Ledare SKMA Nyhetsbrev december 2022
Av någon märklig anledning är det lätt att tro att urkrafter lever för evigt. Men självklart är det en illusion. Vi påmindes nyligen om det när nyheten kom att Hédi Fried har gått bort, 98 år gammal.
Hon var en av de sista överlevande från Förintelsen och spelade under decennier en viktig roll som folkbildare om nazismen och folkmordet på Europas judar. Hon var också en stark röst mot intolerans och högerextremism i vår tid.
Hédi Fried föddes i en judisk familj i Sighet i Rumänien 1924. 1944 deporterades hennes familj till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Föräldrarna dödades vid ankomsten. Hédi och hennes lillasyster Livia befriades ur koncentrationslägret Bergen-Belsen i april 1945. I juli samma år kom systrarna till Sverige med hjälp av Röda korset.
Hédi Fried. Foto Frankie Fouganthin, Wikimedia Commons
Hédi Fried utbildade sig till psykolog och grundade 1984 Café 84, ett psykosocialt center för överlevande från Förintelsen. Hon var en av medgrundarna till Föreningen Förintelsens överlevande och kom under decennier att vittna och upplysa om Förintelsen, bland annat genom otaliga besök i skolor över hela landet.
Fried berättade även om sina erfarenheter i de självbiografiska böckerna Skärvor av ett liv (1992), Livet tillbaka (1995) och Ett tredje liv (2002). 2017 kom boken Frågor jag fått om Förintelsen där hon besvarade frågor hon fått av skolelever.
Från 1990-talet, då Sverige upplevde en ökad nazistisk aktivitet och en rad högerextrema våldsdåd, fram till sin bortgång var Hédi Fried även en framträdande opinionsbildare mot antisemitism, rasism och högerradikalism. Hon varnade tidigt för normförskjutningar i det svenska politiska landskapet och riktade hård kritik mot normaliseringen av Sverigedemokraterna.
Det är slående vilket genomslag Hédi Fried hade i den politiska debatten. Trots viss lågmäldhet gick varje stavelse fram när hon uttalade sig. Hon var knivskarp. Det är få människor som lyckas få en statsminister eller partiledare till sitt hem för att hon ska få dela med sig av tankar och synpunkter.
Hédi Frieds bortgång påminner också om att det är så få kvar som kan vittna om Förintelsen genom att de var där. Den generation som kan beskriva dofter och känslor från detta helvete blir allt mindre, snart finns inte någon kvar.
Andra måste ta vid. Jag menar inte att det är en judisk angelägenhet. I Sverige är det en svensk angelägenhet. Många goda krafter behöver mobiliseras för att försöka att i någon mån ta vid efter de överlevande.
***
Så till ett annat ämne. Nyligen meddelade regeringen att SKMA kommer att få fortsatt stöd för Hågkomstprojektet. Regeringen avsätter sex miljoner kronor för utbildningsinsatser och studieresor till Förintelsens minnesplatser under 2023.
Det är ett mycket välkommet besked.
Jag hade tidigare i en intervju uttryckt förvåning och oro över att regeringen inte beslutat att förlänga projektet. Inte minst tyckte jag det var märkligt mot bakgrund av att det på senare tid kommit rapporter om antisemitism i skolor i Malmö och Stockholm som båda talar om behov av mer kunskap.
Att regeringen nu väljer att fortsätta stödja denna utbildningssatsning har stor betydelse.
Sedan 2014 har vi kunnat utbilda långt över tusen lärare och elever om Förintelsen, antisemitism och rasism. Detta kombineras med studieresor till Förintelsens minnesplatser.
Vi utvärderar all utbildning och får mycket positiv respons. Elever berättar hur utbildningen varit en ögonöppnare, hur de fått en helt annan insikt om nazismens brott och antisemitismens och rasismens yttersta konsekvenser. Det är min övertygelse att många bär med sig dessa insikter under mycket lång tid. Och att de delar med sig av dem till klasskamrater och andra i sin omgivning.
Det gör Hågkomstprojektet till ett viktigt verktyg för att motverka fördomar och hat mot judar och andra grupper.
Låt mig tillägga att SKMA inte tjänar några pengar på verksamheten. Det vi får in går till att täcka kostnader för projektet. Men vi vet vad utbildningarna betyder.
Willy Silberstein