SKMA Nyhetsbrev juni 2024

För att motverka den ökade antisemitismen i spåren av Hamas terror och kriget i Gaza har tyska myndigheter vidtagit en rad åtgärder. Vissa är rimliga, andra är missriktade. De begränsar mötesfriheten, den akademiska friheten och ger intryck av att vilja tysta kritiken mot den israeliska regeringen. Det skriver Cordelia Hess, historiker och antisemitismforskare vid Greifswalds universitet.

Är den tyska debatten kring Mellanösternkonflikten helt galen? Ja och nej. Den jämfört med i andra länder mycket större solidariteten med Israel har historiska rötter i den tyska vänstern, och den är på myndighets- och samhällsnivå mer nyanserad än vad som ofta görs gällande. Men det israeliska, och judiska, traumat från den 7 oktober är någonting som barnbarnen till SS-männen inte till fullo kan förstå, men inte heller borde kunna förbise lika lätt som många andra.

”Israels säkerhet är tysk Staatsräson” (ung. statens intresse oavsett regering) är en formel präglad av Angela Merkel 2008 som återkommer i det nuvarande koalitionsavtalet mellan socialdemokraterna, gröna och liberaler. Visserligen betonar den tyska regeringen Israels rätt till självförsvar inom ramen för internationell rätt, men samtidigt har utrikesminister Annalena Baerbock varit i Israel ca en gång i månaden sedan den 7:e oktober och yttrat tydlig kritik mot kriget och den humanitära situationen i Gaza.

Tyskland röstade heller inte nej till en FN-resolution i oktober som uppmanade till vapenvila men inte fördömde Hamas terror. Många tyska politiker fördömer bosättningspolitiken och har gjort det i åratal. Tyskland betalar också stora summor för humanitär hjälp i Gaza, nu återigen även via UNRWA. Så även om den tyska ”Staatsräson” spelar roll på hög politisk nivå, betyder den inte villkorslöst stöd.

Den största skillnaden mot många andra länder är kanske att frågan om solidaritet med Israel i Tyskland traditionellt inte har varit en högerfråga. Under efterkrigstiden var det framför allt delar av den västtyska vänstern som drev frågor kring skadestånd, minnespolitik och rättegångar mot nazistiska förbrytare, ofta i hårda konflikter med kommuner, delstater och staten och ofta med Förintelseöverlevande som viktiga aktörer.[1] Många av de politiskt aktiva överlevande var kommunister, vilket ytterligare ledde till myndigheternas och det västtyska samhällets motstånd mot deras krav.

Vänstern och Israel

Det som idag ses som den föredömliga tyska minneskulturen som erkänner skuld och kollektivt ansvar är ett resultat av dessa lokala och internationella strider, och några socialdemokratiska och gröna politiker som sitter i regeringen idag började sina politiska karriärer i lokala antifascistiska grupper med minnespolitiskt fokus. Erkännandet av tysk skuld, och kampen för detta i det tyska samhället har präglat vänsterns förhållande till Israel åtminstone sedan 1990-talet.

Det har länge funnits olika extrempositioner inom vänstern: de som ropar ”from the river to the sea” och menar det och de som har en extremt cynisk inställning till ockupationen och palestinskt lidande. Det råder oenighet i många detaljfrågor som splittrar inte minst den majoritetstyska vänstern och de grupper som har migrationsbakgrund, men det finns till exempel en relativt bred konsensus om att inte ifrågasätta Israels existensrätt – ofta med hänvisning till Förintelsen och dess betydelse för statens tillkomst.

Vänsterns solidaritet har dock prövats hårt sedan Israels regeringar har orienterat sig mer och mer åt höger. Idag krockar olika politiska intressen och traditioner i relationen till Israel: avsky eller begeistring för den israeliska regeringen, antimuslimska inställningar, antisemitism. Dessutom finns det stora skillnader i konfliktnivån i olika delar av landet: medan Berlin nästan dagligen bjuder på en skandal så händer det nästan ingenting i mindre östtyska städer.

