SKMA Nyhetsbrev mars 2025

Hamas terrorattack i Israel den 7 oktober 2023 och kriget i Gaza har fördjupat motsättningarna inom forskningen när det gäller förståelsen av både antisemitismen och Förintelsen. Oenigheten färgar även av sig på hur Israel-Palestinakonflikten beskrivs och definieras, skriver historikern Lars M Andersson. 

Enligt den italienske filosofen Benedetto Croce är all historia samtidshistoria. Vi ställer frågor till det förflutna utifrån vår samtid; de spörsmål vi vill ha svar på är sådana som är aktuella här och nu och det gäller särskilt modern- och samtidshistorien och i synnerhet laddade fenomen som Förintelsen och antisemitismen.

Nya frågor ger nya svar. Det förflutna är sällan vad det varit och i vissa fall inte ens förflutet. Idag, på Förintelsens minnesdag, finns det anledning att fundera över vad som i vår samtid kan tänkas påverka de frågor vi ställer om det nationalsocialistiska folkmordet, dess verkningshistoria och den föreställningsvärld som gjorde det möjligt, och därmed våra svar.

Det som nu påverkar förståelsen av Förintelsen och antisemitismen är givetvis händelserna den sjunde oktober 2023 – den värsta antisemitiska massakern sedan Förintelsen – och Israels efterföljande anfall på och krigföring i Gaza. Oenigheten gäller vad som hänt – förnekandet av det sexuella våldet den 7 oktober, exempelvis  – men framförallt hur det ska betecknas och därmed förstås. Var det en pogrom? Är det ett folkmord? Hur ska protesterna mot Israel och dess krigföring förstås? Handlar det om antisemitism? Om antisionism? Eller är det inte någon skillnad?

Total polarisering

Frågorna är politiskt laddade, polariseringen total, och har fördjupat befintliga konflikter inom forskningen, som ytterst har att göra med föreställningar om universalism och partikularism, vad som förenar och skiljer å ena sidan antisemitism och rasism, och å den andra Förintelsen och andra folkmord, och alltså hur dessa ska förstås och förklaras. Jag ska i det följande först uppehålla mig vid bråken om dels hur antisemitismen i sig, dels dess förhållande till rasism ska förstås och sedan gå över till diskussionen av relationen mellan Förintelsen och andra folkmord och säga något om föreställningen att Förintelsen och dess minneskultur står i vägen för minnen av andra, koloniala, folkmord. Frågorna anknyter till den pågående debatten om sjunde oktober och dess följder.

Tolkningsstriderna har rasat länge. Antisemitismen har, som den amerikanske historikern  Jonathan Judaken liksom de brittiska sociologerna Keith Kahn Harris och Ben Gidley visat, förståtts på skilda sätt under begreppets snart 150-åriga historia. Särskilt infekterad är frågan när det gäller den antisemitism som kommit till uttryck efter 1945, inte trots utan som en följd av Förintelsen, som antisemiterna inte kan förlåta judarna, och i synnerhet antisemitismen kopplad till Israel-Palestinakonflikten. Frågan om ”den nya antisemitismen”, som initialt inte hade specifikt med staten Israel att göra, har debatterats sedan andra halvan av 1960-talet. Denna antisemitism kännetecknas av att den fientlighet och de stereotyper som historiskt drabbat judar som kollektiv efter 1967 riktades mot den judiska staten och dess ideologi, sionismen; Israel blev ”världens jude” och sionismen rasism.

Gränsdragning

Att legitim kritik av Israel kan slå över i antisemitism kan forskarna enas om. Den springande punkten är var gränsen går. Oenigheten är stor; den enes Israelkritik är den andres antisemitism. Konflikten har manifesterats i definitionsstriden mellan The International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA:s definition, och den som återfinns i den så kallade Jerusalem Declaration.

Juristen David Schraub…har syrligt framhållit att IHRA-definitionen används av dem som vill anklaga andra för antisemitism medan JD-definitionen brukas av dem som vill ursäkta andra för antisemitism

Juristen David Schraub, som tillsammans med kollegorna inom forskarnätverket NEXUS, har formulerat en tredje definition, har syrligt framhållit att IHRA-definitionen används av dem som vill anklaga andra för antisemitism medan JD-definitionen brukas av dem som vill ursäkta andra för antisemitism; det är också tydligt att definitionerna speglar ställningstagandena i Israel-Palestinakonflikten och därmed också, grovt sett, en höger (IHRA) respektive vänsterposition (JD). Som Shira Klein framhåller i artikeln “The Growing Rift between Holocaust Scholars over Israel/Palestine” går motsättningen flera decennier tillbaka men har fördjupats och förvärrats radikalt efter den 7 oktober.

I dagens diskussion är det också uppenbart att definitionerna brukats på detta sätt och det gäller inte minst IHRA-definitionen som använts mot anti-israeliska och pro-palestinska demonstranter i Tyskland, USA och Storbritannien. Antisemitismen har alltså blivit ett slagträ i det pågående kulturkriget mellan högern och vänstern och numera anklagar, som Keith Kahn Harris visat, även uttalade antisemiter sina politiska motståndare för antisemitism.

Antisemitism och rasism

Parallellt med denna definitionskonflikt pågår, som antyddes inledningsvis, en annan, som rör förhållandet mellan antisemitism och rasism och som går igen i debatten om relationen mellan Förintelsen och (andra) koloniala folkmord. Är ”den antijudiska rasismen” en rasism bland andra men med vissa särskiljande drag eller är antisemitism och rasism olika företeelser, där det som särskiljer den förra är dess karaktär av världsförklaring, där allt ont begreppslig- och därmed begripliggörs genom att framställas som judiskt, och att den därtill ofta har formen av en konspirationsteori?

