I gårdagens regeringsförklaring meddelade regeringen att den ”höjer i en särskild satsning ambitionen i arbetet mot antisemitism”. Det är bra att regeringen vill höja ambitionen på området. Fördomar, fientlighet och hatbrott mot judar utgör ett allvarligt problem i det svenska samhället och ett långsiktigt arbete för att förebygga och motverka antisemitism är av största vikt.
Det är också bra att regeringen vill stärka arbetet för ”lika rättigheter för hbtqi-personer genom att se över diskriminerande regelverk”.
Djupt bekymmersamt däremot är att regeringen ingenting säger om hur den vill arbeta mot andra former av gruppfientlighet och rasism. I regeringsförklaringen nämns varken islamofobi, antiziganism, rasism mot svarta eller mot asiater, samtliga allvarliga samhällsproblem som har svåra följdverkningar för de utsatta grupperna.
Ett likadant utelämnande fanns även i regeringsförklaringen i höstas. Det är svårt att inte tolka exkluderingen som en eftergift till SD. Att påtala att muslimfientlighet är ett problem och utlova satsningar på detta område är inte bara otänkbart för SD, det vore dessutom detsamma som att säga att regeringens samarbetsparti utgör ett problem som måste motverkas.
Regeringsförklaringens skevhet i denna fråga får i första hand negativa konsekvenser för de minoriteter som utelämnas, i synnerhet om exkluderingen även innebär att arbetet mot rasism på vissa områden försvagas. Tystnaden riskerar dessutom att tolkas som grönt ljus av hatspridare.
Men ett ensidigt fokus på antisemitism medför även risker för den judiska minoriteten. Som SKMA framhöll i samband med Carl B Hamiltons uttalanden i augusti (vilka han senare backade ifrån) riskerar politiska utspel av detta slag att göda föreställningar om judar som en privilegierad grupp och underblåsa antisemitism.
Som Hamiltondebatten också visade utnyttjas utspel av detta slag även för att ställa judar mot muslimer, trivialisera antisemitismen och måla upp en falsk bild av att fördomar och fientlighet mot judar skulle vara tabu i Sverige och alltid mötas av ett enhälligt motstånd.
För att skingra eventuella missförstånd bör också påpekas att en inkonsekvent antirasism förekommer i olika versioner i svensk debatt. Inte sällan styrs förhållningssättet av ideologiska preferenser och frågans politiska användbarhet. I vissa opinioner finns en selektiv antirasism som tenderar att exkludera antisemitism eller blunda för antijudiska uttryck som uppfattas som politiskt besvärliga, i andra är det muslimfientlighet och andra former av rasism som förminskas eller ignoreras. I SD-sfären förenas antijudiska yttranden med ett starkt intresse för att instrumentalisera frågan om antisemitism för att elda på misstro och hat mot muslimer.
Återigen, att regeringen vill stärka arbetet mot antisemitism är utmärkt. Men om ambitionen när det gäller insatser mot rasism stannar vid detta vore det synnerligen olyckligt. I första hand för de utsatta grupper som inte tycks omfattas av regeringens ambitioner, men även för judar.
SKMA