SKMA Nyhetsbrev mars 2025

Judiska liv som döljs och trevande försök att återta en judisk identitet i tider av ökande antisemitism. Lars M Andersson har läst två nya böcker som undersöker förbisedda aspekter av judiskt liv i Sverige.

”The past is never dead. It’s not even past.” William Faulkners kända citat skulle kunna stå som motto för både serieskaparen och bokkonstnären Joanna Rubin Drangers Dolda judiska liv och pedagogerna Christer Mattssons och Tomas Johanssons Jag nyper dig i benet när du ska säga amen. Oberättade familjehistorier hos andra och tredje generationens Förintelseöverlevande.

Att arbetena utkom i stort sett samtidigt, 2024 respektive 2025, är en tillfällighet och ändå inte. Fröet till Dolda judiska liv såddes 2022 av ett e-brev från en person som läst den prisade Ihågkom oss till liv där Rubin Dranger blottlade den egna familjehistorien och försökte bringa klarhet i vad som hänt med de släktingar som ”försvunnit” i Förintelsen och återskapa deras livshistorier. Brevskrivaren berättade om sitt dolda judiska liv och det gjorde även andra personer författaren mötte på sin bokturné.

Mattssons & Johanssons studie är ett forskningsprojekt finansierat av Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen och har en delvis annan upprinnelse. Bägge har under lång tid forskat om våldsbejakande extremism och intervjuat människor som omfattat hatideologier, ett arbete som i anslutning till Förintelsens minnesdag 2023 gav upphov till idén att också studera dem som fallit offer för dessa ideologier och mera specifikt personer som ”växt upp som barn och barnbarn till överlevande, men där det judiska hade ’stängts av’”.

Samtidigt har också deras bok en personlig berättelse som ingång. Den handlar om en resa till Förintelsens minnesplatser i Polen ”kort efter millennieskiftet” med kommunalpolitiker och kommunala tjänstemän och om en av deltagarna, ”Sara”, som i ett samtal beskrev sig som ”arkivjude”. Tillfrågad om vad det betydde svarade hon: ”[…] det jag kunde ha varit är inlåst i ett arkiv, jag vet att det finns där men nyckeln är bortkastad”.

Att såväl Rubin Dranger som Mattsson & Johansson började fundera över dolda judiska liv samtidigt är däremot inte någon slump. Frågor om identitet tycks bli allt viktigare och intresset för den egna familjehistorien bland barn och barnbarn till överlevande har givetvis aktualiserats av att överlevandegenerationen nu i det närmaste är borta.

Joanna Rubin Dranger: Dolda judiska liv (Bonniers)

Det har också på senare år kommit åtskilliga böcker där barn till överlevande skriver om föräldrarna. Jag tänker här på arbeten av exempelvis Lena Einhorn, Göran Rosenberg, Kaj Schueler, Kenneth Hermele och Margit Silberstein. Bo Rothstein har gett ut sin fars memoarer i engelsk översättning och Barbro Posner har skildrat Förintelsens ögonvittnen i Malmö och sin mors och de övriga ögonvittnenas gärning. Posner tillhör de ”Förintelsens efterlevande” som för sina föräldrars berättelser vidare till nya generationer skolelever.

Även barnbarn till överlevande har skrivit om sina far- och morföräldrar; Andreas Gedin har ringat in sin farfars liv före flykten till Sverige och Jessica Haas Forsling har via författaren Jascha Golowanjuk tecknat en bild av sin mormor; organisationen Zikaron (Minne) förmedlar far- och morföräldragenerationens berättelser. Parallellt har omfattande dokumentationsprojekt bedrivits både av forskningsinstitutioner och av enskilda, som Bernt Hermele, och frågor om ”intergenerationella trauman” och ”sekundär traumatisering” har avsatt en omfattande forskningslitteratur.

Samtidigt är det givetvis så att allt förändrades med Hamas massaker i Israel 7 oktober 2023, som inträffade precis då bokprojekten inletts. Det är också tydligt i intervjuerna där många av sagespersonerna tar upp massakern. Den och dess följder för projektet kommenteras också av Rubin Dranger i ett efterord, som avhandlar en del intervjuades önskan att stryka delar av sina berättelser för att skydda anhöriga och ”dölja döljandet”. Rubin Dranger skriver: ”Då tänkte jag att det sa något viktigt om vår tid att de här berättelserna är på väg att komma fram i ljuset just nu. Men efter 7 oktober och den flodvåg av antisemitism som följt har traumat från Förintelsen aktiverats och förändrat såväl många av de intervjuades som min egen förståelse av behovet att dölja sin judiska identitet”.

Mattsson & Johansson kommenterar också effekterna av massakern: ”Oavsett om rädslan för antisemitism, och det potentiella våld sådana sentiment kan innebära, härstammar från mor- och farföräldrarnas berättelser eller inte, är denna rädsla högst påtaglig. Samhällsklimatet i stort, i synnerhet efter den 7 oktober 2023, utgör i sig själv en faktor som skapar rädsla för antisemitism. […] [D]etta [påverkar] människors strategier för att skydda sig och sina kära, inte minst genom att en judisk identitet som ibland mödosamt rekonstruerats måste skyddas och döljas igen”.

