Charlotte Wiberg: Klokt och insiktsfullt om svåra frågor. Recension av Dave Rich ”Everyday Hate”

SKMA Nyhetsbrev juni 2023

I sin nya bok ger Dave Rich en elegant och djupgående beskrivning av antisemitismens historia och nutida framträdandeformer. Den är i hög grad relevant även ur ett svenskt perspektiv och förtjänar en stor läsekrets, skriver Charlotte Wiberg.

Den brittiske antisemitismforskaren Dave Richs nya bok har en ambitiös titel: Everyday hate – How antisemitism is built into our world and how you can change it. Tidigare har han skrivit The Left’s Jewish Problem – Jeremy Corbyn, Israel and Anti-Semitism. Den boken var lika specifik i sin problemförklaring som den nya boken är bred. Visserligen är Storbritannien en fokuspunkt men det är ändock inget mindre än antisemitismen, dess historia och nuvarande gestaltning som boken tar sig an. Och det gör den med bravur. Men dessutom lovar titeln något verkligen fantastiskt, ett recept för hur vi kan åtgärda antisemitismen. Nåja, titeln säger ”how you can change it”, inte ”how you can stop it”, för att vara rättvis. Men den bygger ändå upp förväntningar som kanske inte helt motsvaras av de rätt beskedliga råd till myndigheter och enskilda som ges i slutet av boken.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi talar om ett problem som har rötter minst lika långt bakåt i tiden som den kristna religionen är gammal, och som så många, många gånger lett till katastrofal förföljelse. Både före och efter Förintelsen har det brutit ut judeförföljelser, inte alltid men nog så ofta med dödliga resultat. Det säger sig självt att detta inte är ett problem som det finns en färdig fix för att förmedla.

Rich förlägger judehatets begynnelse till bibeln och dess utpekande av judar som Jesus mördare. Det är inte självklart, men det är heller inte alltför kontroversiellt. Boken tar sitt avstamp i nuet, med exempel på hur antisemitismen kan drabba judar i Storbritannien i dag. Därpå följer en elegant dans där stegen ofta rör sig bakåt i tiden för att ständigt återkomma till nuet. De rör sig även geografiskt. Från Storbritannien och ut till andra länder, andra regioner, för att återvända till hemlandet igen.

Rich konstaterar att Storbritannien bidragit med en försvarlig del av den antisemitiska massan, från 1000-talet och framåt, med anklagelser om rituella barnamord följt av pogromer, landsförvisning och några av litteraturhistoriens främsta antisemitiska gestaltningar – Shakespeares Shylock från Köpmannen i Venedig och Dickens Fagin från Oliver Twist lär vara de mest klassiska. Men under hundratals år har judar också kunnat ta sin tillflykt till Storbritannien, och leva där i relativ trygghet.

Urform för hat

Vad jag främst beundrar med den här boken är den lätthet med vilken författaren rör sig mellan olika platser och tidsepoker, och med vilken han diskuterar frågor en mindre klarsynt skribent skulle kunna förlora sig i. Vad är egentligen relationen mellan antisemitism och andra typer av rasism – eller är antisemitismen inte att betrakta som en form av rasism alls?

Everyday Hate utkom på Biteback Publishing 2023.

Mindre viktigt än att hitta en enkel formel för att lösa frågan är att se till hur relationen mellan judar och majoritetsbefolkningen sett ut, menar Rich. Judar har ofta nog behandlats på ett rasistiskt vis. Antisemitismen ter sig också som en slags urform för hat, och är ofta lierad med andra fördomsmönster eller utgör en grund för hur de kan gestaltas.

Jag tänker på detta när jag läser en artikel i Expressen (19/5) som angående hatet mot drag queens säger att ”(s)om så ofta är hbtq-gruppen kanariefågeln i gruvan”. Att vara ”kanariefågeln i gruvan”, det vill säga den som sänds ned i gruvan först som ett prov på om det går att andas därnere eller inte, är en roll som annars ofta brukar tillskrivas judar – antisemitism som ett mått på ett samhälles friskhet. Jag tänkte på det också under ett föredrag som Judith Butler höll på Malmö stadsbibliotek, där hon beskrev hbtqi-identitet och ”genusideologi” som en fantasmatisk fiendebild formbar nog att kunna tillskrivas rakt motsatta egenskaper; auktoritär men kaotisk, marxistisk men liberal. Märkligt nog gjorde Butler ingen koppling till antisemitism trots att detta med den amorfa i-sig-själv-ständigt-föränderliga formen är så typisk för just judehat.

