Den politiska instrumentaliseringen av frågan om antisemitism blir alltmer ogenerad. Intresset för hur ämnet kan användas för att angripa politiska motståndare eller minoriteter är stort, men det paras med ett ljumt intresse för vad antisemitism är, hur och varför den kommer till uttryck, vilka konsekvenser den har för den judiska minoriteten och det demokratiska samhället, och hur den kan förebyggas och motverkas.
I partiledardebatten i riksdagen i onsdags stod bland annat frågan om hur Vänsterpartiet hanterat det faktum att flera V-politiker spridit antisemitiska budskap och terrorhyllningar i fokus. Det är en viktig fråga. SKMA har vid flera tillfällen i sommar riktat kritik mot V:s partiledning för dess svårigheter att snabbt och tydligt ta avstånd från partikollegornas yttranden och agerande. Vi har också välkomnat de avståndstaganden som till slut kom och de löften om att utreda problemen som utfärdats.
I debatten i riksdagen ställdes relevanta frågor till V, men instrumentaliseringen av frågan var påtaglig. Mest uppseendeväckande var några uttalanden av SD-ledaren Jimmie Åkesson och KD:s partiledare Ebba Busch.
Åkesson leder ett parti som inte bara har rötter i nazismen utan som även idag inbegriper en rad företrädare på olika nivåer som givit uttryck för antisemitism. Under åren har mängder av SD-politiker som spridit fördomar och hat mot judar avslöjats i mediala granskningar. Vissa har partiet sett sig nödgat att utesluta, men andra har fått stanna. I flera fall har SD-ledningen förnekat att partiföreträdares antisemitiska uttalanden skulle vara antijudiska eller rationaliserat dem som harmlösa eller rimliga.
Några av dem som uttryckt misstro och fientlighet mot judar eller appellerat till antisemitiskt färgade konspirationsteorier har även belönats med tunga poster. Till de senare hör till exempel Björn Söder, tidigare talman i riksdagen och idag ordförande för den svenska OSSE-delegationen, Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet och Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson. Ett annat exempel är Jörgen Fogelklou, gruppledare för SD i Göteborg, som med mycket stor sannolikhet stod bakom ett grovt antisemitiskt konto på Flashback.
Sanktioner mot SD-tjänstemän som sprider judehat och vit maktpropaganda tycks inte heller vanliga. Expo:s Morgan Finnsiö kunde bara häromveckan visa att en tjänsteman på SD:s riksdagskansli återkommande delat nazistiska konton med antisemitisk propaganda, men några märkbara reaktioner har uteblivit. När SD-profilen Rebecka Fallenkvist 2022 använde en variant av det nazistiska slagordet ”Hell seger” och hånade Anne Frank togs hon ur tjänst som programledare på SD:s tv-kanal Riks för att istället ges en ny tjänst på partiets riksdagskansli.
Obekymrad av detta sökte Jimmie Åkesson under partiledardebatten framställa sig som djupt oroad över antisemitismen bland vänsterpartister och lät meddela att ”vi har tagit tag i de problemen och kastar ut människor, för det finns ingen plats för sådant”. Han undrade också, av allt att döma utan ironi, hur Magdalena Andersson ser på att samregera med ett parti som ”uppvisat stora problem med just antisemitism” och ”åtminstone hittills inte har agerat mot det”.
Bollen plockades upp av Ebba Busch som lanserade SD-ledaren som expertrådgivare i arbetet mot antisemitism. ”Jag har en partiledarkollega, Jimmie Åkesson, som är en utmärkt rådgivare och säkert kan vara till god hjälp för Magdalena Andersson när det gäller att rensa ut och markera när människor faktiskt behöver lämna ett parti”, förklarade hon.
Till Aftonbladet klargjorde Busch vidare att Magdalena Andersson måste vara ”tydlig med att ett regeringsunderlag som hon går till val med inte kan ha företrädare som uttrycker sig antisemitiskt. Att Vänsterpartiet nu inte längre kan räknas in i Magdalena Anderssons underlag.” Samma budskap förmedlades till Expressen. På frågan ”Behöver Magdalena Andersson bryta helt med Vänsterpartiet?” svarade Busch: ”Ja, om de inte rensar ut de här personerna, självklart.”
Att demokratiska partier inte ska ha partier med företrädare som sprider antisemitism i sitt regeringsunderlag är lätt att hålla med om, men om Busch menade allvar med detta så skulle hon omöjligen kunna acceptera SD som underlag för sin regering. Och om Busch skulle anse att även andra former av rasism är oacceptabla, till exempel den muslimfientlighet som utgör en kärna i SD:s politik och propaganda, så ter sig uttalandet än mer ihåligt.
Antisemitismen, oavsett om den uppträder till vänster eller höger eller någon annanstans, är ett allvarligt samhälls- och demokratiskt problem med svåra konsekvenser för svenska judar. Det förtjänar en saklig debatt om orsaker och motmedel. Att ha överseende med judefientlighet och rasism i det egna regeringsunderlaget men använda frågan som slagträ mot politiska motståndare bidrar inte till att motarbeta antisemitismen. Tvärtom. Det polariserar och försvårar förståelsen av problemen, och därmed också möjligheterna att motverka dem.
SKMA