Charlotte Wiberg: Är judar utmönstrade ur den antirasistiska diskursen?

SKMA Nyhetsbrev oktober 2023

Judar stängs ute från den ”antirasistiska föreställningsvärlden”. Det är förödande både för judar och för vänstern, hävdar kulturgeografen Camila Bassi i sin nya bok Outcast. Bassis frispråkighet och tydlighet är efterlängtad och tvingar fram en reaktion hos läsaren, skriver Charlotte Wiberg.

Jag hoppas verkligen att brittiska kulturgeografen Camila Bassis bok Outcast: How Jews were banished from the anti-racist imagination (2023) når fram till en läsarskara som inte redan är medveten om det problem författarinnan så slagkraftigt blottlägger. För hon är så skicklig i sin problemformulering att boken verkligen skulle kunna öppna ett och annat öga. Dess frispråkighet och tydlighet är efterlängtad och tvingar fram en reaktion hos läsaren; en reaktion som säkert i många fall kommer vara förnekande – just den typ av förnekande Bassi beskriver – men som också kan bilda fröet till en insikt.

Vad Bassi menar med att judar stängts ute från den ”antirasistiska föreställningsvärlden” är att denna värld kommit att domineras av en syn på rasism som är helt dominerad av ett (anti)kolonialt raster, där antisemitism/judehat inte passar in eftersom det har rötter som sträcker sig längre bak i tiden än kolonialismen. Vad värre är betraktas judar via Israel som dagens kolonisatörer. Bara extraordinära judar, som tydligt distanserar sig från Israel och all form av sionism är tillförlitliga personer med oomtvistat människovärde.

En djupare psyko-historisk förståelse av det judiska folket, dess trauma och dess vilja att överleva, finns inte. Det görs inga försök att förstå hur en stor judisk majoritet ser en egen stat som en basal trygghet, och att behovet av överlevnad fortfarande är en faktor för judar. Judar behandlas annorlunda än andra grupper då de enbart ses i ett svart sken.

Moralisk överlägsenhet 

Bassi jämför med hur hon själv med sitt pakistanska ursprung aldrig avkrävs ett ställningstagande mot förföljelser av shiamuslimer i Pakistan. En jude däremot måste tydligt ta avstånd från Israel och då gärna så radikalt som att vara emot statens existens. Det finns en känsla av moralisk överlägsenhet gentemot de ordinära judar som helt enkelt kan avfärdas som ”sionister”, eftersom de inte klippt banden till Israel och all kontakt med Israel ses som suspekt och rasistisk, kolonialistisk.

Dagens vänster, som förvisso inte är fullständigt identisk med den antirasistiska rörelsen men starkt överlappande, avfärdar alltför ofta judars vittnesmål om att ha utsatts för antisemitism. De misstänks för att ha en annan agenda. Ingen annan minoritet som utsatts för långvarig förföljelse blir på samma sätt ifrågasatt när de vittnar om utsatthet i dag.

Fortfarande dyker det upp ifrågasättanden av det stora antisemitismproblemet i brittiska Labour, för att ta ett väldigt tydligt exempel. Föreställningen att en majoritet av judiska medlemmar i partiet helt enkelt ljög för att just judiska medlemmar agerar i ond tro, är uppköpta av Israel eller bara precis skrupellöst använde antisemitism för att driva bort den vänsterinriktade tidigare partiledaren Jeremy Corbyn, är stark även i Sverige. Det är ett antisemitiskt tänkande förklätt till politisk analys.

”Sionism”

De exceptionella judarna erbjuder ett alibi. Gruppen Jewish Voice for Labour i Storbritannien kan erbjuda ett exempel. Vänstern hävdar bestämt att den inte kan vara antisemitisk eftersom den inte är emot judar som judar. Men där kommer det andra ordet in, det som har karaktären av en slags smitta och som i realiteten gör en stor majoritet av judar till monster – ”sionismen”. Alla inom vänstern måste definiera sig i motstånd till detta.

