SKMA Nyhetsbrev mars 2024

I amerikansk debatt efter den 7 oktober har rimliga skäl för att protestera mot Israels politik tjänat som skydd för antisemitiska uppfattningar. Judiska röster ignoreras som en form av motstånd mot en föreställd förtryckande judisk censur, skriver antisemitismforskaren David Schraub.

Hamas avskyvärda attack den 7 oktober och Israels våldsamma militära svar har stått i fokus för världens uppmärksamhet i månader. Även om president Biden i långa stycken försvarat Israels militära kampanj har många amerikaner häpnat över hur mycket ”stödet för Israel” – sedan länge uppfattat som en självklar del av en partiöverskridande konsensus i amerikansk politik –  försvagats, åtminstone på vänsterflanken inom det demokratiska partiet. Den plötsliga försvagningen, och det faktum att den delvis påskyndades av den mest brutala attacken på judar sedan Förintelsen, var chockerande och förvirrande för många judar.

Mycket tyder på att det delvis handlar om en sjudande ilska bland många amerikaner som nu nått kokpunkten, om personer som på mer eller mindre goda grunder ansett att de ”inte kunnat kritisera Israel” utan att straffas socialt. Uppfattningar om Israel som många tidigare enbart yppade mellan skål och vägg (i tron att de betraktades som socialt oacceptabla) visade sig plötsligt ha betydligt större stöd än vad man tidigare trott. Det var dock inte så att 7 oktober och dess efterspel förändrade människors uppfattningar, snarare skapade de förutsättningar för att offentligt ge uttryck för redan befintliga uppfattningar. (Slå upp begreppet ”pluralistisk ignorans”; det förklarar en hel del.)

Frågan är dock om detta är antisemitism? Det finns trots allt ingenting som säger att amerikaner eller andra måste vara positivt inställda till Bibi Netanyahu och hans högernationalistiska regering (som i stort sett är den enda israeliska regering yngre amerikaner någonsin upplevt). Faktum är att den israeliska regeringen, både före och efter den 7 oktober, har givit liberala och progressiva amerikaner åtskilligt att uppröras över – alltifrån det översittaraktiga sidsteppandet av president Obama i samband med förhandlingarna om Iranavtalet och utvidgningen och befästandet av bosättningarna på Västbanken till dagens krig i Gaza som medvetet tycks föras på ett sätt som inte tar hänsyn till hur det drabbar den palestinska civilbefolkningen (medan mycket stor hänsyn tas till att Bibi ska kunna behålla makten och slippa fängelse).

Samtidigt är det svårt att frigöra sig från känslan av att delar av denna förbittring, och den extatiska frigörelsen från den, hänger samman med föreställningar om att det är judarna som ”tystat” det amerikanska folket och att det är judarnas förkvävande censur som nu kastas av. Ett framträdande inslag i antisemitiska diskurser förbinder nämligen uttryckligen denna rädsla för ostracism med föreställningen om judisk makt.

Det i antisemitiska miljöer populära citatet ”om du vill veta vem som styr över dig, fråga dig vem du inte tillåts kritisera”– som felaktigt tillskrivs Voltaire men som i själva verket kommer från vit makt-världen – spelar på just denna instinkt. Och även om sammankopplandet av obehagskänslor inför att tala om Israel med föreställningen om judisk dominans inte är det enda skälet till inslaget av trots i de häftiga antiisraeliska känslor som nu blossat upp så bidrar det till att förstärka detta, och det är lätt att se hur de göder varandra.

Populär antisemitisk meme. Citatet tillskrivs felaktigt Voltaire, det kommer i själva verket från vit makt-världen. (Bilden har hämtats från CST.)

Detta skapar problem. Känslan av tvekan eller osäkerhet bland icke-judar när de talar om Israel, som skulle kunna beskrivas som självcensur, kan emellertid också ses som omdömesgillhet: ett rimligt hänsynstagande till det faktum att judar direkt påverkas och därför kan ha perspektiv och synpunkter värda att beakta, även om man inte till fullo behöver instämma. Det är en sak att säga att icke-judar måste instämma i vad judar har att säga om Israel, en helt annan att hävda att icke-judar över huvud taget inte behöver bry sig om vad judar har att säga i frågan. Det är inte någon rättighet att tala om judar om man inte samtidigt talar till och med judar.

Denna nya diskurs om Israel är inte (alltid) problematisk på grund av sitt innehåll, men är det ibland. Ett större problem är att den genom att framställa sig som en frigörelse från en förtryckande judisk censur rättfärdigar ignorerandet av judiska röster som en form av motstånd – man visar hur fri man är genom att öppet visa hur fullständigt man struntar i vad judar har att säga. Detta är antisemitiskt oavsett varifrån det kommer och oaktat vilken politik det leder till.

Hat uttrycks med samtidens jargong. Det gäller även antisemitiskt sådant. Rimliga skäl för att protestera mot den israeliska regeringens agerande har auktoriserat, och tjänar som skydd för, elakartade former av klassiskt judehat. Att skilja mellan legitim och illegitim kritik är inte alltid enkelt. Men ett minimikrav är att med en öppen och välvillig inställning lyssna till vad judar har att berätta om sina erfarenheter. Det går inte att bekämpa antisemitismen om man inte respekterar vad judar har säga om den.

David Schraub

David Schraub är assistant professor vid Lewis & Clark Law School, Portland, USA, medlem i The Nexus Task Force och en av författarna till Nexus-definitionen av antisemitism. Översättning: Lars M Andersson och Henrik Bachner.

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller undertecknats i SKMA:s namn representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.