Niklas Orrenius: Ska vi inte kunna känna gemenskap med varandra, här i Sverige? Tal i Stockholms stora synagoga på minnesdagen för Novemberpogromen 1938

SKMA Nyhetsbrev december 2023 

I samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens överlevande och Forum för levande historia arrangerade SKMA i Stockholms stora synagoga den 9 november 2023 en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Kvällens huvudanförande hölls av Niklas Orrenius, journalist på Dagens Nyheter. Här följer hans tal.

”Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.”

Så sade en judisk mamma i min hemstad Malmö för ett par år sedan, när jag intervjuade henne i DN.

Nu står jag här i Stockholms stora synagoga och ska hålla ett tal. Det är en ära och ett stort förtroende att få säga några ord vid denna högtid, till minne av offren för novemberpogromen år 1938.

Inget är exakt som något annat. Historien upprepar sig inte på det sättet. Men vi vet alla att den här hösten, år 2023, är en mörk och svår tid.

Världen har sett en ny pogrom. För vad annat ska man kalla det som skedde den 7 oktober i Israel? Hundratals terrorister som åker in i byar och till en musikfestival och urskillningslöst mördar långt över tusen judar, barn som vuxna, i samordnade attacker? Det militära svaret på terrordåden pågår än – och som en följd ser vi ännu mer lidande och tusentals palestinska dödsoffer i Gaza, varav många är civila och barn.

Här i Europa, otäcka svallvågor. Judiska evenemang ställs in. Antisemitiska hatbrott ökar. Interreligiösa samarbetsprojekt har pausats. Och som ett vidrigt eko från novemberpogromen 1938, så stormade en antisemitisk lynchmobb i förra veckan flygplatsen i den ryska delrepubliken Dagestan när ett plan från Tel Aviv landade. 20 personer skadades när mobben sökte efter judar att misshandla.

På svenska gator har vi sett hyllningar till den islamistiska terrorgruppen Hamas. I Bryssel blev två svenska fotbollsfans mördade av en terrorist från IS, som liksom Hamas står för våldsamt judehat.

Det är ingen slump att de svenska nazisterna i NMR tagit ställning för Hamas. NMR har i åratal trakasserat de små judiska föreningarna i Norrköping och Umeå. När judar i Norrköping skulle fira pesach hade nazisterna hängt upp blodiga dockor utanför synagogan, för att anknyta till urgamla antisemitiska myter om judars blodtörst.

Och som om det inte räckte med nazister och terrorgrupper, så finns det tyvärr fler hot mot svenska judar. I Malmö vittnar lärare om skolelever som fått med sig hatet hemifrån. Deras familjer har invandrat från länder där antisemitism är mainstream. Barnens syn på judar har blivit groteska nidbilder, formade av samhällen där makthavare underblåser hatet – i propaganda som även når Sverige.

Ett exempel: Den egyptiske tv-predikanten Yusuf al-Qaradawi beskrev i sitt program på kanalen Al-Jazeera Förintelsen som ett ”gudomligt straff” mot judar. Han legitimerade även Hamas självmordsbombningar mot israeler. al-Qaradawi, som dog förra året, har haft stort inflytande även över många muslimska församlingar i Sverige.

Samtidigt utnyttjas judars utsatthet i hets mot andra minoriteter. Nationaliströrelser som länge utan urskillning har misstänkliggjort muslimer har nu medvind. Nu gör de sitt bästa för att inbilla folk att man kan bekämpa hat mot en minoritet med hat mot en annan.

Allt detta får den här minneshögtiden, hösten 2023, att kännas extra laddad med mening. Men också extra svår. Hur ska vi egentligen leva tillsammans?

I mitt huvud ekar Malmömammans ord: ”Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.”

Den här mamman gav uttryck för en dissonans hon upplever i Sverige, som svensk judinna. Under hela sitt liv har hon hört statsministrar säga ”Aldrig mer!” Politiker efter politiker har lovat att bekämpa antisemitism och hålla minnet av Förintelsen vid liv.

Samtidigt har livet som jude i vardagen i Malmö blivit allt svårare för henne.

Det är det här som inte går ihop.

Jag kallade mamman för Ester i artikeln. Hon tordes inte vara öppen med sin identitet. Ester jobbade i barnomsorgen. Hennes man Yarin var byggjobbare. De pratade malmöitiska och älskade staden där de växt upp. Samtidigt kände de att Malmö inte längre var deras stad.

Redan under sin skoltid på 1990-talet blev Ester tvungen att gömma sitt halssmycke med en Davidsstjärna. Yarin blev kallad ”judejävel” och hotades. När de tjugofem år senare såg sin tolvåriga dotter Rebecka drabbas av antisemitiska trakasserier i skolan, då brast något för dem. För dottern hade det börjat i femte klass, efter att hon uppmuntrats att ta med judiska föremål till skolan för att visa och berätta.

”Efter det blev folk liksom påminda om att jag är judinna”, sade Rebecka.

En dag hittade hon en spottloska på sin jacka. En skolkamrat sade: ”Jag hatar henne och hela hennes äckliga folk.” Tjejer och killar började ropa ”Free Palestine” mot Rebecka i korridoren. När någon frågade om de sade så bara för att Rebecka är judinna, flinade gänget bara. Det här var under våren 2021. Hamas attackerade israeliska städer med raketer då också, och Israel fällde bomber i Gaza.

