Gästinlägg av Clara Sandelind
När folkvalda politiker uttrycker sig antisemitiskt i samband med kritik av Israel får det vanligtvis reaktioner. SKMA uppmärksammade till exempel hur en miljöpartist likställt Israels svar på Hamas terrorism med Förintelsen, vilket ledde till att Miljöpartiet tog avstånd från personen. När influensers med tiotusentals följare på sociala medier uttrycker antisemitism får det dock inga konsekvenser. Tvärtom raderas kritik som om den aldrig fanns.
Detta fick jag erfara då jag pekade ut antisemitism i ett inlägg av Natashja Psomas Blomberg, mer känd som Lady Dahmer. Hennes svar till mig var ”sjas” och sedan blockerades jag och mina kommentarer togs bort.
I sitt inlägg skrev Psomas Blomberg att det pågår ett folkmord i Palestina och menade att vi därför inte lärt oss något av ”alla miljoner timmar av historielektioner i skolan som bara ältade och ältade om andra världskriget (minns ni hur trötta vi var på det?)”. Liksom SKMA skrev i samband med miljöpartistens inlägg är användandet av Förintelsen för att kritisera Israel ett vanligt antisemitiskt grepp (se även en mer detaljerad förklaring av SKMA). Redan kort efter Förintelsen menade fascister att Israel var som nazisterna och liknelsen blev central i den antisionism som spreds av Sovjetunionen och andra kommunistiska stater. Den återfinns även i Hamas ursprungliga författning, där judar pekas ut som nazister. Så kallad ”Holocaust inversion” går ofta hand i hand med förintelseförnekelse. Förutom att det är djupt kränkande och förminskande av Förintelsens offer, så är det alltså en vedertagen antisemitisk teknik.
Psomas Blombergs svar till min kommentar om detta, då jag även påpekade allvaret i att använda ett antisemitiskt språkbruk i en tid då hatbrott ökar dramatiskt, löd:
”mmm för om man inte låter judar komma undan med lite utrotning så är man antisemit. (Obs Israel är inte lika med jude). Det är förintelse och ja jag använder ordet medvetet för att tydliggöra att det judarna utsattes för, utsätter nu deras ättlingar i Israel andra för.”
Försöket till friskrivning i parentesen har föga betydelse då både meningen före och efter tydligt likställer Israel med judar (för övrigt är just Israels premiärminister inte ättling till förintelseöverlevande). Om Israel inte är lika med jude faller hela hennes poäng.
Lady Dahmer (Natashja Psomas Blomberg) svarar Clara Sandelind på Instagram.
I hennes ”stories” återfinns flera försök att avskriva sig antisemitism genom att framhäva judar som kritiserar Israel. Det är inte en jätteavancerad insikt att judar, eller israeler, har olika åsikter. Benägenheten att lyfta fram ”den goda juden” fungerar snarare som en kognitiv signal om att det är rimligt att misstänkliggöra judens intentioner – det krävs evidens för att juden inte per automatik är ond. En meningsfull förståelse av antisemitism innebär istället att judar inte behöver ha någon åsikt alls om frågan för att bevisa sin oskuld.
Sammantaget är judar, deras åsikter och erfarenhet av folkmord, centrala för Psomas Blombergs analys av situationen i Israel/Palestina. Den andra delen av min kommentar till Psomas Blomberg gällde hennes påstående att Israeler är ”vita” och därmed får mer sympati än Palestinier. Jag skrev att detta är ett vanligt sätt att förminska antisemitismen. Svaret blev:
”Kom inte här med ditt derailande och din snäva syn på vad vit innebär i olika sammanhang. Det är white passing israeler som visas upp i medier och som syns. Ljusa ögon, vit hy, ofta ljust hår. Tänker inte låta dig kapa den här viktiga frågan med ditt irrelevanta trams. Sjas!”
Det är oklart vilka personer hon refererar till här, men det centrala är hur en föreställd ”vithet” diskvalificerar judar från att vara offer för rasism. Karin Stögner har till exempel skrivit förtjänstfullt om hur ”vithet” som analysredskap förvränger och missförstår antisemitism.
Den som går in på Lady Dahmers Instagramkonto vet inte att hon blivit kritiserad för att sprida antisemitism. Mina kommentarer är raderade och jag är blockad. Jag utgick ifrån att det antisemitiska språkbruket byggde på okunskap, men oviljan att ta till sig information, samt avfärdandet och tystandet av kritiken, vittnar om en mer hårdför inställning.
Clara Sandelind
Doktor i politisk teori vid University of Manchester.