FFÖ:s 27-januari-pris till Lars M Andersson

SKMA Nyhetsbrev mars 2025

2024 års 27-januari-pris har av Föreningen Förintelsens Överlevande (FFÖ) tilldelats Lars M Andersson. Andersson är universitetslektor vid historiska institutionen, Uppsala universitet, föreståndare för Forum för judiska studier vid samma lärosäte, ordförande för The Institute for Holocaust Research in Sweden (IHRS) och medlem i SKMA.

Lars M Andersson. Foto Mikael Wallerstedt, Uppsala universitet

Priset delades ut i samband med högtidlighållandet av minnesdagen för Förintelsens offer i Stockholms stora synagoga den 27/1. I prismotiveringen framhålls att Lars M Andersson i sin forskargärning ”gjort avgörande insatser för att öka förståelsen för hur antisemitismens gift uppkommit, utvecklats och spridits, inte minst i en svensk kontext” och att han ”spelat en stor roll för att klargöra hur hatet mot judarna skiljer sig från annan rasism och andra fördomar mot minoritetsgrupper”. I motiveringen hänvisas även till hans viktiga insats i den offentliga och akademiska debatten om antisemitism.

Lars M Anderssons tacktal

Nedan följer Lars M Anderssons tacktal i samband med prisuttdelningen:

”’Judar är bra folk’. Orden var farmors och jag var kanske sex år när de yttrades. Sammanhanget minns jag inte. Bakgrunden till yttrandet fick jag först i vuxen ålder av far.

Farmor Gerda var torpardotter, yngst i en mycket stor syskonskara. Likt många av landsbygdens fattiga under 1900-talets första decennier flyttade hon från landet till staden, i hennes fall Laholm, i hopp om försörjning. Hon tvättade, städade, och passade barn åt bättre bemedlade familjer och försörjde på så sätt sin familj, där maken Viktor, ”lille-Viktor” kallad, var tegelbruks- och grovarbetare men arbetslös långa perioder. Familjen hade det svårt. De två sönerna ekiperades av ett välgörenhetssällskap, som lät sy upp likadana kläder i samma tyg till alla fattigungarna.

Förödmjukelserna var många. Gerda kom ihåg dem alla och förlät inga. Hon mindes emellertid också de personer som behandlat henne som en människa, särskilt Sophia Döhre, syster till veterinären Emil Glück, mannen bakom de svenska Chaluzkvoterna. Sophia, hennes man Abraham och deras barn Ruth och Sonja bodde några år i Laholm på 1930-talet och var den enda judiska familjen i den lilla staden vid ån.

Åldersskillnaden mellan Gerda och Sophia var stor, 15 år, klass- och utbildningsskillnaderna ännu större. Det spelade uppenbarligen ingen roll för Sophia; hon behandlade Gerda som en like och det som Gerda aldrig glömde var att hon efter genomfört arbete bjöds på kaffe, i finporslin, i salongen. Så gjorde ingen annan.

Jag visste alltså som liten att judar var bra folk men inte varför. När jag sedan blev tonåring och i likhet med många andra ynglingar en militärt överintresserad person, en MÖP, och slukade böcker om andra världskriget och så småningom Förintelsen insåg jag att det folk Sophia Döhre tillhörde var detsamma som nazisterna försökte utrota. Bilderna gick inte ihop.

Där och då föddes mitt intresse för antisemitismen. Femton år senare blev det mitt forskningsområde och sedan dess har jag forskat och undervisat om och mot antisemitism, inte minst tillsammans med kamraterna i SKMA, som lärt mig det mesta jag tror mig veta.

Efter en av mina första offentliga föreläsningar om antisemitism någon gång i början, mitten av 1990-talet, kom en person ur publiken fram till mig. Det var en liten, parant äldre kvinna. Hon tackade för föredraget, klappade mig vänligt på armen och sa: ”Det är bra att sådana som du också pratar om detta”. Senare fick jag veta att hon var en av de överlevande som vid denna tid börjat gå ut i skolorna och berätta.

När jag ansätts av tvivel på min forskning, min undervisning och den folkbildningsskyldighet jag anser mig ha brukar jag tänka på detta möte. Kan de överlevande, efter allt de varit med om, år ut och år in berätta om sina erfarenheter vore det synd och skam om jag, som aldrig utsatts för något, inte skulle berätta om sådant jag numera ägnat ett yrkesliv åt. Dessutom är inte och får inte kampen mot antisemitismen ses som något ”judiskt problem” – det är majoritetssamhällets problem som drabbar judar. I den kampen är jag en liten röst, FFÖ en stor och helt avgörande.

Jag är därför ytterst hedrad och mycket stolt över att FFÖ beslutat sig för att tilldela mig 2024 års Tjugosjunde-januari-pris och föreställer mig att farmor Gerda skulle ha uppskattat att hennes sonson härigenom fått möjlighet att lyfta fram Sophia Döhres förebildliga medmänsklighet. Tack!”