I går (16/8) på SKMA:s blogg och i en intervju i SvD kritiserade SKMA:s ordförande Ulrika Knutson den gradering av olika former av gruppfientlighet som Carl B Hamilton (L) gjort i en intervju med TV4 om Richard Jomshofs (SD) uttalanden om islam. I intervjun sa Hamilton även att han tror att gränsen för Liberalerna när det gäller samarbetet med SD skulle gå vid att ”de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar”.

Efter den omfattande kritik som från många håll riktades mot Hamilton bad han om ursäkt för sitt uttalande, och i ett SMS till TV4 skrev han att hans avsikt ”aldrig varit att rangordna olika religioner”. På ett liknande sätt förklarade Liberalernas partiledare Johan Pehrsson i en intervju i DN om Hamiltons uttalande att ”vi gör ingen skillnad på respekt för människor som har olika religioner. Alla människor med en tro ska mötas med respekt”.

Det är bra att Hamilton backar från sitt uttalande och att Pehrson försöker tydliggöra L:s hållning, men deras uttalanden återger inte korrekt vad problemet handlar om och bidrar med nya missuppfattningar.

För det första är judar inte endast en religiös kategori, utan även en folkgrupp, och antisemitismen riktas inte endast eller ens primärt mot judendomen som religion. Därtill kan Richard Jomhofs uttalanden om islam inte reduceras till religionskritik, de återspeglar en i SD ideologiskt grundad, väldokumenterad fientlighet mot muslimer som grupp. Ett aktuellt exempel som åskådliggör detta är Mattias Karlssons och Jomshofs uttalanden i våras där de anslöt till den högerradikala konspirationsteorin om att en föregiven ”elit” vill ersätta svensk kultur med ”radikal islam”, att det pågår en ”islamisering” och att ”svenskarna är på väg att bli en minoritet”. Underförstått här är bland annat att muslimer inte är svenskar och att de företräder radikal islam, dvs att de utgör hotfulla extremister. Den föregivna ”islamiseringen” knöts av Jomshof även ihop med gängkriminaliteten.

I intervjun med TV4 var det heller inte så att Hamilton ”rangordnade olika religioner”, utan graderade olika former av rasism. Han sade bland annat att ”L kan inte leva med rasistiska uttalanden om bland annat muslimer och judar och alldeles särskilt inte om judar”.

Hamiltons uttalande om att gränsen för L sannolikt går vid att SD skulle ”börja uttala sig på samma sätt om judar” ger dessutom sken av att SD ännu inte överträtt denna ”gräns”. I själva verket har den överrätts otaliga gånger genom åren och överträds frekvent även idag. Richard Jomshof själv är en av många företrädare för partiet som spridit antisemitism, misstänkliggjort svenska judar och/eller ifrågasatt deras svenskhet – en sammanställning med exempel på antisemitiska uttalanden av SD-politiker liksom på partiets flexibla hållning till antisemitism återfinns här.

Slutligen är det viktigt att se att Hamiltons ursprungliga påståenden även är farliga eftersom de underblåser antisemitiska föreställningar om att judar skulle vara en ”privilegierad” grupp, föreställningar som är vanliga i muslimska länder och flitigt utnyttjas i islamistisk propaganda, men som även cirkulerar i den bredare debatten i Sverige. Inte osannolikt bidrar de till att öka risken för fysiska angrepp mot både judiska och icke-judiska mål i Sverige.

SKMA