SKMA Nyhetsbrev december 2022

”Den här boken är skriven med vår samtid i tankarna.” Svante Weyler om Uwe Wittstocks bok Februari 33 som skildrar tyska intellektuellas reaktioner i samband med demokratins sönderfall.

Den 28 januari 1933 äger, som varje år den sista lördagen i januari, den tyska Pressbalen rum. Alla är där, nej, alla brukar vara där, men det är lite annorlunda i år. Förlagen har sina författare på plats, journalisterna är där, andra kända tyskar som tycker att de hör dit – men i den stora regeringslogen är det tomt. Det här är annars ett av de tillfällen på året då eliterna frotteras med varandra. Men i kväll är det oklart vem som styr Tyskland.

Vid middagstid samma dag har den senaste regeringen fallit, efter bara två månader. Fram mot kvällen kom nyheten att Hindenburg, den åldrige presidenten, givit sin gunstling, Franz von Papen i uppdrag att bilda ny regering. von Papen ger efter för Hitlers krav att få posten som regeringschef – två kvällar senare marscherar tiotusentals nazister genom Berlins regeringskvarter och hälsar Hitler och den nya tidens inbrott. En månad senare är den tyska demokratin totalt krossad.

Den här månaden, liksom åren precis före, de sista i Weimarrepubliken, drar nu till sig ett allt större intresse i Tyskland, och inte bara där. Den tyska demokratins sönderfall är i våra dagar ett av de mest åskådliga exemplen som historien bjuder, det stora intresset en självklarhet, allt annat vore förskräckande.

Den tyske journalisten Uwe Wittstock har i sin på svenska relativt nyutkomna bok följt en rad tyska intellektuellas reaktioner under februari -33. Han har läst deras dagböcker och brev och resultatet har blivit en otroligt spännande och skrämmande bok, Februari 33: Litteraturens vinter.

Där återfinns för oss mycket välkända namn om Thomas Mann och hans två mycket aktivistiska barn, Klaus och Erika. Där finns Thomas bror Heinrich, som idag spelar en mycket mindre roll för förståelsen av den här tiden, men som då var mycket uppburen och politiskt betydligt tydligare och radikalare i sitt ställningstagande till nazisterna än Thomas. En av bokens mest plågsamma berättelser är den om hur den Preussiska akademien – en mycket uppburen institution – hanterade, eller snarare inte hanterade trycket från de nya makthavarna.

Kravet på uteslutning av Heinrich Mann skulle på bara några veckor splittra akademien och de olika medlemmarnas agerande skulle bli läroexempel på hur svagt motstånd några av de ledande intellektuella förmådde uppbåda. Att priset för en vänsterförfattare skulle kunna bli döden var klart, men det var väldigt få av de borgerliga eller konservativa författarna som var beredda att försvara demokratiska värden, trots att hoten mot dem var mycket mindre.

Men, Wittstocks skildring ger alltså en mycket rättvis bild av de konkreta hot som författarna stod inför. Den ena efter den andra flyr hals över huvud ur landet för att rädda livet. De kastar sig på tåg till Zürich och Prag, eller i bästa fall, till franska Rivieran. De som till en början underskattar hotet får snart anledning att ändra sig. Många av dem flyr utblottade för att inte komma tillbaka förrän flera decennier senare.

Det är klart att den här boken är skriven med vår samtid i tankarna. Och det är nu allt fler författare och historiker som övergett sin tvekan inför historiska paralleller och drar direkta linjer från det tyska trettiotalet till dagens politiska situation. Alla är noga med att betona de stora skillnaderna: dagens inflation är inte jämförbar med den som drabbade Europa i slutet av 1920-talet. Vi har inte samma arméer av arbetslösa som då. De största partierna är inte lika fientligt inställda till demokratin som de dominerande tyska partierna, dvs kommunisterna och nazisterna, var. Och så där kan man fortsätta, men parallellerna dras ändå. Vi ser idag samma kulturkrig som då, riktat mot medierna i allmänhet och de statligt finansierade i synnerhet. Tilltron till demokratin sjunker på bredden i många länder, framväxten av stora populistiska rörelser osv osv. Skillnaderna får vika för likheterna.

I det sammanhanget blir Wittstock bok till ett slags beredskapsprosa. Hur skulle du själv reagera när rättigheterna dras in för – andra? Långt innan du själv drabbas?

Den kanske mest rafflande berättelsen i Wittstocks bok handlar om fattigläkaren och poeten Gottfried Benn. Han hade gjort sig ett namn som expressionistisk poet och visar nu snabbt sin öppna fascination för den nya makten. Han intrigerar i akademien mot Heinrich Mann och de radikala, men blir inte då och inte heller senare någon pålitlig nazist. Han verkar drivas av ett slags individualistiskt trots.

Hans överlevnad efter kriget som författare har han sannolikt att tacka det publiceringsförbud som nazisterna senare utfärdar, en åtgärd som är betydligt lättare att uthärda än den exil som så många av hans kolleger tvingas till. Men det viktiga med Benn är att han, just i sammanbrottets stund, förser nazisterna med det slags intellektuella legitimitet som dagens populister – lyckligt nog – ännu har så svårt att få. I det för nazisterna så livsviktiga kulturkriget var de få men ändå betydande intellektuella, som Benn och filosofen Heidegger, som hälsade Hitler och hans anhang med entusiasm oerhört viktiga. Och det är här parallellerna till vår tid blir inte bara viktiga utan tvingande: när kommer vi att se några författare, några filosofer, några historiker öppet bekänna sin vantrivsel i den demokratiska kulturen? Är vi långt därifrån, jag är inte så säker.

Svante Weyler
Författare, journalist och tidigare ordförande för SKMA.