SKMA Nyhetsbrev oktober 2024

Hur kommer det sig att delar av vänstern visade förståelse för och i vissa fall hyllade Hamas massaker den 7 oktober? Charlotte Wiberg har läst tre antologier som analyserar den samtida antisionismen och dess konsekvenser för judar.

För många judar kom världen att förändras den sjunde oktober 2023. Den besinningslösa massakern på knappt 1200 personer i södra Israel, inklusive gisslantaganden, våldtäkter och olika former av tortyr, möttes av fördömanden världen över – men från alltför många håll av antingen tystnad eller rättfärdiganden, ibland rentav firande. I Sverige fördömde samtliga riksdagspartier attacken, men på sociala medier ifrågasattes fördömandet.

Under tiden som följde kom fokus snabbt att riktas på Israel, vars militära motattacker i Gaza knappt hann påbörjas innan anklagelser om övervåld och folkmord följde. Bara två veckor efter 7/10 sammanställdes en protestlista mot kriget som inte tog upp massakern alls. Judiska röster har talat om en känsla av utsatthet och ensamhet, att stå ensam i ett hav av talkörer mot Israel och det man kallar för sionismen.

Samma mönster syns i andra länder. I Storbritannien ville forskare på London Centre for the Study of Contemporary Antisemitism fånga ögonblicket, och det har resulterat i tre antologier med huvudtiteln Responses to 7 October. Böckerna har varsin undertitel: Antisemitic Discourse, Universities och Law and Society. Det är både dyster och upprörande läsning som bekräftar en och samma bild. Inom påtagliga delar av vänstern och inte minst den akademiska miljön inte bara tolererades utan i vissa fall hyllades vad som var det största angreppet på judar sedan Förintelsen.

Rosa Freedman & David Hirsh (Ed.): Responses to 7 October: Antisemitic discourse, Responses to 7 October: Universities, Responses to 7 October: Law and society (Routledge 2024).

Existensrätt ifrågasätts

Protester mot Israel inleddes redan innan landet hunnit svara på aggressionen, och folkmordsanklagelsen fanns med från första början. Tolkningen av Israel som en vit, rasistisk kolonialstat verkar dominerande i många vänstermiljöer vilket leder till ett motstånd mot själva dess varande, inte bara mot ockupationen. Om en äldre hårdför Israelkritiker som Noam Chomsky och till och med en extrem antiisraelisk debattör som Norman Finkelstein drar ett streck vid ifrågasättande av Israels existensrätt verkar det inte gälla för många av dagens unga demonstranter och Palestinaaktivister.

Att så snabbt efter en historisk händelse försöka analysera och beskriva omgivningens reaktioner har både för- och nackdelar. En fördel är att man får en så att säga rå inblick i det känsloläge som rådde. En nackdel att man kan föra vidare uppgifter som i efterhand ifrågasatts eller reviderats. Var judiska studenter på ett universitet i New York tvungna att barrikadera sig i ett bibliotek undan en arg massa? Det finns olika uppgifter. I vissa texter anges att antalet offer den 7/10 var 1400, den siffra som först angavs och sedan korrigerades till 1200. Så här ett år efter krigets början med ett helt oacceptabelt högt antal civila palestinska dödsfall blir en text som ger en väldigt ljus bild av IDF minst sagt svårsmält (Robbie Sabels ”International law and the conflict in Gaza”).

Omprövning

Flera skribenter säger sig ompröva sitt förhållningssätt till antisionism. Om man innan gjorde en skillnad mellan antisionism och antisemitism håller denna åtskillnad nu på att blekna bort. ”Vi lär oss nu vad antisionism är”, skriver Anthony Julius i sin text ”What has changed?” Det vore helt verklighetsfrämmande att tro att den dödliga Hamaskonforma antisionismen inte är ett slag mot judisk identitet av i dag. Kategorierna ”judar” och ”sionister” har något med varandra att göra.

Med synen på sionismen som en rasistisk lära som leder till folkmord finner sig den socialt alienerade juden alienerad från själva mänskligheten, skriver redaktören David Hirsh i sin text ”7 October and the Precariousness of Being Jewish”. Känslan av besvikelse och övergivenhet genomsyrar text efter text. ”Var hör judar hemma?” frågar sig Robin Douglas. Det var ju på grund av att de inte ansågs hemmmahöriga i Europa som sionismen skapades – och nu sägs de inte vara hemmahöriga i det land sionismen skapade.

