Den förstärkta antisemitismen i Sverige är djupt oroande. Att vända denna utveckling är av yttersta vikt. För det krävs en saklig analys av problemet och en seriös diskussion om hur antisemitism kan förstås, förebyggas och motverkas. Någon sådan ambition finns inte i tankesmedjan Oikos ”rapport” om antisemitism, skriver fem forskare.

Den aktuella debatten om antisemitism är ofta politiserad. Centrala frågor om vad antisemitism är, dess orsaker, skepnader och politiska kontexter liksom dess konsekvenser för judar och det demokratiska samhället skjuts åt sidan till förmån för ett politiskt bruk av ämnet.

Både till höger och vänster är intresset för problemet ofta selektivt – antijudiska yttringar uppmärksammas om de tjänar den politiska agendan men förbises eller ursäktas om de inte passar dagordningen eller har fel avsändare. Dock kan noteras att det i samband med debatten om Israel och Gazakriget publicerats några artiklar av vänsterröster som kritiskt diskuterar antisemitismens avtryck i de egna leden.

Bland högernationalistiska debattörer och i synnerhet inom SD-sfären används frågan om antisemitism primärt för att angripa vänstern och underblåsa fientlighet mot muslimer. Problemet exploateras här även inom ramen för den vidare debatten om svensk invandrings- och integrationspolitik.

SD:s intresse för frågan dikteras även av partiets strävan att vinna acceptans i bredare opinioner. Genom att på falska grunder framställa rasbiologins framväxt i Sverige som uteslutande ett socialdemokratiskt projekt och utmåla antisemitismen som ett problem som nästan bara står att finna inom vänstern och bland muslimer vill man göra partiets nazistiska rötter mindre belastande och avleda uppmärksamheten från återkommande mediala avslöjanden om SD-företrädare på olika nivåer som givit uttryck för antisemitism.

Partiets plötsliga ”vurm” för Israel ska också ses i detta ljus. De intensiva kontaktförsöken med den israeliska regeringen, som domineras av hårdföra nationalister och högerextremister, handlar delvis om ideologisk frändskap, men bygger också på tanken att om israeliska ledare släpper in SD i värmen så kan det användas som intyg på att partiets förflutna är irrelevant och den ständigt framträngande antisemitismen inget att prata om. Samma motiv återfinns hos en rad andra högernationalistiska partier, politiker och andra aktörer i Europa och USA som uppvaktar den israeliska regeringen. Nu finns naturligtvis ingen motsättning mellan att sprida eller appellera till antisemitism och samtidigt uttrycka ”stöd” för Israel – Viktor Orban, Donald Trump och Elon Musk är tre framträdande exempel på detta – men förhoppningen är att tricket ska fungera.

Vilseledande

Det är också mot denna bakgrund man ska förstå den ”rapport” om ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” som den SD närstående tankesmedjan Oikos nyligen publicerade. Pamfletten, som sammanställts i samarbete med Rebecca Weidmo Uvell, är en klipp-och-klistra-produkt som presenterar ett sammelsurium av citat och referat – utan källhänvisningar – som ska visa att dagens antisemitism kommer från vänstern och muslimer. Och i enlighet med SD:s antimuslimska retorik glider begrepp som muslimer och islamister ihop.

Skärmbild från Oikos.se

I pamfletten återges förvisso ett antal exempel som speglar den antisemitism, i vissa fall ursäktande hållning till antijudisk rasism, och sympatier för terrorrörelser som har utgjort och fortsatt utgör ett faktiskt problem inom vissa vänstermiljöer och delar av Palestinarörelsen. Den återger också några exempel som illustrerar det av få ifrågasatta faktumet att antijudiskt tänkande med socialistiska eller kommunistiska förtecken har en lång historia. Men framställningen är vilseledande, osaklig och propagandistisk, och den bredare historiska och politiska kontexten utelämnas eller förvrängs.

I ”rapporten” påpekas att ”Ingen större politisk rörelse i Sverige är fri från historisk skuld när det kommer till antisemitism”. Det må vara sant, men hur judefientlighetens närvaro och roll mer precist sett ut inom olika politiska rörelser förbigås intressant nog med tystnad. Annars hade man till exempel kunnat påpeka att antisemitismen aldrig varit ett framträdande inslag, än mindre en ideologisk beståndsdel, inom socialdemokratin liksom att motståndet mot judehat historiskt sett varit starkast bland liberaler och socialdemokrater. Det hade också varit lämpligt att framhålla att antisemitismen historiskt varit betydligt mer framträdande i konservativa och högernationalistiska rörelser och opinioner och att den fortsatt utgör en viktig ideologisk komponent inom en rad högerradikala partier och grupper.