Det dolda som börjat blottläggas har alltså dolts igen; den 7 oktober har, som Mirjam Katzin och Pontus Rudberg visat, resulterat i en ökad känsla av hot, utsatthet och övergivenhet liksom i förlorad tillit vilket resulterat i ett tillbakadragande från offentliga sammanhang och i att kontaktytorna mot majoritetssamhället därmed har krympt. Samtidigt har de judiska sammanhangens och den judiska identitetens betydelse ökat.

Christer Mattsson och Tomas Johansson: Jag nyper dig i benet när du ska säga amen (Korpen)

Det är frestande att spekulera i hur intervjusvaren skulle ha sett ut om massakern aldrig inträffat. Att de hade varit annorlunda kan man utgå ifrån. Frågan är hur annorlunda? Det är uppenbart att somliga intervjupersoner som börjat ”komma ut” som judar skrämts till tystnad om den egna identiteten. Samtidigt är det tydligt att de generationella aspekterna är viktiga och mitt intryck är att massakern och den tilltagande antisemitismen som följde på den israeliska krigföringen i Gaza snarare förstärkt befintliga handlingsmönster och förhållningssätt än skapat nya. Förintelsens och antisemitismens skuggor har hela tiden varit närvarande liksom den minoritetsstress de ger upphov till men det har också nyfikenheten på och intresset för det egna, mer eller mindre förnekade och dolda judiska arvet.

Skillnaderna i förhållningssätt varierar också både mellan och inom generationerna och det gör även graden av ”doldhet”. Mattsson & Johansson har identifierat två former av trauman, som innebär olika förhållningssätt till det judiska, dels ”det frusna”, dels ”det blödande”. Det förra innebär att ”man härbärgerar det som hänt, man förpassar det till arkivet, som sällan öppnas” vilket medför ”en svagare koppling till den judiska bakgrunden och identiteten”. Det senare ageras ut, vävs samman med psykisk ohälsa, ”blottlägger historien och synliggör också effekterna av Förintelsen över generationerna. Här blir också den judiska identiteten tydligare. Det sker ett mera tydligt återtagande av judisk identitet och gemenskap”.

Författarna framhåller att de flesta av de intervjuades berättelser ”befinner sig någonstans mitt på skalan mellan helt dolda släkthistorier och de som alltid varit öppna, berättade och delade”. Denna tredelning förefaller tillämplig även på intervjusvaren i Rubin Drangers bok.

De båda arbetena är på många sätt lika. Carl-Michael Edenborg klagade i en recension av Dolda judiska liv i Aftonbladet på att texten är för akademisk och svaren för lika och efterlyste ”större kreativ passion”. Det är en orättvis kritik som dessutom utgår från en missuppfattning av vad för slags bok Dolda judiska liv är. Svaren i Rubin Drangers bok liknar dem i Katzins & Rudbergs rapport (och i Mattssons & Johanssons studie) för att de är lika och för att författarna noga återger dem. Serieboksformatet medger här inte någon konstnärlig frihet. Vad gäller det akademiska lyckas Rubin Dranger skickligt väva in forskningsdiskussionen och analysen i framställningen, inte minst i återgivningarna av samtalen med maken, Oivvio Polite. Vad den ”kreativa passionen” angår är det avskalade och delvis repetitiva bildspråket kongenialt med innehållet; det låter berättelserna framträda och understryker det gemensamma i dem.

Rubin Dranger har intervjuat ett trettiotal personer, Mattson & Johansson 45. Huruvida det i vissa fall är samma personer har jag inte lyckats utröna. I Jag nyper dig i benet när du ska säga amen handlar det om intervjuer med enskilda medan det i Dolda judiska liv rör sig både om sådana och om samtal med familjer. Det finns också en skillnad avseende anonymiteten. De intervjuade i Mattssons & Johanssons arbete går inte att identifiera. I Rubin Drangers bok framträder däremot några kända svensk-judiska personer med namn: historikern Ingrid Lomfors, tidigare överintendent vid Forum för levande historia; hennes kollega på myndigheten, sedermera chefen för Judiska museet och numera avdelningschefen på Världskulturmuseerna Christina Gamstorp samt journalisten och författaren Jessica Haas Forsling.

De båda böckerna ger var för sig och tillsammans en tydlig bild av en aspekt av judiskt liv i Sverige som tidigare förbisetts, det förträngda och dolda, men också av trevande försök att återta och bygga en judisk identitet, ofta utan såväl byggmaterial som ritningar. Det är gripande och, trots allt, hoppfullt.

Lars M Andersson

Historiker och föreståndare för Forum för judiska studier vid Uppsala universitet.