SKMA Nyhetsbrev december 2024

I oktober genomförde SKMA en studieresa till Förintelsens platser i Polen med elever från olika skolor i Göteborg. Med på resan var även kulturminister Parisa Liljestrand och justitieminister Gunnar Strömmer.

Den 17 oktober satt 30 förväntansfulla elever från olika skolor i Göteborg i samlingssalen på hotell Soray utanför Krakow. Tillsammans med mina kollegor Hanna Jansson och Madeleine Smith hade jag kvällen före meddelat dem och deras lärare att de skulle få möjlighet att visa och berätta om det så kallade Hågkomstprojektet för en delegation från kultur- och justitiedepartementet. Kulturminister Parisa Liljestrand och justitieminister Gunnar Strömmer tillsammans med medarbetare skulle vara med under två dagar vid våra besök i Birkenau, Rabka och Jordanow.

Första dagen inleddes med en kort introduktion på hotellet och en översikt över de tre Auschwitzlägren: Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Monowitz. Dagen innan hade eleverna och lärarna besökt utställningarna i Auschwitz I som visar lägrets uppbyggnad och funktion. Denna dag skulle vi besöka det största av de tre läger som förlades till den polska staden Oświęcim.

Under bussresan dit såg vi Filmen om Flora. Flora Gladh från värmländska Deje var en av de överlevande från Auschwitz som besökte skolor för att berätta om sina erfarenheter. Filmen spelades in 2000 då Flora tillsammans med ungdomar och vuxna besökte Auschwitz.

Vårt besök i Birkenau startade vid den godsstation dit mer än 600 000 människor kom med tåg från hela Europa. Hit kom också Sioma Zubicky tillsammans med sin mamma Annie och elvaårige lillebror Victor med transport 59 från stationen Bobigny i Frankrike den 2 september 1943. Sioma togs ut till arbete, medan mamman och Victor togs direkt till gaskamrarna. Transportlistorna finns bevarade och eleverna fick analysera och leta reda på transport 59. Hur många togs ut till arbete och hur många mördades direkt? Från transport 59 togs 232 män och 106 kvinnor ut till arbete, resten fördes direkt till gaskamrarna. I maj 1945 var 13 män och fyra kvinnor vid liv.

Justitieminister Gunnar Strömmer tillsammans elever i Polen. Foto Henrik Sundbom, Regeringskansliet

Vi läste ett avsnitt ur Siomas bok Med Förintelsen i bagaget och vandrade därefter längs det järnvägsspår som byggdes 1944 för att underlätta hanteringen av i första hand de judar som kom med transporterna från Ungern det året.

I Birkenau guidades gruppen av Auschwitz-museets guider, de lyssnade också till texter och vittnesmål av Jakob Ringart och Livia Fränkel ur Eternal Echoes. Statsråden och deras medarbetare följde var sin elevgrupp. De fick ta del av ungdomarnas reflektioner och hade möjlighet att samtala med dem under den mer än tre timmar långa guidade vandringen runt det före detta lägerområdet.

Nästa dag besökte gruppen Jordanow och Rabka. Två mindre platser några mil söder om Krakow där den judiska befolkningen före andra världskriget uppgick till ca 20 procent av den totala befolkningen. Jordanow och Rabka är exempel på vad som hände den judiska befolkningen i de mindre byarna och städerna. De som inte ansågs kunna arbeta, dödades ofta nära sina hem i en ravin, i en skogsdunge eller på torget i byn där de bodde, och begravdes sedan i massgravar. Mer än 1 700 000 människor beräknas ha mördats på detta sätt.

På den judiska begravningsplatsen i Jordanow står bara enstaka gravstenar kvar. Här på en ödslig plats i södra Polen blir det påtagligt hur effektivt försöket att utplåna det judiska folket var. Det finns inga judar, men inte heller finns de dödas minnesstenar kvar. Här är tomheten påtaglig.

Många av gravstenarna från Jordanow hamnade i Rabka. Där hade den nazistiska säkerhetstjänsten tagit över en flickskola. På skolan tränades unga soldater som tagits ut till tjänst inom SD eller SS. Där utbildades också ukrainska män och angivare ur lokalbefolkningen som sympatiserade med nazismen. De fick lära sig tortera, skjuta eller döda på annat sätt, men skolades också i nazistisk ideologi.