Rebeckas pappa sade:

”Hotet mot oss är kopplat till Mellanöstern. Det är så sjukt tråkigt att man tillåter en konflikt som finns därnere att komma hit.”

En Malmöbo som genom åren drabbats särskilt hårt är också en av stadens rabbiner: Shneur Kesselman. Med sitt skägg och sin chassidiska klädstil, med svart kostym och hatt, är han lätt igenkännlig som jude på Malmös gator och torg. Därför blir han på ett kusligt sätt en indikator på hur hotfull situationen kan vara.

Rabbinen har fått läskburkar och äppelskrutt kastade efter sig. En gång försökte en bil köra på honom, vid Triangeltorget mitt i stan. Otaliga gånger har folk ropat saker som ”Support Hitler” och ”Länge leve Hamas!” när de fått syn på honom.

Häromdagen talade jag åter med Shneur Kesselman. Rabbinen var dyster till sinnes. Han hade sett bilkaravanen på Malmös gator, då propalestinska Malmöbor firade och tutade samma dag som Hamas genomförde sina terrordåd. Hamas massmord hyllades även på svenska Tiktokkonton.

Det som mest skrämde Malmörabbinen var inte alla som firade Hamas. Det otäcka var tystnaden från människor som han hade hoppats skulle säga ifrån. ”Varför går inte tusentals svenskar ut och protesterar dagen efter att Hamas hyllas?” undrade han.

Flera svenska judar har de senaste veckorna gett uttryck för liknande känslor: Det svenska majoritetssamhället förstår inte vår utsatthet. Varför har ni så lätt att fördöma Förintelsen och Hitler, det som skedde för länge sedan – men så svårt att känna igen en antisemitisk pogrom i vår egen tid? Varför rycker ni på axlarna åt hatet mot oss?

Många svenska muslimer säger nästan ordagrant samma sak: Det svenska majoritetssamhället förstår inte vår utsatthet. Hur kan så många av er strunta i palestinska barn som dödas? Och varför rycker ni på axlarna åt den demonisering av muslimer som pågår?

Svenska kommittén mot antisemitism rycker inte på axlarna. SKMA firar 40 år i år, och har konsekvent arbetat både mot antisemitism och mot andra former av xenofobi. Det har även svenska judiska organisationer gjort genom åren. Och jag vet svenskpalestinier i Malmö som sagt ifrån när de hör antisemitiska uttryck på propalestinska manifestationer.

Men det är en svår tid för minoriteter. När man upplever sin egen existens som hotad, hur ska man då orka bry sig om andra grupper?

”Håll ni era fina tal, så flyttar vi så länge.”

För fem år sedan deltog 1100 svenska judar i en undersökning om antisemitism och utsatthet. En tredjedel svarade att de hade funderat på att emigrera från Sverige.

Ester bor kvar i Malmö – men känner att hon måste dölja sina barns judiska identitet. Hon överväger att ändra barnens förnamn så att de inte låter så judiska. Barnens pappa Yarin har flyttat till Israel. Han bor i Ashkelon, en stad under ständig beskjutning från Hamas. Innan Yarin flyttade tog han själv upp paradoxen i att fly Sverige och bosätta sig på en sådan plats.

Är det verkligen tryggare i Ashkelon än i Malmö? Yarin sade:

”Här i Malmö spottar de på oss. I Ashkelon regnar raketer ner. Så jag vet inte om tryggare är rätt ord. Det handlar kanske mer om gemenskap. Där sitter vi i alla fall i samma båt – även grannen.”

Det är ord som går att förstå. Samtidigt känns de sorgliga. Ska vi inte kunna känna gemenskap med varandra här, i Sverige?

Det är snart 250 år sedan som Aron Isak, en judisk köpman, tilläts bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera. Den första svenska muslimska föreningen bildades för över 60 år sedan, på ett Stockholmskafé.

I ett brokigt land som Sverige, med många minoriteter, måste vi kunna leva oss in i varandras situation. Vår framtid hänger på det. Vi är ett pluralistiskt medborgarskapssamhälle där mer än var femte är född utomlands.

När minoriteter sätts under press, så måste vi i majoritetssamhället bli bättre på att reagera och agera. Vi måste känna igen och motarbeta antisemitism – inte bara när den kommer från stöveltrampande nazister. Vi måste protestera när muslimer rakt av utmålas som främmande och hotfulla. Och vi ska alla akta oss för att sugas ner i tribalismens destruktiva malström, där man till slut bara kan se mänsklighet i den egna gruppen.

Vi kan också hämta kraft och hopp från allt det konstruktiva som faktiskt också görs i Sverige, av eldsjälar och brobyggare. Att vi alla samlas här är viktigt och hoppfullt. Och jag vet att även i synagogan i Malmö så tänds ljusen ikväll.

Häromkvällen cyklade jag till Möllevångstorget i Malmö, där en värdig ljusmanifestation för civila offer på båda sidor i kriget ordnades. Arrangörer var två kompisar. Bassem och Aron. En svensk palestinier och en svensk jude.

”Vi är överens om mer än vad vi inte är överens om”, sade de.

Den attityden kändes som läkande medicin. Som ett motmedel.

Niklas Orrenius

Texten publicerades ursprungligen i DN 11/11 2023.