David Stavrou: Otrygghet och förtvivlan. Antisemitismens följdverkningar i Sverige efter den 7 oktober

SKMA Nyhetsbrev mars 2024

Den ökade antisemitismen har på ett djupgående sätt påverkat svenska judar. Många upplever ökad otrygghet och känslor av förtvivlan. På politisk nivå är ett tydligt ställningstagande mot judehat normen, men fördömanden och uttryck för solidaritet räcker inte för att stävja denna utveckling, skriver David Stavrou, Sverigekorrespondent för den israeliska tidningen Haaretz.

För den svensk-judiska minoriteten är en av följdverkningarna av det senaste kriget mellan Israel och Hamas att det blivit svårt att minnas hur livet tedde sig dessförinnan. Det som hänt under de senaste fem månaderna har haft en så djupgående inverkan att det är lätt att glömma att perioden före pogromen i oktober på många sätt saknar motsvarighet.

Ett exempel är det sätt på vilket partier över hela den politiska skalan under senare år uppmärksammat den judiska gruppens farhågor och problem. Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism 2021 ledde till olika slags åtaganden – å ena sidan etablerandet av ett nytt museum om Förintelsen, å den andra betydande insatser för att motverka antisemitism och stärka stödet till säkerhetshöjande åtgärder vid judiska institutioner.

Dessa och andra åtaganden var viktiga eftersom de var blocköverskridande – konferensen tillkom på initiativ av Löfvens center-vänsterregering, medan den efterföljande ”nationella strategin för stärkande av judiskt liv i Sverige” sjösattes av Kristerssons center-högerregering. Dessa initiativ, om än långt ifrån perfekta, utgjorde ett tydligt tecken på att Sveriges politiker tar frågor som rör till exempel judiska skolors rättsliga status, skyddet för religionsutövning och arbetet mot antisemitiska hatbrott på allvar.

Ett annat positivt exempel från perioden före den 7 oktober var det som skedde vid Bokmässan i Göteborg. Bara dagar före krigsutbrottet var ”Judisk kultur i Sverige” hedersgäst på det viktigaste kulturevenemanget i Sverige. Många som besökte mässan talade om en nästan euforisk atmosfär. Det omfattande programmet och de välbesökta evenemangen, de positiva reaktionerna från Sveriges kulturella elit och det varma mottagandet från allmänheten gav en antydan om en begynnande judisk gyllene era.

Varningstecken

Men det fanns även varningstecken. Geopolitiska förvecklingar som den skakiga ansökningsprocessen till Nato och de upprepade Koranbränningarna följdes av hot mot judiska institutioner i Sverige. Samtidigt var många judar indragna i interna konflikter som bland annat rörde SD:s inflytande men även en kontrovers kring israelisk kultur vid Bokmässan i Göteborg. I skuggan av detta kunde andra händelser passera nästan obemärkt.

”Efter den 7 oktober har det blivit än mer uppenbart att dessa fantasier om judar förekommer överallt – på nätet, på arbetsplatser, i offentliga rum, inom akademin och på skolor.”

En av dessa, som för tankarna till Tjechovs gevär, ägde rum i maj i fjol. En palestinsk konferens, ledd av Amin Abu Rashid, en holländsk-palestinsk ledare med kopplingar till Hamas, arrangerades i Malmö. På den deltog tusentals svenskar, däribland den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj. Före den 7 oktober tycks Hamas för en del svenskar ha varit en legitim partner, och det finns inga skäl att tro att det är annorlunda idag. Men den 6 oktober skapade denna fråga inga rubriker. Den svenska judenheten, som var upptagen med att stärka den judiska gemenskapen och debattera inbördes, var då fortfarande tämligen hoppfull och optimistisk. Men utanför mörknade skyarna, och den 7 oktober bröt stormen ut.

När den värsta dagen i Israels historia blev kväll hade landet inte ens hunnit räkna sina döda. På vissa platser pågick fortfarande strider med militanta palestinier. Men när rykten om en massaker tog fart började propalestinska manifestationer äga rum. Självfallet är inte propalestinska demonstrationer nödvändigtvis antisemitiska opinionsyttringar. Men i detta fall var budskapet tydligt – detta var glädjeyttringar över att judar slaktats, torterats och tagits som gisslan. I Malmö, Helsingborg och Kristianstad förekom bilkonvojer med passagerare som viftade med flaggor och delade ut sötsaker, ackompanjerade av musik, dans och fyrverkerier. Allt till stöd för Hamas.

I de demonstrationer som därefter följde var uttrycken inte riktigt lika explicita, och de var mer välorganiserade. Olika organisationer fortsatte vecka efter vecka att på olika platser samla tusentals svenskar, men nu undveks i de flesta fall slagord som uppmanar till mord på judar och fysisk utplåning av Israel. Men slagord som visserligen kan ha olika betydelse men som i sin ursprungliga form har en våldsam och till och med folkmordsinriktad innebörd har fortsatt att förekomma och uppfattas trots detta som legitima.