Utelämnade aspekter

För att förstå omfattningen av problemet, och för att belägga påståendena om att antisemitismen idag primärt är ett vänsterfenomen, hade det också varit relevant att säga något om hur det gestaltar sig inom S, V och MP jämfört med i andra partier. Men inte heller för detta finns något intresse. ”Rapporten” glömmer passande nog att berätta att SD är det parti som inbegriper det överlägset största antalet företrädare som under senare decennier fällt antisemitiska uttalanden. Skulle dessa sammanställas skulle ett 20-sidigt häfte endast täcka en bråkdel.

Med tanke på den kritik Oikos och Weidmo Uvell riktar mot partiers ovilja att snabbt och tydligt markera mot politiker som uttryckt eller ursäktat antisemitism, en kritik som i många fall är befogad om än inte ny, kan också noteras att ”rapporten” lyckas förtränga att det tankesmedjan närstående SD inte bara vägrat ta avstånd från en rad företrädare som spridit judefientlighet eller propagerat idéer som ansluter till antisemitiska konspirationsteorier utan även belönat dem med ledande positioner inom partiet.

Ett liknande förhållningssätt finns hos Oikos. I samband med att deras ”rapport” om vänstern och antisemitismen publicerades avslöjade Flamman att Malcolm Kyeyune, listad som medlem av tankesmedjans förtroenderåd, spridit grov antisemitism i sociala medier. När detta offentliggjordes plockade Oikos bort honom från hemsidan, men fram tills dess förefaller saken inte ha besvärat den ”anti-antisemitiska” hjärntrusten.

Antisemitiska attityder och politiska opinioner

Graden av osaklighet illustreras kanske allra tydligast av det påstående som ska sammanfatta ”rapportens” resultat: ”i den mån dessa samtida antijudiska attityder har en tydlig politisk hemvist på höger-vänster skalan, har den till övervägande del legat till vänster”. Hade Oikos och Weidmo Uvell varit intresserade av hur förekomsten av antisemitiska attityder faktiskt ser ut i olika politiska opinioner kunde de ha tagit del av den undersökning av sådana attityder i den svenska befolkningen som Forum för levande historia lät göra 2020. Av den framgår att antisemitiska attityder är betydligt mer utbredda i opinioner som sympatiserar med SD jämfört med i opinioner som sympatiserar med övriga riksdagspartier. Lägst benägenhet att hysa antisemitiska inställningar återfanns bland dem som sympatiserade med V och MP. (Resultaten visas i diagrammet nedan.) Men vem vet, kanske hittade Weidmo Uvell och Oikos denna studie när de scrollade runt men valde av okända skäl att ignorera den.

Henrik Bachner och Pieter Bevelander: Antisemitism i Sverige. En jämförelse av attityder och föreställningar 2005 och 2020, Forum för levande historia 2021, s. 83.

Undersökningens resultat berättar inte hur det ser ut i specifika politiska rörelser eller miljöer, men de tydliggör att förekomsten av antisemitiska attityder och föreställningar i olika politiska opinioner har få beröringspunkter med den bild Oikos vill förmedla.

Antisemitism utgör ett allvarligt problem i det svenska samhället och antijudiska strömningar har på ett djupt oroande sätt förstärkts sedan Hamas terrorattack i Israel den 7 oktober och utbrottet av Gazakriget. Den uppblossande antisemitismen kommer från ett brett spektrum av avsändare med hemvist över hela den politiska skalan, men den har varit särskilt tydlig i islamistiska miljöer, bland vissa grupper med migrationsbakgrund i Mellanöstern och i vissa vänstermiljöer. Den har också varit tydlig på den högerextrema kanten.

Att vända denna utveckling är av yttersta vikt. För det krävs en saklig analys av hur, var och varför fördomar, konspirationsteorier och hat mot judar sprids, och en seriös diskussion om hur antisemitismen kan förebyggas och motverkas.

Det som inte behövs är propagandistiska alster som utnyttjar judars utsatthet för att angripa politiska motståndare och elda på misstro och fientlighet mot muslimer.

Lars M Andersson, historiker, Uppsala universitet

Henrik Bachner, idéhistoriker

Karin Kvist Geverts, historiker, IHRS

Heléne Lööw, historiker, Uppsala universitet

Pontus Rudberg, historiker, Uppsala universitet

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller undertecknats i SKMA:s namn representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.