Ingrid Carlberg: ”Vi har mycket att lära av Raoul Wallenbergs förhållningssätt”. Tal i Stockholms stora synagoga på minnesdagen för Novemberpogromen 1938

SKMA Nyhetsbrev december 2024

Med anledning av årsdagen för Novemberpogromen 1938 arrangerade SKMA i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens överlevande och Forum för levande historia en minnesstund i Stockholms storasynagoga den 7 november. Kvällens huvudanförande hölls av Ingrid Carlberg, författare och ledamot av Svenska akademien. Här följer hennes tal.

Två veckor efter Novemberpogromen i november 1938 kastade sig en ung svensk affärsman i hast iväg till Berlin. Han var 26 år gammal och än så länge en ganska obetydlig mångsysslare i näringslivet i Stockholm.

Hans namn var Raoul Wallenberg och han reste med ett brådskande hemligt uppdrag. En tysk-judisk ingenjör med starka Sverige-kopplingar hade gripits av nazisterna och förts till koncentrationslägret Sachsenhausen.

Svenske pastorn i Berlin, Birger Forell, kämpade hårt för att få honom fri men behövde assistans. Larmet gick i ingenjörens sociala kretsar i Sverige, där den unge Raoul Wallenberg ibland rörde sig.

Frågan ställdes. Han reste omgående.

Så mycket mer vet vi inte om denna Raoul Wallenbergs länge okända första räddningsaktion, hans eventuella insats på plats förblir höljd i dunkel. Vad vi vet är att pastor Forell till sist lyckades, de nästan oöverstigligt många hindren till trots  ̶  hinder som dessvärre inte bara kunde skyllas på den statsreglerade antisemitismen och förföljelserna i nazisternas Tyskland.

Ingenjören hette Erik Philippi. På julafton 1938 anlände han till Stockholm och förenades med sin svenska hustru och deras gemensamma barn. ”Judeungarna” som tjänstemännen på svenska Socialstyrelsens utlänningsbyrå hade kallat dem.

*

Senhösten 1938 hade inte särskilt många år förflutit sedan Sverige var ett land som människor tyvärr hellre lämnade än sökte sig till. Andelen utrikes födda räknades fortfarande i promille. Ändå spreds rädslan för att förföljelserna i Nazityskland skulle leda till en anstormning, inte av flyktingar i allmänhet, men väl av judiska flyktingar.

Sverige räknas till de länder som drev på för att Tyskland skulle börja stämpla ett J i tyska judars pass, en rutin som bekant infördes månaden före Novemberpogromen. Syftet var att svenska tullen lättare skulle kunna identifiera ”hotet” och inte av misstag råka stoppa tyska ”arier” som ville till Sverige.

Att påstå att antisemitismen bara bubblade under ytan i det svenska samhället på trettiotalet är en förskönande omskrivning. Den var stundtals fasansfullt konkret.

Långt före J-stämplarna hade svenska branschorganisationer skrivit till Socialstyrelsen och krävt att judiska affärsmän som flydde undan fasorna i Nazityskland skulle avvisas vid gränsen, om inte annat så av konkurrensskäl. Som idéhistorikern Henrik Bachner visat var ”judefrågan” ett etablerat begrepp i den svenska trettiotalsdebatten, för oroväckande många liktydigt med ett problem som behövde lösas.

Visst fanns de som höjde sin röst mot uttrycken för antisemitism även då, samvetsappeller om svenskarnas humanitära ansvar för flyktingarna från Tyskland förekom. Också. Men stråket av främlingsfientlighet och antisemitism låg där som ett ständigt närvarande bakgrundsackord.

*

Raoul Wallenberg höjde aldrig sin stämma offentligt i den debatten, skrev inga artiklar, höll inga tal. Det har ibland tagits till intäkt för att han saknade engagemang i frågan innan uppdraget i Budapest 1944, för nu jämnt åttio år sedan.

Det har påståtts att han bara var en affärsman och äventyrare, utan djupare kunskaper och insikter.  Inget kunde vara mer fel.

Raoul Wallenberg sökte sig bara inte till talarstolar eller tidningsspalter. Han var en jordnära person, snarare saklig än ideologisk till sin läggning.

Följer man Raoul Wallenbergs liv på nära håll är det tydligt att för honom var engagemang och medmänsklighet framför allt en fråga om personlig handling, inte bara vackra ord.

I mitten av trettiotalet hade Wallenberg tillbringat fyra månader i Haifa i dagens Israel, den sista anhalten på en över fyraårig utlandsvistelse. Han inkvarterades med en grupp tyska judar, som hade flytt undan nazismen.

När Raoul Wallenberg kom hem till Sverige 1936 bar han med sig en insikt och en förståelse för judarnas situation i Tyskland som sannerligen inte var vanlig i Sverige vid den tiden.

*

Faktum är att den språkkunnige affärsmannen Raoul Wallenberg blev en udda figur i Stockholm bara genom sin kosmopolitiska hållning. I detta fanns ingen plan. Han agerade bara som den människa han var, vilket per automatik medförde att han stack ut i dåtidens främlingsfientliga och antisemitiskt anstrukna svenska näringslivskretsar.

Det väckte viss uppmärksamhet bland vännerna i trettiotalets Stockholm att Raoul Wallenberg så ofta skröt om sitt eget judiska påbrå. Det hände inte sällan att han kraftigt överdrev detta ursprung, som noga räknat stannade vid en ynka sextondel.

Hans mormors farfar var den judiske juvelhandlaren Mikael Benedicks, som invandrade till Sverige från nuvarande norra Tyskland i slutet av 1700-talet, för övrigt hitlockad av Aaron Isaac som grundade judiska församlingen i Stockholm.

För Wallenberg var det helt enkelt mer naturligt att i de flyende judarna se de intressanta människorna, de möjliga kompanjonerna, inte de påstådda konkurrenshoten, som egentligen bara var förklädd antisemitism.

Den som studerar den brokiga flora av företag som Raoul Wallenberg drev och verkade i under åren före Budapest ska finna en gemensam nämnare: hans affärspartners var samtliga judiska flyktingar.

Denna höst 1938 hade hans förste kompanjon, en tysk-judisk affärsman, just utvisats ur Sverige och påbörjat sin oundvikliga färd mot döden i Sobibor 1943. Hans näste kompanjon blev ingenjören Erik Philippi, som precis undkommit samma öde.

*

Erik Philippi hade varit inköpschef i den stora tyska elektronikkoncernen AEG innan judelagarna tvingade honom bort från posten. Han var gift med en svenska, talade svenska, hade gjort affärer med många svenska företag och kom till Sverige med flera spännande agenturer. Men verka i Sverige fick han inte.

Raoul Wallenberg hittade en lösning. Han gick in med hela startkapitalet i ett bolag som han själv ägde på pappret, men som i praktiken blev Philippis egen låda – trots att han aldrig syntes i rullorna. När kriget bröt ut säkrade Raoul Wallenberg Philippis framtid, frånsade sig rätten till del i vinsten och efterskänkte hela startkapitalet.

Så såg de ut, Raoul Wallenbergs privatmoraliska och politiska manifestationer vid sidan av strålkastarljusen. De uttrycktes i handling, inte bara i vackra ord. Han var inte så intresserad av applåder. Han var för upptagen med att nå resultat.

Samma hållning hos Wallenberg är tydlig under halvåret i Budapest för åttio år sedan. Där släppte han loss hela sin kreativitet och sin handlingskraft, men inte för att bli odödlig utan för att nå resultat. I UD-korrespondensen om räddningsaktionen slår han sig personligen inte för bröstet en enda gång.

Hans drivkraft var en annan och jag tror man ska spåra den i den allmänna känsla av samhörighet med det påstått främmande som han hade erövrat under sina många år utomlands.

Där så många andra betraktade de förföljda judarna ur ett ”vi och dom”-perspektiv såg Raoul Wallenberg automatiskt bara ett potentiellt ”vi” och därmed en gemensam handfast arbetsuppgift.

*

När antisemitismen nu återigen sticker upp sitt fula tryne i det svenska samhället tror jag vi har mycket att lära oss av det jag betraktar som Raoul Wallenbergs personliga förhållningssätt.

Detta särskilt som den skrämmande eskaleringen av antisemitiska hatbrott det senaste året rymmer så många fler dimensioner än de som direkt kan härledas till terrorattacken den 7 oktober 2023 och den förödande krigsutvecklingen därefter.

Parallellt utnyttjas nämligen antisemitismen flitigt i det informationskrig som totalitära krafter bedriver världen över för att destabilisera våra demokratier. För dessa mörkrets makter är växande antisemitism ett av flera vapen.

Målet är att till varje pris elda på hatet mellan grupper i västvärldens demokratier.

I påkostade dolda påverkansoperationer, med arméer av nättroll, med invecklade kedjor av hemliga ombud som förmedlar uppdrag och pengar, ska hatet gödas, motsättningar förstärkas.

Allt följer Lenins gamla totalitära propagandarecept för hur man bäst krossar en demokrati: Inifrån.

Dessa hatets marionetter har på senare tid uttryckligen haft i uppgift att spä på antisemitismen i västvärlden. Det överordnade målet är att cementera polariserade ”vi och dom”-samhällen, cementera bråddjup oförsonlighet som ska omöjliggöra all respektfull demokratisk dialog. Helst med demokratiernas undergång som resultat.

Vi får aldrig lockas in i den ”vi och dom”- fällan. Det är ju den som utgör det allvarligaste hotet. För det finns inget ”vi och dom” här. Växande antisemitism är i första hand en attack mot oss alla och mot vår demokrati.

Enda sättet att betvinga denna ondska är att envist vägra att betrakta mänskligheten som något annat än ett enda stort VI, som möter samtidens många allvarliga hot tillsammans.

Ingrid Carlberg är journalist, författare och ledamot av Svenska akademien. Hon har bl.a. givit ut ”Det står ett rum här och väntar på dig…” Berättelsen om Raoul Wallenberg (2012). Hennes senaste bok är Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater (2023).