SKMA Nyhetsbrev december 2025
I oktober genomförde SKMA en studieresa till Förintelsens platser i Polen. Med på resan var kultur- och frilansskribenten SOMAR AL NAHER, som här delar med sig av sina intryck.
Den 23 oktober åkte jag tillsammans med 16 andra deltagare på SKMA:s hågkomstresa i västra Polen. Under tio dagar besökte vi bland annat Poznań, Łódź, Warszawa, Chełmno och Treblinka. Resans inledning var fylld av kontraster. I Poznans stadskärna möts vi av gamla pastellfärgade hus, torg fulla av liv, gammal arkitektur som lutar sig mot den nyare. Västra Polen är mycket vackert vid den här tiden på året. Får man tycka det undrar jag för mig själv?
En regnig kväll i Łódź när jag står utanför hotellet för att ta frisk luft ser jag en grupp svenskar i medelåldern stiga ur en taxi. De är på affärsresa. Vi växlar några ord. När de frågar vad jag gör där berättar jag om vår studieresa. De tittar förvånat på mig. Jag ser på deras miner att de inte har någon aning om vad jag talar om. Att Łódź en gång hyste ett av de största gettona i de tyskockuperade områdena, och att staden skulle fungera som nazisternas ”modellstad”, kände de inte till.
Mitt möte med vardagslivet i Polen fick mig att inse hur viktigt det är att vi gör den här resan. Hur lätt livet rullar vidare ovanpå platser som bär spåren av Europas mörkaste historia. Den här blandningen av normalitet och minnesplatser gav också en skymt av hur det kan ha sett ut på 1930- och 40-talen, hur mycket av samhället fortsatte som vanligt, samtidigt som judar förföljdes, fördrevs och mördades.
DE FÖRSTA DAGARNA besökte vi massgravar djupt inne i skogarna. Här, långt före gaskamrarna och de specialbyggda förintelselägren, genomförde tyska ockupationsstyrkor masskjutningar av judiska kvinnor, män och barn. Kropparna begravdes direkt på plats. Det fysiska mötet med skogen förmedlade insikter som ord aldrig riktigt helt kunnat ge. Att vara på plats är något annat än att läsa om den. Här öppnar sig en horisont av ondska rakt framför ens ögon. Naturen talar till den som är beredd att lyssna, de gamla träden som en gång stått vittne och som står kvar än idag griper tag i en.
Gruppen besöker skogen vid Kazimierz Biskupi i västra Polen, en plats där nazisterna mördade tusentals judar. Foto Olle Nordheden.
JAG KÄNDE TILL getton som i Warszawa och Łódź men inte att det fanns även på mindre orter. En sen eftermiddag åker vi till en nedlagd sockerfabrik i den lilla staden Kutno. Här upprättade nazisterna ett getto 1940. Av stadens 26 000 invånare var av cirka 6 700 judar. Kutnos judar fick 24 timmar på sig att packa ihop sina saker och ta sig till det inspärrade området. Förhållandena var katastrofala, det rådde trångboddhet, hunger och många dog av sjukdomar. Redan i mars 1942 likviderades gettot. De som överlevt misären transporterades till förintelselägret Chełmno och mördades där.
En fråga som hela tiden mal i mitt huvud under resan är hur förövarna kunde göra så här? Första och andra världskriget gjorde något med människorna, våldet flyttade fram gränserna, att döda en annan människa blev normaliserat i krigsmaskineriet. Men för att förstå Förintelsen måste man också förstå antisemitismens djupa rötter. Något som POLIN–museet i Warszawa, museet över de polska judarnas historia, visade mycket tydligt i sin utställning. Här blev det påtagligt att judiskt liv i Polen alltid varit villkorat.
VISST HADE JUDARNA det historiskt sett bättre här än på många andra platser i Europa men det har aldrig varit fullständigt jämlikt. Dessutom spreds återkommande antijudiska föreställningar både genom den katolska kyrkan och genom folkliga traditioner. I museets montrar syns exempel på nidverser, satirbilder och pamfletter som återkommande förmedlade bilden av juden som illojal eller religiöst avvikande. Judarna fick återkommande skulden för olika katastrofer och spridningen av sjukdomar som exempelvis digerdöden. Misstänksamheten mot judar kunde med enkelhet mobiliseras i tider av kris.
Det var i denna redan etablerade idévärld som nazisterna senare kunde haka i när de ockuperade Polen. Just därför försvann inte heller antisemitismen när nazisterna förlorade kriget. Under efterkrigstiden fortsatte pogromerna. Och under 1950- och 60-talen spred den kommunistiska regimen under Sovjets ledning antisemitiska kampanjer. År 1968 anklagades judar för att vara sionister och illojala med staten. Tusentals judar fråntogs sitt polska medborgarskap. Antisemitismen uppstod alltså inte med nazismen. Och den tog inte heller slut där.
Somar Al Naher. Foto Lotte Fernvall.
Somar Al Naher
Kultur- och frilansskribent
Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller SKMA representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.