I en på många sätt intressant artikel i DN 18/7 om högerpopulistiska och högerradikala partiers utveckling i Europa skriver Andreas Johansson Heinö med hänvisning till Västeuropa att ”Den antisemitism som frodades i de här rörelserna på 1990-talet är i dag närmast utrotad.”

Att partier förändrats och att antisemitismens plats i vissa av dem försvagats eller tonats ned är korrekt, men som generell beskrivning av antisemitismens närvaro i högerradikala och högerpopulistiska rörelser i Västeuropa i dag är påståendet missvisande.

I vissa av dessa partier, till exempel Dansk folkeparti, norska Fremskrittspartiet eller Frihetspartiet i Nederländerna, har antisemitism aldrig spelat en viktig roll. För partier som SD och franska Front National/Rassemblement National, med rötter i nazism och fascism, har en distansering från och nedtoning av antisemitismen varit viktigt för att vinna legitimitet, men det betyder inte att detta idégods skulle ha försvunnit från dessa rörelser.

När det gäller SD tydliggörs detta av återkommande explicita och implicita antisemitiska uttalanden från partiföreträdare på olika nivåer, inklusive riksdagspolitiker. Senast i maj avslöjade Dagens ETC hur en rad SD-politiker handlade antijudisk och annan högerextrem propaganda från en nazistisk nätsajt. I en intervju i Sydsvenskan meddelade en av dessa, en kommunpolitiker i Svedala, att han ifrågasatte Förintelsen. Antisemitiska uttalanden, som nästan uteslutande avslöjas av utomstående aktörer och medier, möts av partiledningen ibland med sanktioner, ibland med överseende och förnekanden.

Antisemitismen lämnar ett tydligt avtryck i tyska AfD. Det tyska författningsskyddet, som bevakar AfD med motiveringen att det utgör ett potentiellt hot mot demokratin, framhåller i sin rapport från 2022 att antisemitiska påståenden och konspirationsteorier sprids inom partiet. Antisemitismen lämnar även spår i österrikiska FPÖ, italienska Lega och Italiens bröder och den stod i centrum för kontroverser som skakade nederländska Forum för demokrati, FvD, häromåret.

Den antisemitism som propageras av högernationalistiska partier i Polen, Ungern och andra östeuropeiska länder tenderar att vara mer öppen och grovkornig än den som förekommer i västeuropeiska systerpartier. Det finns också vissa tematiska skillnader, men de troper som används är till stor del överlappande. Konspirationsteorier om en hotfull och skadlig judisk makt, ofta förmedlad genom kodord och inte sällan med George Soros i rollen som omnipotent ränksmidare, liksom propaganda som förvanskar och relativiserar folkmordet på Europas judar spelar en central roll.

Dessa partier söker i dag ofta framställa sig som motståndare till antisemitism och frågan utnyttjas regelmässigt för att elda på misstro och hat mot muslimer. De beskriver sig också gärna som ”proisraeliska”, vilket ibland kan betyda sympatier för israelisk högernationalism men även syftar till att upprätta ett ”skydd” mot anklagelser om antisemitism. Av uppenbara skäl finns emellertid ingen motsättning mellan en så kallat ”proisraelisk” positionering och antisemitism, vilket dessa partier också återkommande demonstrerar.

Slutligen visas av attitydmätningar i en rad väst– och östeuropeiska länder att antisemitiska inställningar på den politiska höger-vänsterskalan är mest utbredda i högernationalistiska väljargrupper. Det pekar på att frågan i vissa fall kan utgöra en politisk mobiliseringstillgång. I detta sammanhang bör också noteras att antisemitiska troper i högernationalistisk retorik i dag inte sällan förenas med antimuslimska sådana. En sådan sammansmältning återfinns ofta i den vanligt förekommande konspirationsteorin om ett av ”eliter” i hemlighet orkestrerat ”folkutbyte”.

Med andra ord, bilden är komplicerad, den skiljer sig mellan partier och länder, men antisemitismen är långtifrån ”närmast utrotad” i samtida västeuropeisk högernationalism. Tvärtom är den i hög grad levande och riskerar framöver att bli mer aggressiv.

SKMA