Antisemitism eller kritik av Israel? Rapport från SKMA:s konferens 2025

SKMA Nyhetsbrev december 2025

Hur kan antisemitism identifieras i och avskiljas från kritik av Israel? Kan de definitioner av antisemitism som föreslagits av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), Jerusalem Declaration och Nexus bidra till ökad klarhet i denna fråga? Vad innebär den ökade polariseringen och politiseringen av frågan för förståelsen av och arbetet mot antisemitism? Det var centrala frågor på SKMA:s konferens i november.

Sedan 2015 har SKMA arrangerat en årlig konferens som belyser olika aspekter av antisemitism. Temat för årets konferens, som ägde rum den 5 november i Stockholm och arrangerades i samarbete med Forum för levande historia och The Institute for Holocaust Research in Sweden (IHRS), var ”Antisemitism eller kritik av Israel? Definitioner, gränsdragningar och politisering”.

Syftet med konferensen, som genomfördes med stöd av Gerald och Monica Naglers stiftelse, var att fördjupa diskussionen om antisemitism i kontexter som rör Israel. Konferensen riktade sig framför allt till journalister, politiska beslutsfattare, forskare, lärare samt myndigheter och organisationer som arbetar med att förebygga och motverka rasism och politisk extremism. Cirka 120 personer deltog.

Konferensen öppnades av SKMA:s ordförande Ulrika Knutson och Petra Mårselius, överintendent på Forum för levande historia. Därefter föreläste den amerikanske antisemitismforskaren David Schraub, docent vid Lewis & Clark Law School i Portland, USA. Schraub är en framträdande röst i den amerikanska debatten om antisemitism och medlem i The Nexus Task Force.

EPISTEMISK ANTISEMITISM
Rubriken på Schraubs föreläsning var ”’Är kritik av Israel antisemitisk?’ En meningslös fråga med intressanta implikationer”. Schraub menade att frågan är meningslös eftersom nästan alla, oavsett ståndpunkt när det gäller Israel och Palestina, egentligen är överens om att svaret är ”ibland” eller ”det beror på”. Han underströk att det är i konkreta uttryck och deras kontexter som gränsen kan tydliggöras, snarare än genom breda eller generella påståenden. Det är alltså inte kritik av Israel i sig som är antisemitisk, men vissa inslag kan, beroende på innehåll och sammanhang, vara det. Schraub menade att anklagelser om antisemitism varken bör accepteras per automatik eller avfärdas reflexmässigt, utan bör bemötas med öppenhet och nyfikenhet: ”En anklagelse om antisemitism startar ett samtal, den avslutar det inte”, sa han.

På Schraubs föreläsning följde ett samtal mellan honom och IHRS föreståndare, historikern Karin Kvist Geverts. Där fördjupades bland annat diskussionen om hur man kan föra samtal om antisemitism och kritik av Israel, särskilt när samtalspartnern är ovillig att lyssna eller använder antisemitismanklagelser som vapen. Schraub betonade vikten av att forma det samtalsklimat man vill se, och att fler än man tror är öppna för svåra samtal. Schraub lyfte antisemitismens roll som ”produktiv ideologi”, och beskrev den som ”en av de starkaste mobiliserande krafterna världen har sett”. Kampen mot antisemitismen handlar inte bara om att uppmärksamma och fördöma den, utan om att faktiskt besegra den genom att skapa samtal och hitta en gemensam grund, även om det är svårt, sa Schraub.

Schraub och Kvist Geverts diskuterade också begreppet ”epistemisk antisemitism”, som beskriver oviljan att ta judars erfarenheter av antisemitism på allvar. Schraub påpekade att tendensen att avfärda judiska röster som partiska eller opålitliga har en lång historia. Han underströk vikten av att lyssna på judiska erfarenheter och att förstå att vissa uttryck kan vara antisemitiska även om avsikten inte är det. Men det är också viktigt, hävdade han, att förstå skillnaden mellan yttringar som kan upplevas som obehagliga och antisemitism, och att alla uttryck som väcker obehag inte nödvändigtvis är uttryck för antisemitism.