Omstridda åtgärder

Även i Tyskland är frågan om Israelsolidaritet och antisemitism förknippad med frågan om vilka som är de värsta antisemiterna. Och den aktuella konflikten förstärker uppfattningar som vill se antisemitism i relation till Israel, framför allt från muslimska grupper, som det största problemet. Redan 2021 beslöt regeringen att medborgarskapstestet ska omfatta frågor kring staten Israel, Förintelsen och judiskt liv – ett sätt att förhindra att antisemiter får tyskt medborgarskap, menar några, medan andra tycker att det är ett onödigt misstänkliggörande av invandrare och hävdar att det länkar den judiska minoriteten till den israeliska staten på ett olyckligt sätt.

Cordelia Hess. Foto privat

Till de omstridda åtgärderna hör även ett beslut i förbundsdagen 2019 som fördömer BDS-rörelsen och uppmanar delstater och kommuner att inte ge pengar till organisationer som i någon form uppmanar till bojkott av israeliska produkter eller institutioner. Det är ett märkligt fokus på en enstaka organisation i ett regeringsdokument, fast det har en historisk referens till den nationalsocialistiska kampanjen ”Deutsche, kauft nicht beim Juden”.

I den aktuella debatten har andra juridiska instrument haft större betydelse: kriminaliseringen av Hamas och Samidoun (Palestinian Prisoner Solidarity Network) samt så kallade ”Betätigungsverbote” (ung. verksamhetsförbud) för alla deras aktiviteter i Tyskland sedan november 2023. Det finns tydliga och långtgående ramverk som kan användas för att förhindra antisemitiska yttringar inom solidaritetsrörelsen med Palestina: förnekandet av Förintelsen bryter mot lagen, likaså upprop till våld samt stöd för folkmord och brott mot mänskligheten (som Hamas attack) eller för förbjudna grupper (som Hamas) och hets mot folkgrupp.

Det borde egentligen vara nog för att skilja mellan propalestinska manifestationer, manifestationer för fred och antisemitiska utspel. Men det nu aktuella ”Betätigungsverbot” är ett omfattande men luddigt koncept eftersom säkerhetstjänsten inte ger insyn i vilka personer som beläggs med ett sådant förbud och på vilket underlag. Preventiva ingrepp i mötesfriheten med hänsyn till deltagarnas åsikter, inte begångna brott, är dock inte något specifikt för propalestinska arrangemang utan de träffar ofta även andra grupper: vänsterradikala, kurder, dock inte så väldigt ofta nazister.

Dåligt omdöme

Även Palestinakongressen i Berlin i april stoppades med argumentationen att det föreligger ett ”Betätigungsverbot” mot flera av de annonserade talarna, någonting som arrangörerna säger att de inte visste om. Dessutom visar den tyska polisen dåligt omdöme i deras ad hoc-beslut om vad som klassas som antisemitiskt: de beslagtog bland annat en kippa med en vattenmelon på och en t-shirt med påskriften ”Free Palestine”.

Antisemitiska incidenter förekommer i samband med propalestinska manifestationer, men den judiska minoriteten är inte heller enig i förhållandet till demonstrationerna och konflikten generellt. ”Jüdische Stimme für gerechten Frieden in Nahost” var medarrangör till den inställda Palestinakongressen, medan företrädare för Judiska studentunionen hävdar att propalestinska arrangemang vid universiteten leder till ökad otrygghet för judiska studenter.

Lika klumpigt verkade Kölns universitets beslut att dra tillbaka inbjudan till filosofen Nancy Fraser eftersom hon hade skrivit på uppropet ”Philosophers for Palestine” – hennes inbjudan gällde tre föredrag på temat arbete i kapitalistiska samhällen och en prestigefylld gästprofessur, ingenting tydde på att hon ämnade att yttra sig antisemitiskt i sammanhanget, förmodligen inte ens diskutera Mellanöstern överhuvudtaget. Desto allvarligare ser den akademiska gemenskapen på detta proaktiva ingrepp – även om många av kollegorna som uttalade sig mot universitetets agerande[2] också kritiserar Frasers och andras ställningstaganden i konflikten.

Protestläger

Även vid tyska universitet har enstaka propalestinska protestläger upprättats, återigen framför allt i Berlin. Under några av dessa aktioner förekom antisemitiska slagord, Hamas-triangeln klottrades på universitetsbyggnader.

