SKMA Nyhetsbrev december 2023

Hamas är en islamistisk, antisemitisk terrorrörelse, men på vänsterkanten ses massakern på civila israeler den 7 oktober av vissa som legitimt ”motstånd”. Synsättet följer ur en ideologi som förenar idéer om ”avkolonisering” med en antisemitiskt anstruken ”antisionism”, skriver Hynek Pallas.

”Ja, ja, ja, jag fördömer Hamas.” Det trötta utrop som avslutar Andreas Malms artikel i nättidskriften Parabol (3/2023) fångar tonen i debatten som har följt på terrorgruppens pogrom och gisslantagande i Israel. Alla som har följt denne humanekolog och internationella klimatrörelsestjärna vet nämligen att Malms text är illa dold satir: Sedan många år har han fyllt samtal och skrifter med Hamashyllningar och antisemitiska troper (Workers Liberty 29/6/2021).

Malm är inte ensam om att tillhöra en akademisk elit som har haft ett gott öga till Hamas. 2006 förklarade filosofen Judith Butler vid en frågestund på Berkeleyuniversitet att det är ”extremt viktigt att förstå Hamas som del av en socialt progressiv vänster”. Kanske var det därför Butler kastade sig på skrivmaskinen efter den 7 oktober för att skriva en lång essä där Hamas våld – som likt deras antisemitism och målsättning om etnisk rensning inte var någon hemlighet 2006 – kort fördömdes. Men där Butler främst manade läsaren att ifrågasätta det Israelvänliga ”språk” och ”narrativ” som omgärdar konflikten (London Review of Books 13/10).

Andreas Malm (bilden) har sedan många år ”fyllt samtal och skrifter med Hamashyllningar”, skriver Hynek Pallas. Skärmbild Youtube

Inte ett ord ägnade denna retorikprofessor åt hur den egna makten över språk och narrativ spelat in i detta. Ändå är den legitimitet akademiska kändisar som Butler gett Hamas, och varför det har skett, central för hur konflikten länge har tolkats vänsterut. Där en islamistisk organisation med fascistisk politik, med ledare som på tryggt avstånd från Gaza berikar sig på palestiniers bekostnad och framtid, kan beskrivas som nationell befrielsefront och del av vänstern.

I en viktig artikel benämner historikern Simon Sebag Montefiore detta som ”avkolonisering” (Fokus 15/11). En ideologi som nedgör komplex historia till en binär fråga om onda vita kolonisatörer och snälla bruna koloniserade som inte kan göra fel. Det kommer från en antirasism där ”makt ” är synonym med en vithet som inkluderar judar. I bästsäljaren ”Vit skörhet” (Natur & Kultur 2021) skriver vithetsforskaren Robin DiAngelo att ”ashkenaziska judar av europeisk börd” aldrig har ”tvingats reflektera” över rasens betydelse. Och det har rötter i en vänsteranalys av kolonialism parad med ”antisionism”.

Som Henrik Bachner har visat i en svensk kontext har denna – särskilt aktiverad efter Libanon 1982 – alltid innehållit antisemitism (SKMA 28/10/2010). Det gällde väst som öst: I kommunistländerna var ”antisionism” med antisemitiska metoder officiell politik (GP 18/10).

Det är detta som förklarar varför en bredare allmänhet den 7 oktober inte reagerade som efter terrorattacken i Paris 2015. Trots att Hamas barbari förde tankarna till den ”aldrig mer”-historia som skolor och Förintelsemuseer lär ut, trots att antisemitism från ytterhöger och nazister förstås som ett hot, fick man leta med ljus och lykta efter den sorg som urskillningslöst våld mot civila annars väcker.

Tvärtom. På plattformen X, tidigare Twitter, delade Shora Esmailian, skribent i Sydsvenskan och Aftonbladet, den 7 oktober en bild på en grävskopa som rivit ett stängsel (genom vilket Hamas tog sig in i Israel) med orden ”Om detta är möjligt, är allt möjligt!”. Sen försvarade hon gisslantagandet med att det var palestiniers chans att förhandla om frihet.

Esmailian har sällskap av mer eller mindre kända namn som likt Kajsa Ekis Ekman – chefredaktör för tidskriften där Malms text publicerades – kallar Hamas massaker för motstånd och gör terrorgruppen synonym med palestinierna (GP 13/11).

Styrkan i det ensidigt Israelkritiska narrativet, där landet behandlas som en monolit och inte som en demokrati där folk har olika åsikter, syns bortom de extrema vänsterrösterna. Skribenter från samtliga stora svenska tidningar har antingen beskrivit Hamas som motståndskämpar i sociala medier eller skrivit under ensidiga upprop mot Israel utan att nämna Hamas eller gisslan.

Trots att mängden antisemitiska hatbrott började stiga i västvärlden redan den 8 oktober – före något israeliskt anfall mot Hamas i Gaza – får vi nu höra att det är Israels agerande som är en fara för världens judar. I stället för att ta den växande antisemitismen på allvar, i stället för att bry sig om den otrygghet som 690 tillfrågade svenska judar uppgav i kölvattnet av 7 oktober (Judiska Centralrådet 21/11), fortsätter vänsterpennor som Jan Guillou att skriva som de alltid har gjort: Att det inte finns antisemitism vänsterut, att den kletas på palestinier och vänsterröster för att diskreditera dem. Och lägger för säkerhets skull till att antisemitismen visst flammade upp ”på riktigt” – efter Israels ”terrorkrigföring” (Aftonbladet 19/11).

Andreas Malm inser det nog inte själv. Men hans radikalchica gäspning sammanfattar den tragedi som diskussionen nu är. Där debattörer likt Guillou performativt ”tar avstånd” – pengar, pass, fördöma Hamas – innan de raskt fortsätter uttolka världen med samma farligt svartvita jargong som vanligt.

Hynek Pallas

Kulturskribent, journalist och författare. Hans senaste bok är ”Skotten i Slovakien” (Kaunitz-Olsson, 2023).

Artiklar i Nyhetsbrevet som ej författats av SKMA:s ordförande eller undertecknats i SKMA:s namn representerar inte nödvändigtvis SKMA:s åsikter.