Forskare från antisemitismfältet har hävdat att den postkolonialt inspirerade rasismforskningen liksom den antirasistiska rörelsen har svårt att hantera antisemitismen på ett rättvisande sätt; den passar inte självklart in i en maktanalys som utgår från hudfärg, som är blind för den antisemitism som ytligt betraktad kan se ut som radikal maktkritik och riskerar i värsta fall att vidareföra antisemitiska föreställningar om judisk makt och inflytande. Även här sammanfaller politiska och akademiska konfliktlinjer och förstärks dessutom av disciplingränser och också denna diskussion har fått förnyad aktualitet efter den 7 oktober då klyftan vidgats mellan forskare som betecknar fördomar och fientlighet mot judar som ”antijudisk rasism” och forskare som föredrar beteckningen ”antisemitism” och ser den som i vissa avseende annorlunda än andra ”rasismer”.

Minnesmonument över Förintelsens offer, Berlin. Foto Johannes Reimer, Wikimedia Commons

Förintelsen och andra folkmord

Hur ser då diskussionen om förhållandet mellan Förintelsen och andra folkmord ut efter 7 oktober? Dave Rich, en av Storbritanniens ledande antisemitismexperter, har i artikeln ”Shoah Revisionism After Gaza”, konstaterat att Förintelsen blivit den helt dominerande referenspunkten i alla debatter om antisemitism och Israel, vilket han menar har resulterat i en trivialisering och förvrängning av nazisternas folkmord.

Han framhåller vidare att folkmordsanklagelserna mot Israel är betydligt äldre än det senaste massdödandet i Gaza och kopplar användandet av folkmordsbegreppet till kampen om offerstatus och en ambition att ”detronisera” judarna, som till följd av Förintelsens särställning i den officiella minneskulturen i EU och i USA, kommit att uppfattas som ”de paradigmatiska offren”, och på så sätt delegitimera Israel som stat. Här spelar, hävdar han, beskrivningen av Israel som europeiskt kolonialt projekt, som bosättarstat, en central roll eftersom den möjliggör ett jämställande av sionism och nazism och därmed av Förintelsen med Israels krigföring i Gaza.

Rich är uppenbarligen inspirerad av antisemitismforskaren Steffen Klävers som i sin avhandling Decolonizing Auschwitz? Komparativ-postkoloniale Ansätze in der Holocaustforschung (2019) avslutar med att utrycka en farhåga för att den postkoloniala trenden i synen på Förintelsen går hand i hand med en antisionistisk strömning som vill delegitimera Israel.

De postkoloniala tankegångar Rich angriper hämtar stöd inom delar av folkmordsforskningen, inte minst hos en av dess ledande företrädare, australiensaren A. Dirk Moses, som i maj 2021 drog igång det som kallats den andra historikerstriden med artikeln ”Der Katechismus der Deutschen”, där han använder ett delvis högerradikalt språkbruk när han går till storms mot Förintelsens föregivet sakrosankta ställning i den tyska minneskulturen. Han hävdar att Förintelsen fått status som ”heligt trauma” och tecknar bilden av en ”minnespolitisk ortodoxi” nitiskt skyddad mot ”kättare” av ”överstepräster” som för att hålla sig väl med ”amerikanska, brittiska och israeliska eliter” förhindrar att andra offergrupper ges utrymme i det kollektiva minnet.

Moses fick omedelbart mothugg av den israelisk-amerikanske historikern och förintelseforskaren Omer Bartov, som hävdade att Moses beskrivning av Förintelsens minneskultur erinrade om antisemitiskt konspirationstänkande. Flera andra ledande förintelseforskare bemötte också Moses, däribland Saul Friedländer, Norbert Frei, Sybille Steinbacher och Dan Diner. Deras bidrag samlades i Ein Verbrechen ohne Namen (2022).

Förvärrat motsättningar

För att återgå till Richs kritik av hur Förintelsen används i diskussionen av händelseutvecklingen efter den 7 oktober liksom hans avfärdande av att det skulle handla om folkmord har hans bild fått stöd av andra antisemitismforskare, som den brittiske sociologen David Hirsh och juristen och litteraturvetaren Anthony Julius, men den har inte stått oemotsagd. Ledande förintelseforskare som Bartov, Amos Goldberg och Daniel Blatman liksom folkmordsexperten William Schabas har betecknat det som skett i Gaza som ett folkmord. Bartov varnade redan i november 2023 i New York Times för att det som pågick skulle kunna utvecklas till ett folkmord och meddelade i augusti 2024 i The Guardian att det nu handlade om ett sådant. Schabas sade i en intervju i Der Spiegel i november 2024 att det fanns underlag för att fälla Israel för folkmord och Goldberg och Blatman meddelade i Haaretz i januari 2025 ”There’s No Auschwitz in Gaza. But It’s Still Genocide”.

Vad denna skiss visar är alltså att händelserna den 7 oktober 2023 och utvecklingen sedan dess har fördjupat och förvärrat redan existerande motsättningar inom forskningen när det gäller förståelsen av såväl Förintelsen som sådan som dess status i den samtida minneskulturen liksom av antisemitismen och dess relation till rasism och att detta påverkar förståelsen av den nu pågående konflikten och hur den ska beskrivas och definieras.

Lars M Andersson

Historiker och föreståndare för Forum för judiska studier, verksam vid Uppsala universitet. Texten är en något reviderad version av ett anförande som hölls vid seminariet ”Förintelsen som europeiskt minne – 80 år sedan befrielsen av Auschwitz-Birkenau” vid Lunds universitet den 27/1 2025.