför, oavsett hur litet judiska de ansåg sig vara, inte kunde undfly sitt ”öde” visar Hermele med all önskvärd tydlighet i varje kapitel men det innebär inte att det i efterhand kan ställas krav på ett annat agerande eller en annan identifikation.

Dessutom gjorde de svenska judarna, som Pontus Rudberg övertygande visat, betydligt mer för att rädda trosfränder än Hermele ger dem erkänsla för. Det sistnämnda illustrerar ett annat problem, nämligen de luckor som finns i Hermeles inläsning. Den visar sig nämligen inte bara i att Rudbergs två viktigaste arbeten inte används utan också i att exempelvis Birgitta Brodds avhandling om Erling Eidems kyrkliga utrikespolitik under den nazistiska eran saknas. Hade Hermele använt Brodds studie hade bilden av Eidem i kapitlet ”Ärkebiskopen förstår judeproblemet” blivit delvis annorlunda.

Det finns således en del problem med Hermeles bok som historiskt arbete. Den har emellertid också klara förtjänster. För det första har han genom att sammanställa befintlig forskning från många olika sammanhang med annat material, inte minst tidnings- och tidskriftsmaterial och brev, tecknat en samlad bild av antisemitismen under den period när de svenska judarna levde i skuggan av nazismen i Tyskland och i Sverige. Den bilden är också åtskilligt mörkare än den som tecknats tidigare och visar tydligt på antisemitismens genomslag i breda opinioner. Han ger också skrämmande inblickar i vad detta gjorde med svenska judar, hur de påverkades och vilka strategier de utformade för att hantera situationen, strategier som inkluderade allt från förnekande och försök att dölja sin ”judiskhet” genom dop till planer på att flytta ut på landet, beväpning och självmord men också motstånd, kamp och trotsighet av olika slag. Det är inte minst den sammanlagda kraften i alla de olika vittnesbörden boken har sin styrka. För det andra ger Hermele en del ny kunskap utöver den som uppstår till följd av sammanställningen av ett disparat material. Han har letat upp brev, texter, artiklar och andra källor som förbisetts i forskningen. Det är bara synd att dessa bidrag är svåra att få korn på.

Lars M. Andersson

Historiker vid Uppsala universitet.