Jonathan Leman: Guillous lögner underblåser antisemitism

SKMA Nyhetsbrev juni 2023 

Högerextremisten Rasmus Paludan brände en Koran utanför Turkiets ambassad den 21 januari. Manifestationen hade förberetts i samarbete med Nyheter idags chefredaktör Chang Frick och en högerextrem aktivist knuten till sajten Exakt24. Konsekvenserna blev stora. Konflikten med Turkiet om Sveriges Natoansökan fördjupades, islamistiska extremistgruppers intresse för Sverige ökade dramatiskt och islamofobin fick näring.

Några dagar senare rapporterades det om planer på att bränna den judiska heliga skriften Torah som ett slags svar på detta. Snabbt blev det en sanning att svenska myndigheter stoppat någon som velat bränna en Torah utanför Israels ambassad. För flera mediekanaler i Mellanöstern och från youtubers och deltagare i diskussionsforum på sociala medier var det beviset för att muslimer är rättslösa – i motsats till judar som framställdes som priviligierade, upphöjda och skyddade av samhället.

Judar får skulden för islamofobi

Idén att judar ska straffas för islamofobiska yttringar i Europa följer ett välbekant mönster. Den danska högertidningen Jyllands-Postens ökända Muhammedkarikatyrer från 2005 bemöttes till exempel i Iran året därpå med en antisemitisk teckningstävling med relativisering och förnekande av Förintelsen som tema. Ytterligare två antisemitiska teckningstävlingar, sponsrade av landets regim, har ägt rum sedan dess.

Den iranska regimen håller traditionen vid liv. När den franska satirtidningen Charlie Hebdo i början av året arrangerade en satirteckningstävling med udden mot den iranska regimens högsta ledare Ali Khamenei slogs det från officiellt håll fast att det var ”ytterligare ett tecken på sionismens försök att utöva inflytande på media för att uppmuntra islamofobi”.

Associationen bygger på ett antisemitiskt tänkande där judar som kollektiv, eftersom de bland annat påstås ha makten att styra eller manipulera medierna, bär ansvar för såväl de danska Muhammedkarikatyrerna som Charlie Hebdos satir.

Vilseledande rapportering

Tillbaka till uppgifterna om att någon planerade Torah-bränning. I verkligheten handlade det om två män, den ena boende i Farsta och den andra i Flen, som uttryckt ambitionen att bränna en Torah i Stockholm. Den ena någonstans i centrala Stockholm och den andra utanför Israels ambassad. Den ena mannen skickade aldrig in någon ansökan till polisen utan skrev bara om saken på sin Facebooksida och på en arabiskspråkig nyhetssajt. Den andre mannen skickade in en ansökan men fick svar att han fyllt i fel blankett och missat att specificera tid och plats. I stället för att skicka in en ny korrekt ansökan kom mannen på andra tankar. Om detta hade SR-programmet Studio Ett (10/2) en klargörande rapportering.

Ingen av männen har blivit nekade något tillstånd eftersom Stockholmspolisens tillståndsenhet inte fått in någon korrekt ansökan att pröva. Det finns heller inte någon praxis som tyder på att det i sig skulle vara straffbart att bränna en judisk religiös skrift. Läget här är alltså i grunden samma som gällande en Koran. Det förvärrade säkerhetsläget i kölvattnet av Paludans koranbränning har dock komplicerat saken och inneburit att polisen, efter dialog med Säpo, under en tid valt att neka tillstånd för just koranbränning, I alla fall vid Turkiets ambassad.

Det faktum att islamofober är mer intresserade av att bränna Koraner än dagens antisemiter är av att bränna judiska religiösa skrifter visar egentligen bara att antisemiter och islamofober använder de tilltag de tror biter. Islamofober vill bränna koraner och teckna nidbilder av profeten Mohammed för att de tänker att det sårar mest och ger mest effekt. Av samma skäl sprider antisemiter förnekelse av Förintelsen, de beskriver judendomen som ett hot mot icke-judar och framför allt sprider konspirationsteorier om att judar i det dolda styr världen.

Antisemitiska aktioner runt om i Sverige de senaste åren visar med all tydlighet att påståenden om att judar inte skulle drabbas av hat är falska. Det är heller inte så att dessa antisemitiska manifestationer som regel bedöms vara straffbara.