Jag skriver ordet inom citattecken eftersom det sätt som ordet sionism används på inte har mycket gemensamt med hur det använts genom historien av judar som på olika sätt förhållit sig till det. Sionism, så som ordet används inom en del av vänstern och det antirasistiska fältet, är ett problem för hela mänskligheten. Det råder full koncentration på detta problem, det tar mycket organisering och aktivism i anspråk, det är en central fråga utifrån vilken alla andra pågående grymheter i världen (som ofta tar betydligt fler liv i anspråk) tenderar att stå i skugga.

För Bassi handlar problemet om identitetspolitik; en essentialiserande reduktion av fiendens, det vill säga judarnas, mänsklighet, och samtidigt en villkorslös offer-identifikation med palestinier som närmast fråntagits sin agens eftersom de inte egentligen spelar någon annan roll i konflikten än den som oskyldigt offer eller rättmätigt och ädla kämpande motståndare. Här följer jag inte helt med författarinnan. Identitetspolitik är ett vagt begrepp, som spöklikt dyker upp i de mest skilda sammanhang. Man skulle lika gärna säga att just i fråga om judar så är vänstern anti-identitetspolitisk eftersom den är så fullständigt likgiltig för faktiska judars identitet; som Bassi själv påpekar saknas en rent mänsklig förståelse för gruppen.

Inte normalt

En annan sak som bör sägas är att det Bassi beskriver förvisso verkligen är något som finns, i alltför stor mängd, men att det inte representerar hela vänstern. De starka konflikterna inom Labour, det arbete som görs för att motverka antisemitismen finns också, och alla Labourväljare som verkligen tar problemet på allvar. Men den starka anklagelsen behövs.

Man kan inte se det som ett normalt läge när en stor grupp intellektuellt välfungerande människor på fullt allvar anklagar judar som intar den judiska majoritetens ståndpunkt – det vill säga att Israel har existensrätt och att brittiska judar samtidigt ska slippa stå till svars för israelisk politik och slippa antisemitiska trakasserier – för att vara betalda agenter. Exakt av vem och hur det skulle gå till uttrycks aldrig klart; enbart att etablera en suggestiv misstanke räcker för att tala till en åhörarskara som inte förstår att de genom generationers kulturella arvegods är predisponerade att vara mottagliga för misstänkliggörande av judar.

Camila Bassi.

Bassi tar på ett pedagogiskt övertygande sätt avstånd från synen på Israel som ett kolonialt projekt och den roll detta synsätt spelar. Genom att se den judiska staten som det yttersta och nu verksamma exemplet på en kolonialistisk och rasistisk statsbildning, och i praktiken bedöma varje enskild jude efter hur hen ställer sig till Israel kan man se sig som en god antirasist och någon som själv inte är anfrätt av kolonialismen utan tvärtom dess goda motkämpe, ja egentligen som någon som kämpar för allt som är rätt i världen. Här bekämpas kolonialismen i sanning after the fact, så att säga.

Kräver en respons

Den mångfacetterade judiska befolkningen i Israel passar inte heller in i bilden av det vita härskarfolket. Med tanke på att runt hälften av Israels judiska befolkning har rötter i Mellanöstern och Nordafrika går det många gånger inte att se skillnad mellan en judisk och en arabisk israel, men nu blir den arabiska befolkningen rasifierad och den judiska av-rasifierad.

De våldsamma och dödliga konflikter som hemsöker världen (och som i många fall är betydligt våldsammare än Israel-Palestinakonflikten) låter sig sällan beskrivas i termer av ras över huvud taget. Men vad gäller Israel och Palestina verkar det föreligga en konflikt mellan vita härskare och bruna offer, och retoriken skruvas upp så att det som försiggår rentav ter sig som ett folkmord. Genom att göra Israel till själva symbolen för vit terror gör man i själva verket sig själv till anti-nazist, antirasist och förkämpe för de koloniserade folken. Detta är det fantasmatiska syndrom som måste bekämpas.

Bassi skräder inte orden: det är inte mindre än ett kulturellt krig mot judar, menar hon, som utkämpas i dag. Och det är förödande både för judar och för vänstern. Man kan ha och mista hennes analys av Marx och Lenins syn på judar och antisemitism – de borde hur som helst inte ha något avgörande inflytande i dag kan jag tycka även om jag liksom Bassi står till vänster politiskt – men, som sagt – den minst sagt akuta problembilden kräver en respons.

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare.