Steffen Klävers: Vad avses med ”Förintelsens singularitet” – och vad avses inte?

SKMA Nyhetsbrev mars 2023

Förintelsen beskrivs ofta som en unik historisk händelse. Men vad menas egentligen med detta? Den tyske antisemitismforskaren Steffen Klävers ser oklarheter i debatten, men argumenterar för att det finns inslag i Förintelsen som gör att den kan beskrivas som förebildslös. Att ta hänsyn till detta är viktigt av skäl som har att göra med historisk precision, skriver han.

Ofta läser eller hör man att Förintelsen utgör en historisk singularitet eller unik händelse. Med detta avses i regel att Förintelsen, det vill säga nationalsocialisternas förintande av två tredjedelar av de europeiska judarna, i en viss bestämd mening saknar motstycke. Men vad exakt menas med detta? Är inte alla händelser i viss mening ensamma i sitt slag och därmed unika?

Begreppet ”singularitet” förekommer framför allt i matematiken och i naturvetenskapliga ämnen som astrofysik. Ett ”svart hål” kan till exempel beskrivas som en naturvetenskaplig singularitet. Inom historievetenskapen däremot används begreppet mycket sällan och nästan uteslutande i förhållande till Förintelsen. Emellertid råder varken i offentligheten eller inom vetenskapen någon samstämmighet om och i så fall på vilka grunder Förintelsen utgör en singularitet.

Ibland framförs argumentet att Förintelsen är unik därför att antalet offer, sex miljoner judiska människor, är så högt. Det är emellertid inget övertygande argument. Därför det unika i en händelse, eller det unika i varje föremål, låter sig inte uteslutande bestämmas utifrån huruvida det skiljer sig från andra genom ett specifikt ”uttryck”. Även när något är särskilt stort, högt, tungt etc. är det fortfarande mätbart inom ”sin egen kategori”. Med hänvisning bara till antalet dödsoffer är det svårt att argumentera för att Förintelsen saknar motsvarighet.

Begreppet ”singularitet”

I vissa fall hävdas även att det unika med Förintelsen står att finna i det industriella dödandet av judiska människor, det vill säga massmordets organisering i form av koncentrations- och förintelseläger och den tekniska effektivitet med vilken människor dödades. Vid tidpunkten för Förintelsen hade en sådan teknik faktiskt aldrig tidigare använts. Historiskt hade förvisso interneringsläger funnits dessförinnan, vilka redan då kallades koncentrationsläger. Till exempel så fanns tyska koncentrationsläger under den tyska kolonialismen i det dåtida Tyska Sydvästafrika i början av 1900-talet eller spanska koncentrationsläger på Kuba under den spanska kolonialismen.

Det avsiktliga storskaliga mördandet i de nazistiska förintelselägren i för detta syfte särskilt konstruerade gaskamrar och till dem anslutna krematorier där kropparna brändes var dock ett nytt fenomen. Denna industriella, fasansfulla grymhet chockerar än idag, men är dessa omständigheter tillräckliga för att beskriva Förintelsen som ”unik”? När allt kommer omkring mördades en mycket hög procentandel av judarna trots allt inte i förintelseläger utan sköts av nazistiska Einsatzgrupper och andra enheter på skådeplatser som Babij Jar.

Minnesmonumentet över Förintelsen, Berlin. Foto Mary-Grace Blaha Schexnayder, Wikimedia Commons

Begreppet ”singularitet” återkopplar till adjektivet ”singulär” som bland annat betyder ”unik”. Enligt ordalydelsen betyder det att något är ensamt i sitt slag. Huruvida något saknar motstycke kan endast fastställas genom en jämförelse med något annat. Om ett föremål nästan intill förväxling liknar ett annat men skiljer sig från detta genom en specifik egenskap så kan man inte hävda att föremålen är likadana. Men när denna specifika egenskap överhuvudtaget inte återfinns hos något annat föremål, då kan man hävda att föremålet med hänvisning till denna egenskap är ensamt i sitt slag. Detta gäller även för historiska händelser: Om en händelse uppvisar en egenskap som (hittills) inte återfinns i någon annan så är den hittills unik eller saknar förebild. En jämförelse är för övrigt inte heller detsamma som ett likställande, vilket är en vanlig missuppfattning. I princip kan vad som helst jämföras med vad som helst.

Intention och ideologi

Men är inte även det transatlantiska slaveriets eller kolonialismens historia unik? Denna invändning har under senare tid återkommande rests inom forskning som utgår från postkolonial teori. Och självfallet är ingen händelse identisk med en annan och varje händelse är därigenom unik. I så måtto är invändningen korrekt.

Mot detta har argumentet framförts att Förintelsen uppvisar en specifik kvalitet eller egenskap som inte förekommit i andra händelser i mänsklighetens historia. De som företräder denna tes, alltså att Förintelsen i kvalitativ mening saknar motsvarighet, avser med detta en mycket specifik aspekt: nämligen den intention och ideologi som låg till grund för Förintelsen. I detta hänseende, hävdas det, saknar Förintelsen i jämförelse med ideologier som legat bakom andra folkmord förelöpare.

Med ”folkmord” avses i allmänhet ett partiellt eller fullständigt massmord på en bestämd grupp. Den tyska kolonialmaktens krossande av upproret bland herero- och nama-folken i dagens Namibia i början av 1900-talet är ett exempel på folkmord. Andra exempel är den ungturkiska regeringens folkmord på armenierna i det osmanska riket, folkmordet på romer och sinti under nationalsocialismen eller Islamiska statens (IS) folkmord på yazidier.

I alla dessa exempel mördades människogrupper och ur detta faktum går alltså inte att härleda någon singularitet vad Förintelsen anbelangar. När det gäller intention och ideologi skiljer de sig emellertid på ett grundläggande sätt  ̶  och det har att göra med kärnan i den nationalsocialistiska ideologin: den moderna antisemitismen som syftade till total och global förintelse.

Kännetecknande för den moderna antisemitismen är att den definierade judiska människor som den absoluta fienden. Antisemitismens centrala påstående var att judenheten i ondskefulla avsikter hade sammansvurit sig för att störta hela världen i fördärvet. Judarna anklagades för att kontrollera finansväsendet och därigenom styra världshändelserna  ̶  och alltid med målet att underkuva, plåga, sprida sjukdomar och förslava mänskligheten. De sammankopplades med en demonisk och omänsklig men osynlig makt som i bakgrunden drog i trådarna. Genom Förintelsen ville nationalsocialisterna rädda sig från detta påstådda fördärv. Av detta skäl har historikern Saul Friedländer också talat om nationalsocialisternas ”frälsande antisemitism”.

Historisk precision

Det är i detta avseende som det kvalitativt förebildslösa i Förintelsen ligger: Aldrig tidigare i den hittillsvarande historien har en grupp gjorts ansvarig för all världens olycka och beskyllts för att vara både en övermakt och osynliga ”parasiter”. Vissa folkmord i historien har sprungit ur konkreta konflikter, inom vilka det sedan tidigare funnits konkreta motsättningar (t. ex. om territorier och resurser). Emellertid förelåg ingen verklig konflikt med judenheten, och de representerade inte något faktiskt hot. Judiska människor skulle därtill inte mördas av ekonomiska orsaker och heller inte uteslutande utnyttjas som arbetskraft.

Nazisternas förintelseantisemitism grundades inte på någon överdriven eller paranoid bedömning av en reell konflikt – den var ren paranoia, ren projektion. Detta, att en grupp människor uteslutande på grund av en dylik paranoid konspirationstro fullständigt skulle utplånas från jordens yta, hade inte förekommit tidigare i historien. Något sådant inslag återfinns inte heller i (den koloniala) rasismen.

Med avseende på intentionen och ideologin som låg bakom Förintelsen kan alltså antisemitismen beskrivas som kvalitativt förebildslös. Av det skälet går det att beskriva Förintelsen som ett folkmord som kvalitativt saknar motsvarighet. Detta konstaterande nedvärderar inte andra folkmord och skeenden som inbegriper massvåld – en invändning som återkommande förs fram. Tvärtom är det viktigt att ta hänsyn till denna brist på motstycken – inte minst av skäl som har att göra med historisk precision och för att möjliggöra en exakt förståelse av det specifika i antisemitismen. Både antisemitismen och i förlängningen Förintelsen är möjliga att förstå.

Steffen Klävers

Steffen Klävers. Foto privat

Steffen Klävers är litteraturvetare och antisemitismforskare verksam vid Jüdisches Forum für Demokratie und gegen Antisemitismus i Berlin. Hans doktorsavhandling ”Decolonizing Auschwitz? Komparativ-postkoloniale Ansätze in der Holocaustforschung“ (De Gruyter 2019) diskuterades av Charlotte Wiberg i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2021. Artikeln publicerades ursprungligen i nättidskriften Hagalil.com 10/11 2022. Översättning: Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld.