SKMA Nyhetsbrev december 2024

I ”Judar räknas inte” visar David Baddiel hur den moderna antirasismen exkluderar judar från kategorin utsatta. Det är en oumbärlig bok, skriver Hynek Pallas.

Låt mig presentera Schrödingers jude. Likt kvantfysikerns mer kända katt är frågan även här en om osäkerhet i observationer – men om judars status i modern antirasism. I århundraden har judar betraktats som icke-vita av extremhögern. Samtidigt har de i vänsterlutande progressiv diskurs blivit en symbol för vithet. Eftersom judar uppfattas som rika, mäktiga och priviligierade – egenskaper associerade med vithet.

Den här processen, där judar exkluderas från kategorin utsatta, utgör på ett smart, roligt och ögonöppnande sätt kärnan i den brittiske författaren och komikern David Baddiels bok ”Judar räknas inte” (Polaris 2024).

Har man som jag brottats med hur denna fråga präglar forskning om rasism är det en lisa att se någon med lätt hand plocka ner problemet från den akademiska sfären. Genom att luta sig mot antisemitismens historia och beskriva vår samtids identitetspolitik läggs en grund för att resonerande – och med höga halter skoj polemik – visa hur judar inte räknas i en era som annars är höggradigt uppmärksam på minoriteters behov och svårigheter.

Att många exempel, dessutom med bilder, kommer från plattformen som tidigare hette Twitter (numera X) kanske irriterar den som inte tillbringar mycket tid på sociala medier. Men poängen är viktig: Det är på sådana platser rättviserörelser som Metoo och Black lives matter har vuxit till folkrörelser.

Att då visa hur motsvarande inte gäller för judar är relevant. Oavsett vad man har för åsikt i ämnen som rollsättning av etniska minoriteter och transpersoner så är det iögonfallande att judar inte bara är den enda grupp där man inte behöver rollsätta med ”äkta vara”. Det röner heller ingen uppmärksamhet om en känd tv-personlighet som Baddiel försöker påpeka detta på Twitter. Inga hashtags om #jewface trendar. Tvärtom: när en teatertidning publicerar ett kritiskt brev från judiska skådespelare i frågan är reaktionen kraftig irritation.

De personliga ingångarna levandegör en rad områden där Baddiel avtäcker en ”rasismens hierarki”. Som när den fotbollstokige författaren och hans bror hör antisemitiska ramsor på en match. Den engelska fotbollsvärlden har numera ”nolltolerans” mot rasism. När bröderna försöker uppmärksamma saken visar det sig dock att nolltoleransen inte gäller judar. ”Antisemitismen är en andra klassens rasism”, blir slutsatsen.

Genom sina omtag i ämnet, där han skildrar aggression mot den som påtalar judars utsatthet, tystnad, eller hur oförblommerad antisemitism accepteras av kända antirasister, visar Baddiel med oönskvärd tydlighet att det – precis som när man talar om ”strukturell rasism” – går att se en återkommande tråd.

Den går igen i oförmågan att efter 7 oktober 2023 se hur judiska trauman återaktiveras. Till strukturen hör därför något Baddiel skriver i ett nytt förord till den svenska utgåvan: att där Israel före 7 oktober inte betydde något särskilt för honom så innebar det han kallar för en pogrom en grundläggande förändring. ”För den dagen ringde väldigt illavarslande klockor som ljudit från generation till generation i det judiska minnets ekokammare, som sträcker sig långt tillbaka i historien.” Och ledde till ett behov att uttrycka solidaritet med Israel, något han inte tidigare hade gjort.

Men även utan detta är ”Judar räknas inte” en bok som på pricken kommer åt dagens dilemma. När jag först läste den efter publikationen på engelska 2021 nickade jag åt att Baddiel i sin sammanfattning skrev hur ”Judar räknas inte” på gott och ont var dagsaktuell. Skulle någon alls minnas att Labour-partiet i Storbritannien utreddes för antisemitism? Komma ihåg anklagelserna mot partiledaren Jeremy Corbyn? Bry sig i Sverige?

Idag är detta i stället frågor som fått ökad relevans på vår hemmaplan. Som när Vänsterpartiets ingrodda antisemitism ursäktas med samma argument om ”Israelkritik”, eller att kritiken är angrepp på vänstern. Den ”klyvning av kampen mot antisemitism längs politiska linjer” som Baddiel beskriver har blivit mer påtaglig.

Bara så kan man förstå Schrödingers jude. Juden räknas – eller blir rättare sagt slagträ – när det passar. En överlevande som skakat hand med en politiker blir ett meme där den judiska erfarenheten lyfts av progressiva. Men progressiva är tysta när överlevande på Förintelsens minnesdag möts av ramsor om att de är barnamördare.

Vill man förstå denna besynnerliga och farliga situation är ”Judar räknas inte” en oumbärlig bok.

Hynek Pallas

Kulturskribent, författare och mottagare av Judisk Krönikas pris till Jackie Jakubowskis minne 2024.