Karin Kvist Geverts: Förändring och kontinuitet i norsk antisemitism efter 1945. Recension

SKMA Nyhetsbrev december 2023 

I historikern Kjetil Braut Simonsens bok I skyggen av Holocaust. Antisemittisme i norsk historie 1945–2023 (Humanist forlag: Oslo 2023) undersöks förändring och kontinuitet i den efterkrigstida antisemitiska diskursen i Norge. Boken balanserar gedigen empiri med ett publikt tilltal och för en upplysande diskussion om gränsdragningar mellan kritik av Israel och antisemitism, skriver Karin Kvist Geverts.

Kjetil Braut Simonsen är historiker och forskare vid Jødisk museum i Oslo. Han är specialiserad på antisemitismens och nationalsocialismens historia och är en flitig skribent som producerat mycket inte bara på norska utan även internationellt, som exempelvis en artikel i Routledge Handbook of Conspiracy Theories (2020). Han är också väldigt aktiv i det offentliga samtalet i Norge och särskilt i sociala medier och för det prisades han 2021 med Sverre Steen-priset av norska Historiska föreningen. När Braut Simonsen kommer med en bok om antisemitismens historia i Norge förväntar man sig med andra ord en bok som balanserar gedigen empiri med ett publikt tilltal.

Läsaren kommer inte bli besviken. Det här är ett gott hantverk skrivet på lättillgänglig prosa. Boken fokuserar på antisemitismen i Norge efter 1945 vilket är motiverat eftersom den är relativt outforskad. Braut Simonsen vill undersöka förändring och kontinuitet i den antisemitiska diskursen efter Förintelsen eftersom han menar att de historiska erfarenheterna av andra världskriget gjorde antisemitismen illegitim och tabubelagd. Det har lett till att när öppen antisemitismen kom till uttryck efter 1945 så har det varit utanför den offentliga sfären, och den har framkallat motreaktioner och fördömanden. Braut Simonsen menar att antisemitismen framför allt burits fram inom den högerextrema politiska miljön, och när den uttryckts i andra delar av offentligheten har det ofta varit i form av kodord eller inbakat i Israel-Palestina-debatten.

Med detta som utgångspunkt har boken därför tre delar: Den första delen rör den tidiga debatten och ”skandalerna” efter krigsslutet där han redogör för det norska samhällets gradvisa uppgörelse med nazismen och antisemitismen som, i likhet med övriga Västeuropa, gör att antisemitismen blir tabubelagd (s. 62). En föreställning om antisemitismen som något ”o-norskt” går även att se i Sverige där antisemitismen också beskrivits som ”o-svensk” och ”importerad”.

Den andra delen behandlar den högerextrema miljön där antisemitismen frodats i Norge, inklusive de gamla veteranerna i Nasjonal Samling där han visar hur konspirationsteorier och förnekandet av Förintelsen blir viktiga ”kontinuitetsbärare” av antisemitismen. Braut Simonsen påpekar att föreställningen om att antisemitismen har en stark koppling till den högerextrema miljön i Norge har gjort att det blivit svårt att identifiera den ”vardagsantisemitism” som förekommer i andra politiska miljöer och samtal (s. 67), även om det har funnits undantag (s. 72–73).

Den sista delen handlar, som nämnts, om hur antisemitismen kommit till uttryck i andra delar av det offentliga samtalet och då i form av ett kodat språk och i debatter om Israel-Palestinakonflikten. Här förs en spännande diskussion om gränsdragningar mellan kritik av Israel med och utan antisemitiska troper som alla som har svårt att göra dessa distinktioner borde läsa. Boken avslutas med en koppling till idag där de långa historiska linjerna dras upp.

Braut Simonsen visar övertygande hur förnekandet av Förintelsen startar efter kriget i Norge, vilket är senare än i Sverige där de första förnekarna började skriva redan under kriget, enligt en kommande avhandling av Stéphane Bruchfeld om förnekandet av Förintelsen i Sverige. Varför Norge skiljer sig diskuteras inte, men det vore ett intressant fält att undersöka vidare.

Boken lanserades i mitten på september, alltså före Hamas attack på Israel den 7 oktober i år, och en relevant fråga är om det har någon betydelse för slutsatserna? Egentligen bara i ett fall, och det gäller beskrivningen av antisemitismen idag där Braut Simonsen konkluderar att attitydundersökningar visar att antisemitiska hållningar minskat i befolkningen i stort och att de var mer utbredda i direkt anslutning till andra världskriget än idag. Hade boken getts ut efter 7 oktober hade slutsatsen möjligen varit en annan. Samtidigt skriver Braut Simonsen att ”antisemitismen har under efterkrigstiden aldrig varit borta, även om den i perioder varit gömd i form av latenta fördomar” (s. 350). Den slutsatsen är verkligen giltig även för Sverige vilket idéhistorikern Henrik Bachner visat i Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (2004).

Karin Kvist Geverts

Karin Kvist Geverts är docent i historia och föreståndare för Institute for Holocaust research in Sweden, IHRS. (Braut Simonsen medverkar med ett kapitel i en antologi som Kvist Geverts är medredaktör för. Kvist Geverts har däremot inte varit delaktig i tillkomsten av den bok som recenseras här.)