Andra grupper kan med större eller mindre överensstämmelse sättas in i det hatmönster som ritats upp för judar; det kan förstås också vara så att hat mot judar ingår i och påverkar ett aktuellt fördomsmönster, som just det vi nu ser mot drag queens och hbtqi-grupper. En kan till exempel tänka på hatet mot George Soros, som via sin Open Society Foundations kan sägas förespråka ”genusideologi” och rättigheter för homosexuella.

Felaktig kategorisering

Att gå tillbaka i historien, ända tillbaka till medeltiden, är inte bara meningsfullt för att förstå just historien, utan också nuet. Rich hänvisar till forskning som visar på att antisemitismen under den tyska nazismen anmärkningsvärt nog var särskilt stark i områden där det förekommit pogromer mot judar, som anklagats för att sprida pest över sexhundra år tidigare. Förintelsen och en förståelse av den går knappast att undvika i en bok om antisemitism, och Rich ägnar den också ett kapitel, men de judeförföljelser som har ägt rum betydligt längre tillbaka i tiden är intressanta inte bara som en förhistoria till den.

Storbritannien är på det stora hela ett land där en stor majoritet inte är antisemiter, men en oroande tendens är att antisemitiska föreställningar ökar i den yngre delen av befolkningen. Troligen, menar Rich, hänger det samman med det konspirativa draget i många antisemitiska föreställningar – tilltron till olika konspirationsteorier har ju ökat i takt med att unga människor väljer bort de vanliga mediekanalerna till förmån för information, som också kan vara desinformation, på nätet.

Så vad ska man göra åt det då? Ja, Dave Rich har kanske inga direkt revolutionerande idéer. Men han påminner om tendensen att inte ta antisemitism i beaktande i anti-rasistiskt arbete och i den större anti-rasistiska aktivismen. Det finns en tendens att förstå rasism som svartvit, eller närmare bestämt som diskriminering av svarta och bruna av vita, och judar sorteras ofta in i det vita fältet om de över huvud taget beaktas. Denna tendens finns även i Sverige, det är inte ovanligt att litteratur om rasism utelämnar antisemitism.

Oförmågan att rätt kategorisera antisemitism, vilken i sin tur hänger på en oförmåga att kategorisera judisk identitet (fortfarande ses den av vissa som en religiös tillhörighet rätt och slätt), kan göra att antisemitiska hatbrott inte kartläggs och förstås på rätt sätt. Kunskapen om inte bara antisemitism utan om judar och deras liv behöver öka och antisemitismen inte ses som en angelägenhet bara för det judiska folket utan för majoritetsbefolkningen i icke-judiska länder där den verkat som ett gift.

Hårdnackat problem

I långa stycken tycker jag detta helt klart är en av de bästa böcker om antisemitism jag har läst. Rich skriver såväl flödande som klart och tydligt, men framför allt mycket klokt och insiktsfullt om svåra frågor som Israels roll i dagens antisemitism, judars relation till Israel, judar som håller antisemiter bakom ryggen, vad sionism egentligen är och hur det är att vara sedd som främling i sitt eget land. Han berättar sin egen familjs historia, om en judisk arbetarklasskultur och om Förintelsens betydelse för judar som kollektiv.

Dave Rich. Foto Biteback Publishing

Everyday hate är en bok som förtjänar en stor läsekrets och framför allt skulle behöva nå ut till läsare som inte redan är så inlästa på ämnet. Även om den är skriven utifrån ett brittiskt perspektiv är den väldigt relevant också ur ett svenskt sådant, och det hade varit fantastiskt om den skulle kunna komma ut i översättning här.

Antisemitism är ett hårdnackat problem som ibland kan blomstra mitt framför ögonen på folk men ändå inte ses, och förnekandet av dess realitet är perverst nog särskilt starkt på vänsterkanten, där medvetenheten om rasism och maktstrukturer är stark men utesluter judars erfarenheter. När judar konstrueras som vita blir de automatiskt en del av makten oavsett hur de faktiskt ser ut och oavsett den levda erfarenheten hos en folkgrupp som alltid måste ha starkt säkerhetspådrag för att kunna genomföra sina arrangemang. Utsatthet kan se ut på flera olika sätt och rigida teorier som söker förneka det som faller utanför ramen duger inte inför en komplicerad verklighet och historia.

Slutet på boken må upplevas som lite av en antiklimax med tanke på titeln och dess löfte om en förändrad värld. Men det finns inte någon garanterad lösning, det är bara att mödosamt streta på i arbetet med att informera och försöka nå ut till ännu icke spolierade medvetanden. För vad skulle alternativet vara?

Charlotte Wiberg

Fri skribent och filmvetare.