Kodorden funkar inte

Handlar detta om antisemitism trots att kontexten är israelisk snarare än judisk? Många svenska judar uppfattar budskapen bakom kodorden, avsedda för en intet ont anande allmänhet, som tydligt antisemitiska. Vissa saker funkar helt enkelt inte längre – försöken att göra en åtskillnad mellan judar och Israel, omfamnandet av judar förutsatt att de är antisionister, försöken att hävda att slagordet ”From the river to the sea” bara avser ett demokratiskt, fredligt mångkulturellt paradis i Mellanöstern snarare än ett Palestina utan Israel och för många förmodligen även utan judar. Allt detta kanske fungerade före den 7 oktober, men inte längre.

I det verkliga livet valde demonstranter i Malmö som ville bränna en israelisk flagga inte att gå till Israels ambassad i Stockholm, utan gjorde det (under polisbeskydd) utanför stadens synagoga. När andra demonstranter ville framföra ett budskap om folkmord vände de sig inte till Sveriges EU- eller FN-representation, i stället riktade de slagord mot förintelseöverlevande som var på väg in till en minnesceremoni för Förintelsens offer i Stockholms stora synagoga.

Det fanns emellertid även en del positiva tecken under dagarna som följde på massakern. Det officiella Sverige, några skulle även säga den breda allmänheten, uppvisade en annan inställning. Politiskt fördömdes Hamas från V till SD, ledarna för flertalet större partier (utom SD) deltog i en kippavandring i Stockholm, och ministrar närvarade vid imponerande solidaritetsmanifestationer i synagogor och på offentliga platser. Även efter att inställningen till kriget i Gaza börjat förändras har ett tydligt ställningstagande mot antisemitism fortsatt varit normen.

Trakasserier och hot

Men uttryck för solidaritet räcker inte. Mycket tyder på att antisemitismen ökat markant sedan oktober. En undersökning som Judiska centralrådet lät utföra visade att många judar övervägt att lämna landet, regeringens utredare i frågan slår fast att kriget har ”konsekvenser för judar i Sverige och i hela världen, inte minst i form av ökad antisemitism”, och medier har publicerat en rad rapporter som visar att situationen för svenska judar påtagligt försämrats.

Sorgligt nog tycks många av dem som drabbats vara barn. Föräldrar med barn i judiska skolor har uppgivit att de är rädda trots att beväpnad polis bevakar skolan. Barn i Göteborg har uppmanats att inte bära synliga judiska symboler eller tala hebreiska, och i Stockholm har barn i den judiska skolan sedan månader inte kunnat ta promenader utomhus. I andra (icke-judiska) skolor har judiska elever trakasserats utan att lärare ingripit på erforderligt sätt. Elever har tvingats utstå glåpord, talkörer, anklagelser om folkmord, hyllningar av kidnappningar och våldtäkter, Hitlerhälsningar och hakkors, för att inte tala om trakasserier och hot på nätet.

Denna stämning märks även på vissa av landets universitet, på en del arbetsplatser och i delar av kulturvärlden, avspeglad i mängder av inlägg i sociala medier, olika former av politisk propaganda, grupptryck och sociala sanktioner. Att inse att det finns kurskamrater, lärare, kollegor och vänner som sympatiserar med det som utgör ens värsta mardrömmar framkallar både stor otrygghet och en ständig känsla av förtvivlan.

Förekommer överallt

Men det kan också finnas en mer existentiell aspekt. För ett par veckor sedan meddelade den israeliska säkerhetstjänsten att ett antal personer som misstänks att för Hamas räkning ha planerat attacker mot judiska mål gripits i tre europeiska länder. I slutet av januari hittades en handgranat utanför den israeliska ambassaden i Sverige. Var det en slump? Säpo vill inte uttala sig i frågan.

Om några bar på föreställningen att israeliska diplomater må ha svävat i fara men att judar i gemen kunde känna sig trygga så borde den ha skingrats av de avslöjanden som kom i februari. Sveriges Radio rapporterade att två iranska agenter knutna till Revolutionsgardet hade varit aktiva i Sverige och haft för avsikt att mörda tre svenska judar, däribland ordföranden för Judiska centralrådet. Agenterna greps och deporterades senare, men åtalades aldrig.

Långt före 7 oktober stod det klart att antisemitismen i Sverige förekommer i många olika sammanhang, som en del av högernationalism, vänsterradikalism och islamism med rötter i Mellanöstern. Sedan tidigare stod också klart att den förstärks varje gång den israelisk-palestinska konflikten eskalerar. Likaså att ett explicit omnämnande av judar inte behövs i samtida antisemitism, och att den kan komma till uttryck i så kallat antirasistiska miljöer, som antisionistisk aktivism eller i konspirationsteorier om finansmän som styr världen.

Efter den 7 oktober har det blivit än mer uppenbart att dessa fantasier om judar förekommer överallt – på nätet, på arbetsplatser, i offentliga rum, inom akademin och på skolor. Än så länge har den svenska antisemitismen, hur otäck den än är, i huvudsak uttryckts verbalt – i inlägg i sociala medier, som slagord och i artiklar i traditionella medier. Med en fortsatt konflikt i Israel och Gaza måste frågan ställas om vi har det värsta framför oss, och mer specifikt hur förberett Sverige är om en framtida angripare går från ord till handling?

David Stavrou

David Stavrou är medarbetare i den israeliska dagstidningen Haaretz, stationerad i Stockholm. Översättning: Lars M Andersson och Henrik Bachner.

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller undertecknats i SKMA:s namn representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.