MISSBRUKADE DEFINITIONER
Såväl i Schraubs föreläsning som i det efterföljande samtalet med Kvist Geverts lyftes frågan om de kända och omdebatterade antisemitismdefinitionerna från International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), Jerusalem Declaration (JDA) och Nexus. Enligt Schraub är skillnaderna mellan definitionerna och deras förslag till gränsdragningar relativt begränsade, men de har fått stor symbolisk betydelse: IHRA används ofta av de som vill rikta anklagelser om antisemitism, och JDA av de som vill avvisa sådana anklagelser eller urskulda dem som kritiserats för antisemitism. Nexusdefinitionen – som Schraub själv varit med om att ta fram – kan sägas ligga någonstans mellan de båda andra vad gäller avgränsningar mot politisk kritik, och förefaller inte ha väckt samma intresse i den politiska debatten.

Schraub påpekade att valet av definition ofta handlar mer om vilket ”läger” man vill tillhöra än om definitionernas faktiska innehåll och formuleringar. Han nämnde också att IHRA-definitionen ursprungligen var ämnad som ett verktyg för att identifiera trender, inte för att avgöra enskilda fall, och att den missbrukats i politiska debatter i olika länder. Även om definitionerna kan vara vägledande och ett stöd för samtal så löser de inte alla gränsdragningsproblem och bör inte användas som absoluta domslut, påpekade Schraub. Han betonade att ett seriöst arbete mot antisemitism kräver att man tar varje fall på allvar och bedömer det i sitt sammanhang, snarare än att använda generella definitioner som slagträn.

Konferensen avslutades med ett panelsamtal om svensk forskning och debatt om antisemitism. Deltagare var forskarna Lars M Andersson, Rebecka Katz Thor, Mirjam Katzin, Pontus Rudberg och Oscar Österberg. Karin Kvist Geverts modererade även det samtalet. Flera paneldeltagare beskrev svårigheterna med att dra tydliga gränser mellan antisemitism och vissa yttringar i debatten om Israel. Katzin betonade att judiska erfarenheter av utsatthet ofta inte fångas av snäva definitioner, och att exempelvis ständiga frågor om Israel riktade till judar kan skapa en känsla av exkludering även om de inte alltid är uttryckligen antisemitiska.

Panelen diskuterade också de ovan nämnda definitionerna – IHRA, JDA och Nexus – och konstaterade att de kan vara användbara verktyg, men att de ibland används politiskt snarare än analytiskt. Dessutom riskerar de att juridifiera och förenkla en komplex verklighet. Det kan bland annat leda till att antisemitism reduceras till en fråga om rätt eller fel, snarare än att förstås som en mångbottnad social process. Andersson betonade vikten av att forskningen måste stå fri från politiska krav på att använda vissa definitioner.

POLITISERING OCH INSTRUMENTALISERING
Under konferensen diskuterades återkommande den ökade polariseringen samt politiseringen och instrumentaliseringen av antisemitismbegreppet både av höger- och vänsteropinioner. Det framhölls att denna utveckling försvårar både forskning om och praktiskt arbete mot antisemitism, att frågan om antisemitism riskerar att reduceras till ett politiskt slagträ och att judiska röster riskerar att marginaliseras eller användas i andra syften.

Flera deltagare betonade vikten av att förstå antisemitism som en del av bredare strukturer av rasism och exkludering, och att man behöver tala om och mäta antisemitism på sätt som tar hänsyn till både individuella erfarenheter och samhälleliga strukturer. Samtidigt lyftes vikten av att skapa forum för fördjupade samtal, där man kan närma sig frågan med öppenhet och respekt för olika perspektiv.

I det avslutande panelsamtalet påpekades också att antisemitismens uttryck förändras över tid och att det är viktigt att vara lyhörd för nya former av utsatthet och exkludering. Flera deltagare lyfte att antisemitism i dag även kan ta sig uttryck i mikroaggressioner och subtila former av exkludering och att det ställer nya krav på både forskning och samhälleligt arbete mot antisemitism.

SKMA

Inledningstalen, David Schraubs föreläsning samt samtalet mellan honom och Karin Kvist Geverts spelades in och går att se i efterhand på SKMA:s hemsida.