Gravstenar från Jordanow användes bland annat för att bygga en stor bred trappa. De svarta gravstenarna av marmor bildade den tyska örnen. Runt om la man vita stenar. Av detta finns inget kvar. Bitar av gravstenar finns bevarade på den lilla judiska begravningsplatsen.

Vid skolan berättade vi också om den judiska familjen Kleinberg, som bodde alldeles nedanför skolan. Det var pappa Roman, mamma Alicia och de två döttrarna Ewa och Hanka. När kriget bröt ut var familjen på semester i Krakow, pappa Roman inställde sig på sin armébas, mamman och flickorna återvände till Rabka. Mormor, morfar och farmor följde med till Rabka då man trodde att det skulle vara säkrare på de mindre orterna. Så var det dock inte, utan ganska snart blev de äldre i familjen skjutna vid skolan. Mamman lyckades ordna ett gömställe för flickorna och så småningom falska papper för sig själv. De lyckades överleva med hjälp av Marian Sikorski, hans hustru Joanna Sikorska och hennes syster Jadviga. Alla tre har av Yad Vashem i Jerusalem tilldelats medaljen Righteous Among the Nations.

Kulturminister Parisa Liljestrand. Foto Henrik Sundbom, Regeringskansliet

En del av besöket i Rabka sker inne i skogen bakom skolhuset där en av de två skjutbanorna låg. Där fick delegationen ta del av elevernas diskussioner kring det så kallade förövarperspektivet. Hur kom det sig att så många människor gick med på att döda andra människor?

Diskussionerna utgår från vittnesmål ur boken Helt vanliga män – Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen av historikern Christopher Browning. I boken beskrivs hur bataljonen om 500 man får i uppdrag att samla ihop och skjuta ca 1 500 av byn Jozefows judiska invånare – kvinnor, barn och gamla. Polismännen är inga yrkessoldater, utan familjefäder och arbetare från Hamburg som är för gamla för militärtjänst. Hur kom det sig att majoriteten av männen går med på att genomföra uppgiften trots att de får ett val – om någon känner att han inte klarar av uppdraget kan han ta ett steg fram, förklarar major Trapp som leder bataljonen.

Eleverna får diskutera i grupp tillsammans med sina lärare vilka anledningar det kan finnas till att endast ett fåtal valde att avstå från att genomföra uppgiften. Många elever framhöll rädsla för att man ska bli skjuten eller oro för att familjen ska straffas som orsak, men också propaganda, grupptryck och att man inte vill visa sig feg inför kamraterna.

Besöket i Rabka avslutades vid platsen där synagogan stod. Byggnaden finns inte kvar, men delar av den stora trappan som ledde upp till synagogan har grävts fram. I huset intill bodde rabbinen. I källaren finns en liten bassäng, en mikve. Återigen påminns vi om det tomrum som finns i det polska samhället. Här, liksom på andra platser, kan man om man letar finna spår av judiskt liv, men inga judar finns längre i de små byarna och städerna. De få judar som lever i Polen idag söker sig till de större städerna.

Lena Jersenius, projektledare för Hågkomstprojektet, SKMA. Foto Henrik Sundbom, Regeringskansliet

Innan ministrarna och deras medarbetare sa farväl fick de vara med om en klezmerkonsert. Därefter avslutades de två intensiva dagarna med en gemensam middag då eleverna fick tillfälle att samtala med statsråden kring utbildningen, sitt engagemang för frågorna och vad de upplever på sina skolor.

Efter hemkomsten kommenterade ministrarna studieresan på regeringens hemsida. ”Jag är otroligt tacksam att jag fick möjlighet att följa med på SKMA:s hågkomstresa. Att delta i en sådan här resa är en stor och omskakande upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig”, sa Parisa Liljestrand. ”Jag vill rikta ett stort tack till alla eldsjälar i SKMA och alla fantastiska elever och lärare som lät oss bli en del av deras hågkomstresa. Intrycken efter resan är många och starka”, sa Gunnar Strömmer. ”Minnet om vad som hände under Förintelsen får aldrig falla i glömska, och dessa hågkomstresor är omistliga för att hålla minnet vid liv”, tillade han.

Lena Jersenius

Projektledare Hågkomstprojektet