SKMA Nyhetsbrev oktober 2023 

Sällskapet för judaistisk forskning grundades i Stockholm 1973. Två år senare, i maj 1975, ordnade det sin första internationella kongress. Där höll ”Fil kand Svante Hansson, Stockholm”, sällskapets sekreterare, ett föredrag med titeln ”Language Policy and Nation Building: Notes on the Significance of Language in the Politics of Jewish Ethnicity; With Special Reference to the Jews of Russia”. På kongressen beslöts att Sällskapet, som när det startades var en svensk angelägenhet, skulle bli nordiskt och ge ut en tidskrift, Nordisk Judaistik, idag med undertiteln Scandinavian Jewish Studies. Svante blev dess första redaktionssekreterare, i realiteten redaktör. Första numret gavs ut i december 1975. Från och med oktober 1982 anges han också formellt som redaktör. Med grundandet av Sällskapet och skapandet av tidskriften inleddes på allvar vad som skulle bli en femtioårig verksamhet till fromma för forskningen om judisk historia och kultur i Norden, en livsgärning som slutade i Paris i  juni i år.

Svante var nestorn och länge motorn inom den svenska judaistiken. Förutom sällskapet och tidskriften  initierade och ledde han under många år ett seminarium i judaistik vid Stockholms universitet, gav kurser, föreläste, handledde, inspirerade, dokumenterade, översatte och skrev. Redan i början av 1970-talet intervjuade han och hans studenter de personer som under den nazistiska eran varit involverade i Mosaiska församlingen i Stockholm och dess flyktinghjälp. Arbetet resulterade bland annat i Owe Kennerbergs kandidatuppsats ”Mosaiska församlingens i Stockholm flyktingverksamhet 1933– kristallnatten 1938” (1980) – den första systematiska kartläggningen av ämnet. Svante skulle återvända till frågan, inte minst i den ”vitbok” han skrev på församlingens uppdrag, Flykt och överlevnad. Flyktingverksamhet i Mosaiska församlingen i Stockholm 1933–1950 (2004), en imponerande kartläggning som varit viktig för forskningen inom fältet; den utgör exempelvis utgångspunkt för Pontus Rudbergs avhandling The Swedish Jews and the victims of Nazi terror, 1933–1945 (2015). Svante var också den som 1980 satte SDU:s och makarna Tegens tidiga vittnessamling De dödsdömda vittnar (1945) i händerna på Pia-Kristina Garde, vilket resulterade i böckerna De dödsdömda vittnar 60 år senare (2004) och Mina föräldrars kärlek (2008). Sällskapet för judaistisk forskning gav också ut Emil Glücks På väg till Israel. Hachschara i Sverige 1933–1948 (1985).

Svante Hansson. Foto privat

Svantes intresse för det judiska inskränkte sig inte till förföljelsen och folkmordet under nazismen – det omfattade judisk historia och kultur generellt; han var Anna Bessermans handledare när hon tog sig an Svenska Israelsmissionens antisemitism och relationen mellan ”vikingarna på Wahrendorffsgatan” och ”östjudarna” under 1800-talet och skrev själv en biografi över en av ”vikingarna”, Gerhard Bonnier, Den förste Bonnier (2004). Svante uppmuntrade och stödde också Julian Ilicki i arbetet med avhandlingen Den föränderliga identiteten. Om identitetsförändringar hos den yngre generationen polska judar som invandrade till Sverige under åren 1968–1972 (1988), som även den gavs ut i sällskapets skriftserie. I denna publicerades under Svantes och övriga styrelse- och redaktionsmedlemmars överinseende också: Hilde Rohlén Wohlgemuts Svensk-judisk bibliografi i två volymer (1977 respektive 1987); Wulf Fürstenbergs historik över de judiska församlingarna i Kalmar, Växjö och Oskarshamn (1977); en inventering av den judaistiska forskningen i Norden (1983); en rapport från ett Martin Bubersymposium (1984); Eva-Maria Janssons avhandling The message of a mitsvah: the mezuzah in Rabbinic literature (1999) samt Hanne Trautner-Kromanns From Bible to Midrash: portrayals and interpretative practices (2005), inalles nio volymer.

Inget judiskt var således Svante främmande, inte heller den judiska staten och dess ideologi. Det är utifrån Svantes judaistiska produktion lätt att glömma att han var statsvetare, inte historiker. Intresset för ideologier var emellertid statsvetarens. Han gav ut ideologiska källtexter, skrev introducerande översiktsverk om politiska ideologier, översatte Karl Popper och arbeten om fransk marxism och om socialismens liksom revolutionsbegreppets historia och skrev kritiskt om nationalism. Redan 1972 gav han ut en antologi om sionismen, Sionism: idé, debatt, kritik. Som den dialektiker han var skrev han givetvis också en bok om motståndet mot judisk/israelisk nationalism och gränsdragningsproblematiken avseende antisionism och antisemitism, Myten som vapen: antisemitism, antisionism – två folks dröm om ett land (1986) och översatte den palestinska politikern Hanan Ashrawis Fredens sidor – en personlig berättelse (2008).