En skarp analys av de föreställningar som knyts till begreppet ”Palestina” görs av Matthew Bolton i texten ”Disenchanting Palestine”. Han inleder med en observation: en deltagare i en propalestinsk demonstration håller upp en HBTQI-flagga – som tas ifrån honom, trasas sönder och trampas på av några män från Mellanöstern; möjligtvis palestinier. Det kan vara långt mellan verklighetens Palestina och det Palestina som ska ”befrias” av utopister med progressiva ideal.

Om vi föreställer oss att Israel skulle besegras och landet upphöra att existera skulle hela området sannolikt styras av Hamas, en högerextrem islamistgrupp som inte tror på demokratiska rättigheter för minoriteter (eller kvinnor) och mig veterligen inte har utmärkt sig som klimatförkämpar. Skulle Palestina vara befriat då? Och skulle därmed världen förlösas?

Slagord på vägg i Malmö, maj 2024. Foto Anders Persson

Svartvit syn

Det finns inget motstånd mot Hamas i den Palestinarörelse som nu demonstrerar. Som Judith Butler har de annekterat Hamas till vänstern, när rörelsen egentligen bättre beskrivs som fascistisk. Palestinafrågan har universaliserats och gjorts till en central fråga om individuell moral: ditt ställningstagande i fråga om Palestina ses som en indikator som avslöjar om du är god eller ond.

De verkliga palestinierna kan utgöra ett störande inslag i den mycket känsloladdade kampen för det goda – sedan sekelskiftet, skriver Bolton, har ”Palestinarörelsen i sin helhet mer och mer kopplats bort från den politiska verklighetens realiteter och förlorat sig i en moralisk drömvärld” medan ”den enda vägen ut är att kliva ner från fantasins renhet till politikens skitiga värv, en öppen, gemensam och praktisk politik som bygger på kompromisser, ömsesidiga erkännanden och utveckling snarare än att vara en kanal för emotionell katarsis, grandiost moraliserande och allt-eller-ingetutopism.”

Jag läser Bolton och påminns om Sydsvenskans reportage om svenska demonstranter mot kriget som försökt stämma in i arabiskspråkiga talramsor vilka i själva verket förespråkade mer våld och krig. Det kanske är lättköpt att raljera över dessa personers naivitet. Men det ska påpekas att den svartvita synen på konflikten, och känslan av absolut moralisk överhöghet, inte bara faktiskt innebär ett självbedrägeri utan också gör direkt skada genom det egentliga tolererandet och härbärgerandet av våldsam extremism.

Rättfärdigar våld

Det är inte att ta miste på ilskan och frustrationen hos de olika skribenter som tar sig an akademin i delen Universities. Susan Linfields rasande ”The return of the progressive atrocity” är emblematisk. Frågan är om våldet som politiskt verktyg återkommit eller om vi har att göra med en tolerans av våld specifikt mot Israel. Synen på Israel som ett vitt kolonialt projekt är en konstruktion som har lite med verkligheten att göra, men precis som  föreställningen att judar är en hemlig maktelit som styr hela västvärlden fungerar den som ett rättfärdigande av våld mot judar.

En stjärnakademiker som Sara Ahmed, specialiserad på intersektionell feminism, twittrar ut en hyllning till Palestina med ett citat av Frantz Fanon (”Vi revolterar eftersom vi, av många skäl, inte längre kan andas”) på just den dag då en rad palestinska organisationer utfört systematiskt sexuellt våld och dödat mer än tusen personer. Hon är ”vi” med Hamas.

En annan professor är psykoanalytikern Lara Sheehi som i en radiointervju sade om massakern 7/10 att man måste göra sig av med ”romantiska idéer” om hur ett uppror ska se ut. När judiska studenter protesterade mot henne på Berkeley försvarades hon bland annat av Judith Butler. Att höra till så kallat upplysta kretsar är ingenting som garanterar en människosyn där alla får finnas och respekteras.

Andra intressanta bidrag till böckerna behandlar hur Sovjet spred antisemitisk propaganda i Mellanöstern (Erik Heinze) och antisemitism inom feminismen (Kara Jesella). Jack Omer-Jackaman, den avslutande skribenten i Law and Society (”The worst month in my lifetime for U.K. antisemitism”), liksom jag en vänsterinriktad icke-judisk person som kommit att ta starkt avstånd från den gängse antisionismen i miljön, hoppas på en ny generation inom vänstern som kommer att ifrågasätta det som i dag av alltför många tas för givet. Ja, man måste ju hoppas. Den generation som i dag dominerar scenen måste nog hur som helst dessvärre ses som förlorad.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare.

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller SKMA representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.