Lars M Andersson: Palestinasolidaritet och kamp mot antisemitism

SKMA Nyhetsbrev december 2025

”Antisemitism 101” för Palestinaaktivister? LARS M ANDERSSON har läst HÅKAN BLOMQVISTS Antisemitism och Antisionism – vad är vad? Om palestinasolidaritet och kampen mot judehat.

”Går det att förena solidariteten med den palestinska kampen för mänskliga rättigheter med kamp mot antisemitism och för judiska rättigheter – när Israels blodbad på tiotusentals civila i Gaza rasar och hela Mellanöstern driver in i storkrig?”. Denna fråga inleder historikern Håkan Blomqvists lilla bok Antisemitism och Antisionism – vad är vad? Om palestinasolidaritet och kampen mot judehat, utkommen tidigare i år. Jag har svårt att föreställa mig att frågan skulle ha ställts om det rört någon annan grupp. Det hade väckt berättigad upprördhet om den exempelvis gällt huruvida det går att förena kampen för mänskliga rättigheter, folkrätt och minoriteters rättigheter i MENA och Afrika med kampen mot antisvart rasism eller muslimhat i Sverige när tiotusentals civila dödas/dödats i Sudan, Etiopien, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Nigeria, Jemen och Syrien.

Jag finner det alltså egendomligt att kampen mot antisemitism och för judars rättigheter sätts i fråga, även om det handlar om ett stilgrepp. Svaret är dock entydigt: ”Det inte bara går, det är livsnödvändigt”. För Blomqvist handlar det främst om att stärka Palestinasolidariteten genom att lära folk inom rörelsen att känna igen och motverka antisemitism. Det är således delvis en fråga om instrumentalisering; det gäller att övertygande kunna visa att kampen är renhjärtad och inte solkas av antisemitism.

DET ÄR INTE orimligt att, som Blomqvist gör, ta sin utgångspunkt i högerns, Tidöpartiernas, utnyttjande av anklagelser för antisemitism för att misskreditera vänstern generellt. Antisemitismanklagelser har blivit ett av högerns viktigaste vapen i kulturkriget, i Sverige liksom i övriga västvärlden, och numera anklagar, som den brittiske sociologen Keith Kahn Harris har konstaterat, även uttalade antisemiter andra för antisemitism och de gör det med den nuvarande israeliska högerregeringens bifall. Blomqvist formulerar detta på följande sätt: ”När vänstern och Palestinasolidariteten bombarderas med anklagelser om antisemitism är det viktigt att försöka reda ut vad som är vad”. Han avfärdar också bilden att Vänsterpartiet skulle präglas av antisemitism som ”propagandaskrönor av typen ’råttan i pizzan’”.

Blomqvist har rätt i att Vänsterpartiet inte ”präglas” av antisemitism – negativa föreställningar och fientlighet mot judar är inte någon integrerad del av partiets ideologi. Samtidigt hade det varit klädsamt med lite mer självrannsakan redan i bokens inledning, gärna utifrån dagsaktuella, konkreta exempel; offentlig självkritik är som bekant en gammal paradgren inom vänstern och det har sedan Hamas terrorattack i södra Israel den 7 oktober 2023 förekommit åtskilliga utspel från partimedlemmar som gått långt över gränsen och några medlemmar har också uteslutits. All kritik mot partiet handlar alltså inte om högerns instrumentalisering av antisemitismen.

KRITIKEN INÅT BLIR tydligare efter hand och det är också uppenbart att urvalet av teman gjorts utifrån de områden där vänstern understundom går vilse. Det första kapitlet efter inledningen slår exempelvis fast att ”Antisemitism riktas mot judar” och tar effektivt död på villfarelsen att antisemitism handlar om fientlighet mot ”semiter”. Därefter följer tre bakgrundskapitel som avhandlar kristen antijudaism, de vanligaste anklagelserna mot judar och Förintelsen. Sedan behandlas sionism, kristen sionism, den judiska nationstanken, bakgrunden till sionismen, kolonisering, etnisk fördrivning, antisemitism och antisionism – vad är vad, antikolonial antisionism, IHRAoch JDA-definitionerna, frågan huruvida önskan om en enstaslösning är antisemitisk samt antisemitisk antisionism. Boken avslutas med en uppmaning till ideologisk kamp. Blomqvist konstaterar att historien tydligt visar att vänstern inte varit immun mot antisemitism men samtidigt också återkommande bekämpat judehatet och konkluderar:

