På SKMA:s blogg den 17/8 uppmärksammades felaktigheter som spreds i kölvattnet på Carl B Hamiltons (L) uttalanden i TV4 dagen innan, där han bland annat sade att han trodde att gränsen för Liberalerna när det gäller samarbetet med SD skulle gå vid att ”de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar” som Richard Jomshof (SD) gjort om islam.
Den gradering av olika former av rasism som Hamilton gav uttryck för mötte omfattande kritik, bland annat av SKMA. Hamilton backade från sitt påstående och både han och L-ledaren Johan Pehrson förklarade att partiet inte stod bakom den typ av rangordning som antytts. (Markeringen var välkommen, men inbegrep, som SKMA påtalat, nya felaktigheter och missförstånd.)
SKMA påpekade även att Hamiltons uttalande gav intryck av att SD ännu inte överträtt ”gränsen” mot antisemitism när denna gräns i själva verket överträtts otaliga gånger genom åren och överträds frekvent även idag. Vidare framhöll vi att Hamiltons påståenden är farliga då de underblåser antisemitiska föreställningar om judar som en ”privilegierad” grupp, föreställningar som är vanliga i muslimska länder och flitigt utnyttjas i islamistisk propaganda, men som även cirkulerar i den bredare debatten i Sverige.
Tyvärr kan vi nu också konstatera att Hamiltons uttalande exploateras av debattörer som sedan länge sökt sprida bilden av antisemitismen som den icke tillåtna rasismen och judarna som den särskilt omhuldade och skyddade minoriteten.

Skärmavbild från aftonbladet.se
En som föga oväntat tagit chansen att ännu en gång framställa judar som en ”privilegierad” grupp är Jan Guillou. I en artikel publicerad i Aftonbladet i den 27/8 fastslår han bland annat att Hamilton råkat säga ”en ytterst olämplig sanning” när han ”påpekade självklarheten att det som sägs om muslimer i Sverige inte vore tillåtet att säga om judar”. ”Vad som helst får yttras bara det gäller muslimer”, fortsätter Guillou, ”och därför tror många, alltför många, att koranbränning med bacon i syften att starta upplopp inte skulle vara vare sig förargelseväckande, uppvigling eller hets mot folkgrupp. Vilket det, som Carl B Hamilton, påpekade skulle vara om motsvarande ’yttranden’ riktats mot judar.”
Senast i våras argumenterade Guillou på liknande sätt i Aftonbladet. Då (12/2) hette det bland annat att brännandet av Torah-rullar skulle vara förbjudet och utgöra hets mot folkgrupp, men att brännandet av Koranen inte är det eftersom ”lagen inte räknar muslimer som en folkgrupp”. Som Jonathan Leman påpekade i en artikel i SKMA:s nyhetsbrev (ursprungligen publicerad på expo.se) rör det sig om rena lögner från Guillous sida. Lagstiftningen omfattar självfallet hets riktad mot muslimer på samma sätt som den omfattar hets mot exempelvis judar, samer eller homosexuella. Som Leman poängterar i sin text följer Guillous argumentation ett välbekant mönster, som återkommit i hans texter i decennier: antisemitismen är den ”minst frekventa” formen av rasism i Sverige och i praktiken ett påhitt från ”Israellobbyn”. Hat och hot mot judar ställs alltid mot andra, enligt Guillou, ”verkliga” former av rasism.
Eller som SKMA skrev redan 2015, mot bakgrund att Guillou då menade att det inte fanns någon anledning till oro när judar just mördats i antisemitiska terrordåd i Köpenhamn och Paris och anklagade dem för att ljuga som menade sig se en tydligare och farligare antisemitism:
Att både judar och muslimer utsätts för hets, hot och våld och behöver samhällets skydd är otänkbart för Guillou. Varje form av uppmärksamhet som riktas mot antisemitismen, varje uttryck för solidaritet med judar, är för honom en provokation och förtjänar bara hån. Därför ska grupperna ställas mot varandra, och muslimhatet instrumentaliseras för att bagatellisera judehatet och misstänkliggöra dem som anser att även hat och terror mot judar är ett samhällsproblem.
Guillous senaste utspel kommer som sagt inte som någon överraskning, han har sedan länge en tydlig agenda som går ut på att trivialisera och förneka problemet med antisemitism. Men det är bekymmersamt att många som sannolikt uppfattar sig som antirasister applåderar hans artikel.
Det finns goda skäl att kritisera regeringspartiernas ovilja att tydligt ta avstånd från och benämna SD:s antimuslimska propaganda som just antimuslimsk. Men det finns otaliga sätt att kritisera denna utan att ställa muslimer mot judar, framställa judar som en skyddad och privilegierad grupp och ge sken av att antisemitiska uppfattningar och troper skulle vara tabu i det svenska samhället och alltid mötas av ett enhälligt fördömande.
SKMA