Svante ingick i Svenska kommitténs mot antisemitism första styrelse 1983 och återkom till judehatet i olika sammanhang, bland annat i en artikel om svensk-judisk elitdebatt om judisk identitet och den judiska nationella tanken under mellankrigstiden (1988) liksom i sin genomgång av Radio Islams sändningar i anslutning till Rami-Bergmanaffären, Antisemitisk närradio: en granskning av Radio Islam (1988). Granskningen gjordes på uppdrag av SKMA sedan Justitiekanslern avvisat kommitténs anmälan av Ahmed Rami och Radio Islam. Året därpå, sedan JK väckt åtal efter en andra anmälan av SKMA, gjorde Svante en lysande insats i rättegången som expertvittne för åklagarsidan.

Svante var en ofta återkommande medarbetare i diverse tidskrifter med bidrag i judiska och andra ämnen. I Nordisk judaistik, där han kvarstod som redaktör fram till 1984 och var redaktionsmedlem till 1989, var hans bidrag dock få, två artiklar, tre recensioner samt en del osignerat material. Mer skrev han i Invandrare och minoriteter. Det föredrag som nämndes inledningsvis publicerades där liksom artiklar om minoriteter i Europa, om fördomar, och om den islamiska sjalen och vad reaktionerna på den avslöjade om det franska samhällets syn på minoriteter.

Den tidskrift som låg honom närmast hjärtat var emellertid Judisk Krönika; han var efter flytten till Frankrike i slutet av 1980-talet Krönikans man i Paris, dess ende permanente utrikeskorrespondent. Söker man på ”Svante Hansson” i den digitaliserade versionen av tidskriften får man 376 träffar mellan 1970 och 2019.  Åtskilliga hänför sig förvisso till uppräkningen av redaktionsmedlemmar och en del är kortare omnämnanden men det handlar också om en stor mängd översättningar, recensioner av nyutkommen vetenskaplig litteratur, memoarer, biografier och museiutställningar liksom genmälen i debatter recensionerna utlöst, om krönikor, intervjuer och längre artiklar. Det första omnämnandet, i  augusti 1970, är ett meddelande om att Svante hållit föredrag om sionismen på ett arbetsseminarium ordnat av SJUF och ”Zionistiska Federationen” och juninumret 2011 innehåller hans sista bidrag, en recension av Klas Åmarks syntes om Sveriges förhållande till Nazityskland, nazismen och Förintelsen, Att bo granne med ondskan. Däremellan bidrog han med texter av olika slag om: antisemitism i Sverige och annorstädes; Bund; den franske journalisten Maurice Jolys stridsskrift mot Napoleon III:s diktatur Dialog i dödsriket mellan Machiavelli och Montesquieu som blev förlaga till Sions vises protokoll; Förintelsen i Frankrike; den franska oförmågan att hantera arvet från Vichy; den franske filosofen Emmanuel Lévinas; författarinnan Sophie Elkan, diplomaterna Raoul Wallenberg och Waldemar Langlet; sociologen Joachim Israel; Ahmed Rami; ”Dialogfilosofer och sionister (Martin Buber och Joachim Israel); de ryska judarna och landet Israel, Suezkrisen och mycket annat.

Svante Hansson tillsammans med Pia-Kristina Garde på Kungliga Biblioteket 1984. Svante uppmärksammade Pia-Kristina på makarna Tegens vittnessamling De dödsdömda vittnar (1945) och startade därigenom en process som resulterade i De dödsdömda vittnar 60 år senare (2004) och Mina föräldrars kärlek (2008). Foto Kungliga Biblioteket 1984.

Svante försörjde sig efter flytten från Sverige som författare, översättare och faktagranskare. Han var makalöst flitig och gav allt från romaner och thrillers till filosofi, pedagogik, psykologi och socialpsykologi (Jung och Bettelheim, bland andra men också arbeten i barn- och ungdomspsykologi) svensk språkdräkt. Med tanke på att Svante var rabulist och anarkist är det möjligen lite otippat att han också översatte business managementlitteratur, självhjälpsböcker om konsten att sluta röka, knyta slipsar och gå vidare efter en skilsmässa. Själv uppskattade han ironin. Givetvis översatte han också arbeten om judisk historia, antisemitism och folkmord, däribland Harold Kushners Till livet! Judisk tanke, tro och tillvaro, Sol Scharfsteins tvåbandsverk om judisk historia, Anne Frank-stiftelsens översikt över antisemitismens historia och Anthony Storrs Den omänskliga människan.

År 2011 tilldelades Svante Hansson Israelitiska ynglingaföreningens Karin Bornsteinpriset. Det ges till personer ”som på ett förtjänstfullt sätt bidragit till utvecklingen av judisk utbildning och kultur i Sverige”. Få har varit mer förtjänta av priset.

Lars M Andersson

Historiker och föreståndare för Forum för judiska studier, verksam vid Uppsala universitet.