SKMA Nyhetsbrev december 2024
I Natt och aska: Förintelsens litteraturer undersöker Daniel Pedersen litteraturens möjligheter att ge oss kunskap om Förintelsen. Det är en värdefull bok, skriver Charlotte Wiberg.
Natt och aska: Förintelsens litteraturer (Nirstedt 2024) är en bok om böcker. Men också en bok om Förintelsen. En stor mängd litteratur som, oftast utifrån egna erfarenheter, handlar om Förintelsen behandlas i boken. Författaren Daniel Pedersen kanske inte kan sägas utföra en inventering av detta bokbestånd, men ett stort urval lyfts upp, oftast ur en glömska.
Han slår fast: Förintelsen var en historisk händelse vi kan få kännedom om, och får kännedom om genom litterära skildringar. Den är inte någonting som ligger bortom mänsklig fattningsförmåga. Inte någonting som bör omfattas av specifika regler för hur det ska skildras, eller bara närmas med uttryck som ”det outsägliga”, ”ofattbara” eller ”oföreställbara”, som det som undslipper all representation, som om det låg utanför den mänskliga erfarenhetssfären.
Länge var den attityden dominerande. Nu har vi kommit en bit bort, även om diskussionen om representationens möjligheter fortfarande kan dyka upp ibland när det gäller film om Förintelsen, något Pedersen inte går in på, utom för att i förbigående återge Imre Kertészs utdömande av Schindler’s List som sentimental.
Tveklöst är det i dag genom film, och främst olika typer av fiktionsfilm, som de flesta människor får sin kännedom om Förintelsen. Men kommer film lika nära som litteratur till att vara vittnesmål som ger oss direkt kunskap? Inte många filmer kan sägas vara personliga vittnesbörder om Förintelsen, även om det förstås finns såväl regissörer som manusförfattare som bevittnat den (Wanda Jakubowska, Arnošt Lustig, Roman Polanski).
Med film följer oftast ett helt maskineri, medan en roman eller en rent självbiografisk text om Auschwitz bara kräver penna, papper och någon som skriver. Det finns möjlighet till en slags intimitet. Så finns det också en ganska riklig mängd av överlevnadsskildringar, romaner, dikter och annan litteratur om Förintelsen, till stor del av personer som faktiskt upplevt lägren och förföljelsen.
Jag för min del, trots att jag är cineast och försvarare av många Förintelsefilmer (även Schindler’s List) måste säga att det är litteraturen jag upplever har fört mig närmast en mer fullständig uppfattning om lägrens verklighet. Jag förstår att jag naturligtvis inte ”vet hur det var”, men Tadeusz Borowski, Ruth Klüger, Primo Levi och Imre Kertész sänker ner mig djupare i en slags lägervardag genom att inte fokusera på centrala konflikter såsom spelfilm av konvention tenderar göra. Kanske blir konkretionen i uppehållandet vid den rent fysiska tillvaron, med sina löss, rinnande diarréer och ständiga hunger något som filmen inte tilltros kunna skildra, eller publiken till filmen inte tilltros kunna hantera.
Daniel Pedersen. Foto Severus Tenenbaum
En del av de författare Pedersen tar upp är kända namn, som Anne Frank, Primo Levi eller Kertész. Några andra är lite mindre kända, som Borowski eller Wiesław Kielar, många dock snarast okända för dagens allmänhet, som Piotr Rawicz, Boris Pahor eller Ka-Tzetnik 135633. Om inte annat så är Natt och aska läsvärd redan genom bredden i dess urval. En och annan kanske också blir överraskad av tidsspannet, att en hel del litteratur på temat uppstod under ganska kort tid efter krigsslutet. Vi brukar tala om ett långvarigt tabu, men vittnesmålen har alltid funnits där, även om intresset gått i vågor.
Pseudonymen Ka-Tzetnik 135633 skrev böcker som skiljer sig från de andra – de är sensationalistiska, snarast kitschiga. De går också väldigt tydligt utanför det självupplevdas gränser. Pedersen avfärdar inte detta som otillåtet men författaren utgör genom att skriva lågbrynt kiosklitteratur något av ett problem. Böckerna är helt enkelt, förstår vi, dåliga. Problemet löses genom att de sägs uttrycka ”ett smärtfyllt men privat skri” som inte är ”litterärt intressant”. Jag har svårt att förstå. Vad är ett ”privat skri” från Auschwitz? Här tonar det fram frågor om läsvanor, klasstillhörighet och estetiska konventioner som blir oerhört svåra att förhålla sig till vad gäller just detta tema. Att försöka gå närmare in på dem skulle förstås kräva en helt annan bok.
I dag finns inte många Förintelseöverlevande kvar, och de litterära verk som tveklöst kommer att fortsätta komma från barn och barnbarn till överlevande kommer att ha en annan form av autencitet. Desto viktigare då att lyfta fram alla dessa ”ursprungliga berättelser” och gestaltningar. Natt och aska: Förintelsens litteraturer är en värdefull bok.
Charlotte Wiberg
Fri skribent och filmvetare.