”Men hur då veta vad som är vad? Genom tankearbete, kunskap och politisk/ideologisk kamp. Någon annan väg än att utgå från alla människors lika värde i en universell strävan efter jämlikhet och lika rättigheter för alla, rakt igenom nuets förtryck och folkhat ges inte. I vänstern är alla människor, judar, palestinier och alla andra som vänder sig mot förtryck – vare sig detta är grundat på klass, kön eller etnicitet – ärligt välkomna att tillsammans i solidarisk gemenskap kämpa för lika rättigheter, jämlikhet och förverkligad demokrati. En sådan grundhållning ger inte svaren på alla dagens och morgondagens oerhörda frågor, men anger förutsättningen för möjliga utvägar.”

Det är lätt att sympatisera med detta credo. Samtidigt kan det läsas som riktat mot Israel, i synnerhet mot bakgrund av den maktanalys som det vilar på, och det är nog också så det kommer att läsas av Blomqvists politiska motståndare. Det vore dock olyckligt om boken avfärdades som blott en partsinlaga. Den vänder sig förvisso till den egna rörelsen och handlar, som konstaterats, om att stärka Palestinasolidariteten genom att skapa förutsättningar för att känna igen och bemöta antisemitism men den inbjuder också till dialog och reflektion och det vore djupt orättvist att hävda att Blomqvist intresse för och kamp mot antisemitismen skulle vara taktiskt. Han har som ingen annan inom den svenska vänstern rotat i de antisemitiska inslagen i den egna rörelsens historia.

Blomqvist har lyft fram och analyserat Arthur Engbergs antisemitism liksom Nils Flyg och flygsocialisternas ökenvandring till nazismen. Avhandlingen Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (2006) är ett pionjärarbete. Därtill har han skrivit en lysande bok om svenska föreställningar om ”judebolsjevismen”, sammansmältningen av antikommunism och antisemitism, och en inkännande och gripande bok om Bund i Sverige.

KENNETH L. MARCUS slog redan 2015 i The definition of antisemitism fast att definitionsfrågan hade blivit den helt centrala frågan inom antisemitismforskningen. Så är det också idag, om möjligt i ännu högre grad. Givet definitionskonflikterna och den skarpa polariseringen mellan höger och vänster, där den enes israelkritik är den andres antisemitism och där alla pekar på det antisemitiska grandet i nästans öga i stället för på bjälken i det egna, är det sympatiskt att det nu föreligger en bok som främst fokuserar på bjälken i det egna och som inte insisterar på att ha alla svar.

Vissa (okontroversiella) sanningar slås tydligt fast, som att antisemitism betyder judehat och ingenting annat, att förställningar om att judar kontrollerar världens öden är antisemitism, att sionismen inte är någon monolitisk ideologi liksom att det finns olika judiska nations- och statsuppfattningar av vilka Blomqvist tycks föredra Bundismens. Han tar också ställning för JDA, dock utan att helt avfärda IHRA. Intressant nog lyfter han särskilt fram att den förra som antisemitism räknar ”att hålla judar kollektivt ansvariga för Israels handlingar eller att behandla judar, bara för att de är judar, som agenter för Israel”, vilket jag läser som en markering mot dem inom den egna rörelsen som inte upprätthåller denna distinktion.

I andra frågor antyds svaren – Moshe Dayans tal vid begravningen av en israelisk säkerhetsvakt Roi Rothberg, som dödats vid gränsen till Gaza 1956, får exempelvis antyda att det sionistiska projektet i dagens tappning kommit till vägs ände. Ett citat från veteranen inom palestinaaktivismen, Staffan Beckman, ger Blomqvist möjlighet att markera att solidaritet med palestinierna inte får innebära ett stöd för ”reaktionära arabiska regimer”, vilket kan läsas som en förtäckt kritik av sympatiyttringar för Hamas. Åter andra frågor lämnas öppna.

Jag är oenig med Blomqvist om åtskilligt och det är som det ska. Betydligt viktigare är att vi är överens om att kampen mot antisemitismen inte är och inte får bli partiskiljande. Det är vackert så.

Lars M Andersson
Historiker och föreståndare för Forum för judiska studier vid Uppsala universitet

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller SKMA representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.