SKMA Nyhetsbrev december 2024

I en ny svensk antologi belyses antisemitismen utifrån historiska, samtida och pedagogiska perspektiv. Det är en nyanserad, viktig och i vår tid nödvändig bok, skriver Kjetil Braut Simonsen.

Efter den 7 oktober 2023 har temat antisemitism blivit obehagligt aktuellt, både i de skandinaviska länderna och på ett globalt plan. I Norge visade en undersökning från HL-senteret vintern 2024 att antisemitismens utbredning i det norska samhället ökat betydligt sedan 2022. I skuggan av det brutala kriget i Gaza har även judiska minoriteter satts under hård press. Från en rad länder kommer rapporter om en ökning av antalet antijudiska handlingar i form av bland annat hot, hets och trakasserier.

I denna situation är kunskap om antisemitismen som kulturellt, ideologiskt och politiskt fenomen avgörande. Det finns ett behov av insikter om hur antijudiska inställningar och handlingar kommer till uttryck i vår egen tid. Kunskaper om samtiden är dock inte tillräckligt: För att känna igen antisemitiska stereotyper, bilder och konspirationsföreställningar i dag är det nödvändigt att ha kunskap om antisemitismens dynamiska, komplexa och skiftande historia. Dessutom innebär undervisning om antisemitism svåra avvägningar och dilemman. Hur kan vi förmedla de mörka sidorna av vår egen kulturhistoria, utan att reproducera stereotyper bland studenter och/eller elever?

Antologin Antisemitism. Historiska, kulturella och pedagogiska perspektiv (Studentlitteratur 2024) syftar just till att belysa och diskutera dessa och andra liknande frågor. Boken är redigerad av Christer Mattsson och Thomas Johansson, båda knutna till Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, och består av totalt elva kapitel. Innehållsmässigt berör antologin tre huvudteman. Medan kapitel två till fem tar sig an olika aspekter av antisemitismens historia, orienterar sig kapitel sex till åtta mot den samtida antisemitismen. Kapitel nio och tio ägnas åt pedagogiska aspekter på ämnet, och befattar sig med olika problemställningar som rör undervisning om antisemitism och Förintelsen.

Sammantaget ger de olika bidragen en balanserad, grundlig och mycket kompetent överblick över ett komplext, mångfacetterat och delvis omstritt forskningsfält. Även om bokens syfte är att ge en introduktion till antisemitismens olika uppenbarelseformer i det förflutna och i nutid, tydliggör författarna också på ett föredömligt sätt att det finns olika  ̶  och ibland motstridiga  ̶  ämnesmässiga perspektiv på ämnet. Boken är på så sätt inte bara en utmärkt introduktion till antisemitismen som fenomen, den ger även läsaren ledtrådar till antisemitismforskningen som forskningsområde.

Christer Mattson och Thomas Johansson (red.), Antisemitism. Historiska, kulturella och pedagogiska perspektiv (Studentlitteratur, 2024).

I bokens korta inledning presenteras de centrala premisser som ligger till grund för samtliga bidrag. Tre utgångspunkter är centrala. För det första påpekas att antisemitismen inte handlar om judar, utan om ”antisemiters fantasier om judar”. För det andra görs en åtskillnad mellan medveten och omedveten antisemitism, där det senare avser fördomar som ”finns bevarade i tankestrukturer, språkliga uttryck, symboler och andra kulturella markörer, utan att den enskilde individen nödvändigtvis är medveten om detta” (s. 10). För det tredje ställs frågan om man är antisemit eller inte om man gör antisemitiska uttalanden. Här betonas att tankar, bilder och språk kan ärvas och reproduceras på ett omedvetet sätt.