Den 7 maj bad Freie Universitet polisen att upplösa ett läger med ca 150 studenter, inte med hänvisning till antisemitism utan för att de påstås ha försökt att ockupera undervisningssalar – en för studentprotester välbeprövad metod sedan 1968.

Flera hundra professorer och universitetslärare skrev ett öppet brev där de uppfordrade universitetsledningen att skydda studenternas rätt till fredliga protester.[3] Ett antal av dessa lärare hängdes sedan ut med foton i BILD-Zeitung och betecknades som ”terror-supportrar” och ”Israel-hatare”. Utbildningsministern Bettina Stark-Watzinger (FDP) yttrade snabbt att hon var chockerad över brevet och betvivlade dess förankring i grundlagen – hennes ministerium gjorde en juridisk prövning för att se om det vore möjligt att frånta forskarna som hade skrivit under redan erhållna forskningsmedel. Detta tilltänkta ingrepp i den akademiska friheten och i den politiska neutralitet som ska gälla för forskningsfinansiering har nu lett till att en statssekreterare på utbildningsdepartementet avskedats och även till att ministern konfronteras med tilltagande avgångskrav.[4]

Ökad antisemitism

Det tragiska är väl att alla ingrepp i mötesfriheten, den akademiska friheten och den offentliga debatten generellt inte hjälper mot den stadigt tilltagande antisemitismen. Som i många andra länder har hatbrott mot judar och judiska institutioner i Tyskland tilltagit sedan den 7 oktober. I Hamburg uppstod slagsmål efter en offentlig föreläsning om former av antisemitiskt våld, en medlem av Deutsch-Israelische Gesellschaft skadades. Många judar säger att de funderar på att flytta från Tyskland, att de inte känner sig trygga, att de av rädsla döljer sin judiska identitet. Det är dock inget nytt fenomen.[5]

Majoriteten av alla våldsamma angrepp och terrorattentat mot judiska institutioner kommer fortfarande från högerextremt håll, som till exempel angreppet på synagogan i Halle 2019, eller från okänt håll. I april 2024 utförde okända gärningsmän ett brandattentat mot synagogan i Oldenburg i Niedersachsen.

Försöken från regeringen, polisen, universiteten och andra att bekämpa den antisemitism som kommit till uttryck i samband med kriget i Gaza kan mycket väl härledas från insikten om att detta är ett väldigt specifikt problem i det land som en gång tidigare har försökt utrota judarna. Men de faktiska åtgärderna bär med sig för många problem: de likställer staten Israel och judarna i Tyskland, de hjälper dåligt mot antisemitism men ger i stället intrycket av att de syftar till att tysta kritik mot Netanyahus högerradikala regering eller tyska vapenleveranser, och de misstänkliggör judiska och arabiska röster för fred.

Cordelia Hess

Professor i historia vid Greifswalds universitet, författare till bl.a. The Medieval Archive of Antisemitism in Nineteenth-Century Sweden (2022) och tillsammans med Jonathan Adams redaktör för The Medieval Roots of Antisemitism. Continuities and Discontinuities from the Middle Ages to the Present Day (2018).

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller undertecknats i SKMA:s namn representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.

[1] Jag rekommenderar för denna aspekt den danska podcasten ”Den levende” med kulturhistorikern Moritz Schramm: https://politiken.dk/podcast/den_levende/art9860672/F%C3%B8rst-afbr%C3%B8d-politiet-str%C3%B8mmen.-S%C3%A5-lukkede-de-konferencen-Syd-for-gr%C3%A6nsen-udl%C3%B8ser-Gaza-debatten-den-ene-skandale-efter-den-anden

[2] https://criticaltheoryinberlin.de/interventions/stellungnahme-zur-ausladung-von-nancy-fraser-von-der-albertus-magnus-professur-an-der-universitaet-zu-koeln/

[3] https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfVy2D5Xy_DMiaMx2TsE7YediR6qifxoLDP1zIjKzEl9t1LWw/viewform

[4] https://www.hrk.de/positionen/beschluss/detail/hochschulen-als-freien-diskursraum-sichern, https://www.historikerverband.de/wp-content/uploads/2024/05/240516_VHD_Stellungnahme_mediale-Diffamierung_final.pdf

[5] https://report-antisemitism.de/documents/2023-02-28_Isolierte_Situation_Web.pdf