Det är också värt att notera att även om koranbränning, eller eldande av någon annan religiös skrift för den delen, inte är straffbart i sig så kan koranbränningar utgöra en del av ett sammanhang och en helhet som kan vara straffbar.  En man i Linköping står nu åtalad för en video där en Koran bränns tillsammans med bland annat musik som användes av terroristen Brenton Tarrant och antimuslimska budskap.

Och i dag kom nyheten att Rasmus Paludan är misstänkt för hets mot folkgrupp, förgripelse mot tjänsteman och förolämpning efter en av sina manifestationer våren 2022, där Koranbränning var ett centralt inslag.

Guillous falska påståenden

Jan Guiilou gav sig in i debatten genom en kolumn i Aftonbladet (12/2) där han vilseledande framställde mannen som aldrig skickat in någon ansökan som ett offer för polisens ”byråkratiska tjyvtricks”. Men vad värre är sprider Guillou dessutom falska uppgifter om svensk lagstiftning. Lögner som underblåser antisemitiska föreställningar och riskerar utgöra bränsle åt informationspåverkanskampanjer riktade mot Sverige.

”Att bränna Torah-rullar är visserligen inte ”förargelseväckande”, åtminstone inte i paritet med att urinera offentligt. Däremot är det hets mot folkgrupp och således förbjudet. Judar räknas nämligen enligt svensk lag som både en religiös samhörighet och folkgrupp. Lagen räknar inte muslimer som folkgrupp.”, skrev Guillou.

Lagen om hets mot folkgrupp riktar in sig på när ”någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” Lagstiftningen omfattar hets riktad mot muslimer på samma sätt som den omfattar hets mot exempelvis judar, samer eller homosexuella.

Att Jan Guillou är helt okunnig om lagstiftningen och att Aftonbladet publicerar hans falska påståenden är förstås anmärkningsvärt. Men den grundläggande argumentationen följer ett välbekant mönster, vilket kanske är förklaringen till att Guillou inte ens gör ett försök att kolla om uppgifterna stämmer. Han ”vet” att det är så här.

Det här är nämligen bara den senaste texten i en lång rad från Jan Guillou på samma tema. Enligt Guillou är antisemitism den ”minst frekventa” formen av rasism i Sverige och i praktiken ett påhitt från ”Israellobbyn”. Hat och hot mot judar ställs alltid mot andra, enligt Guillou, verkliga former av rasism.

Svenska kommittén sammanfattade 2015 retoriken så här:

”Att både judar och muslimer utsätts för hets, hot och våld och behöver samhällets skydd är otänkbart för Guillou. Varje form av uppmärksamhet som riktas mot antisemitismen, varje uttryck för solidaritet med judar, är för honom en provokation och förtjänar bara hån. Därför ska grupperna ställas mot varandra, och muslimhatet instrumentaliseras för att bagatellisera judehatet och misstänkliggöra dem som anser att även hat och terror mot judar är ett samhällsproblem.”

Får konsekvenser

Med sin retorik underblåser Guillou ett antisemitiskt tänkande om judarnas särställning och ger dessutom näring åt en destruktiv informationspåverkan som ökar hoten mot Sverige. Och det har redan fått konsekvenser. Den internationellt orienterade islamistiska Youtube-kanalen Shuoun Islamiyya lyfte till exempel fram Guillou som ett sanningsvittne. Det är samma kanal som genom sin stora räckvidd triggade desinformationskampanjen om att svenska myndigheter systematiskt kidnappar muslimska barn.

Det är dessutom i sammanhanget värt att påpeka: Islamofobin behöver tas på större allvar och fördömas av fler, inte minst när muslimers blotta synlighet i offentligheten leder till hatkampanjer och drev i sociala medier. En viktig del i kampen mot islamofobin är också att hatbrotten anmäls och klaras upp. Då kan man fråga sig om det hjälper när en av Sveriges mest kända författare i Sveriges största tidning genom falska påståenden får människor att tro att det är meningslöst att anmäla hets mot muslimer.

Jonathan Leman

Senior researcher på Expo. Artikeln publicerades ursprungligen på Expo.se den 10/3 2023. SKMA tackar Jonathan Leman och Expo för tillståndet att återpublicera artikeln.