Alla dessa punkter är viktiga och relevanta. Möjligen kunde det därutöver ha framhållits att antisemitismen som långtidsfenomen varken är ”evig”, statisk eller enhetlig, utan i permanent förändring. Det går ingen rak, teleologisk linje från kyrkofädernas antijudaism till Auschwitz, och judarna har inte heller ”alltid” – i alla tider och på alla platser – varit förföljda. En fara med att framställa judisk historia som en ”historia av evig förföljelse” är att det öppnar upp för påståenden om att fientligheten mot judar uppstår som en slags ”naturlag” på alla platser där judar lever. Antisemitismen historiseras på ett föredömligt sätt i de enskilda bidragen, men poängen hade framkommit ännu tydligare och starkare om detta även lyfts fram på ett mer explicit sätt i inledningen.

Kapitel två till fem tar sig an olika sidor av antisemitismens historia. Jakob Wirén utforskar antisemitismens kristna rötter, medan Lars M Andersson analyserar övergången från antijudaism till antisemitism. Karin Kvist Geverts redogör för antisemitismens metamorfoser efter Förintelsen. Göran Larssons bidrag riktar sökarljuset på förhålladet mellan islam, judarna och antisemitismen. Alla bidragen är välskrivna och och vittnar om att de olika författarna har en god överblick över sina respektive ämnen.

Anderssons analys utforskar antisemitismens historia i ljuset av den samtida moderniseringsprocessen, och det är just den systematiska inramningen av antisemitiskt tänkande i ett större historiskt och socialt landskap som gör att detta bidrag framstår som särskilt imponerande. Som Andersson mycket riktigt påpekar fungerade antisemitismen under 1800-talet och början av 1900-talet som ett övergripande orienteringsverktyg som gav världen en entydig riktning och mening genom att dela upp mänskligheten i goda och onda krafter.

Kapitel 6 till 8 rör sig från historia till samtid. Den mest kontroversiella tematiken belyses utan tvekan i Anders Perssons kapitel om gränsdragningen mellan legitim kritik av Israel och antijudiska stereotyper. Persson sammanfattar de olika och delvis motstridiga definitioner som används i den akademiska och politiska debatten. Han diskuterar också vilka konsekvenser olika tolkningar får i konkreta sammanhang. En viktig och överordnad poäng är att många av de uttryck som använts i samband med konflikten generellt eller mer specifikt i förhållande till Gazakriget ”är mångtydiga, situationsbetingade och kontextberoende”. Just därför är absoluta gränser så svåra att fastställa.

Thomas Johansson ger en klar och tydlig introduktion till olika socialpsykologiska teorier om antisemitism, medan Mirjam Katzin behandlar antisemitismen i nya digitala medier. En viktigt tendens är att antisemitismen i den moderna digitala sfären ofta ingår i en bildbaserad kommunikationskultur. Här är det antisemitiska kodspråket i ständig förändring, vilket i sin tur gör kunskap om digital jargong och bildspråk särskilt viktig.

De två sista kapitlen handlar om undervisningen om antisemitism respektive Förintelsen i skolan, och är författat av Christer Mattsson (kapitel 9) respektive Thomas Johansson (kapitel 10). Här framhålls bland annat att undervisningen måste utgå från premissen att antisemitismen bottnar i majoritetssamhällets och/eller antisemitens utmaningar, identitetskriser och problem. Samtidigt placeras antisemitismen i ett sammanhang som rör konspirationsteorier mer generellt.

I Mattsons kapitel lanseras också begreppet ”empatisk nyfikenhet”: I korthet är detta ett pedagogiskt upplägg som både beaktar tankar som är viktiga för eleven, men som också sätter tydliga ramar för hur kontroversiella frågor kan hanteras utan att det leder till kränkningar.

Sammantaget är Antisemitism. Historiska, kulturella och pedagogiska perspektiv en nyanserad, viktig och – i vår tid – i högsta grad nödvändig bok. En liknande utgivning kunde också, och borde kanske, varit påkallad även i ett norskt sammanhang.

Kjetil Braut Simonsen

Forskare vid Jødisk museum i Oslo och författare till bl.a. I skyggen av Holocaust. Antisemittisme i norsk historie 1945–2023 (2023). Översättning: Henrik Bachner