SKMA Nyhetsbrev december 2022
Offren för det rasistiska våldet har anonymiserats. Vi måste hitta sätt att minnas dem, säger konstnären och Elsapristagaren Simon Ferner.
Den 9 november delade SKMA ut Elsapriset, en utmärkelse till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra fördomar. Priset består av ett diplom och 20 000 kr.
2022 års Elsapris tilldelades konstnären Simon Ferner för hans betydelsefulla insatser för att synliggöra och motverka rasism, antisemitism och högerextremism i det svenska samhället. Med Instagramkontot Arkiv S och genom sitt sätt att knyta ihop konst och hågkomst i personliga berättelser påminner han inte minst om det rasistiska våldet och dess offer. Projekten belyser delar av historien som annars riskerar att falla i glömska och gör det på ett sätt som väcker engagemang, inte minst bland unga.
SKMA ställde några frågor till Simon Ferner.
Grattis till Elsa-priset 2022!
Tusen tack. Jag blev otroligt glad och stolt över att tilldelas priset, särskilt när det kommer från Svenska Kommittén mot antisemitism. Det är en bekräftelse på att arbetet med Arkiv S har gett resultat och att det når ut till många. Det är också en ära att få stå bredvid alla tidigare pristagare och deras viktiga arbeten.

Simon Ferner. Foto privat
Berätta lite om din bakgrund.
Jag är konstnär, född i Falun, men växte upp i Märsta norr om Stockholm. Mina rötter finns i den gamla gruvorten Grängesberg i Bergslagen och jag har arbetat mycket med gruvindustrin, arbetarrörelsen och traktens historia i min konst. Jag tar under våren min masterexamen på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
Hur började ditt engagemang mot rasism, antisemitism och högerextremism?
Jag växte upp på 90-talet och minns nyheterna om det nazistiska våldet, om mordet på Gerard Gbeyo i Klippan 1995, jag minns skinnskallarna på pendeltågen och hur barnen lekte lasermannen på mitt dagis. När Björn Söderberg mördades av nazister 1999 var jag 13 år och jag minns hur vi fick besök av Emerich Roth besökte vår skola för att berätta om förintelsen. Jag kommer aldrig glömma den dagen och sedan dess har jag varit engagerad på olika sätt.
Mitt arbete med Arkiv S började inför valrörelsen 2018 då Nordiska Motståndsrörelsen satsade på valet i Ludvika kommun och många av organisationens medlemmar flyttade dit. Jag har mina rötter och delar av min familj i trakten och bestämde mig därför för att flytta till Ludvika för att kunna följa det som skedde på nära håll. En dag fick jag höra en berättelse om en grupp kvinnor som överlevt förintelsen och kommit till Ludvika med Vita bussarna efter kriget. Några av dessa kvinnor blev sedan kvar i trakten och deras barnbarn vittnade nu om hur de planerade att flytta från Ludvika, en plats de bott hela sina liv, av rädsla för den växande nazismen.
Denna berättelse fick mig att börja tänka på vår historia, på Sverige och hur det sett ut på andra platser i landet historiskt. Jag började gräva i arkiv, bibliotek och på internet och byggde snart upp ett eget arkiv av berättelser. Ganska snart insåg jag hur mycket som skett i Sverige som idag är bortglömt, saker som skedde nyss, som vi måste hitta sätt att minnas. Därför startade jag Arkiv S.
På Arkiv S beskriver du rasistiska våldsdåd som ägt rum på olika platser i Sverige och berättar om offren för dessa. Varför är detta viktigt?
Under 1990-talet skedde hundratals rasistiska våldsdåd som idag är bortglömda. Människorna som drabbades av detta våld blev till en anonym massa, till siffror i statistik och kunde enkelt glömmas bort. Jag har pratat med många människor som drabbades av detta våld och ofta säger de samma sak, hur kunde Sverige bara gå vidare?
Jag tror att ett svar på den frågan är att vi sällan såg på det rasistiska våldet som något som rörde oss alla. Vi kunde helt enkelt gå vidare för att våldet drabbade människor som vi inte såg som svenskar, som en del av oss. Och det är genomgående ett tema i vår historia. Med Arkiv S försöker jag hitta sätt att ändra på detta narrativ. Jag vill se bortom gärningsmännen och istället fokusera på de som drabbats för att jag tror att det är en nyckel till att förstå att detta handlar om en lång historia av strukturell rasism, en historia som vi bär på tillsammans.
Hur ser du på den roll som sociala medier kan spela för att upplysa om och motverka rasism?
När jag startade Arkiv S på Instagram så gjorde jag det för att jag behövde hitta ett sätt att få ut all den information som jag samlat på mig så fort som möjligt, till så många som möjligt. Det visade sig fungera och idag har kontot över 22.000 följare. Det jag inte visste då var hur många av dessa följare som skulle vara unga personer.
Jag får ofta meddelanden från människor som berättar om hur de också börjat gräva i sin historia, börjat prata med föräldrar och som nu söker tips på hur man hittar mer information. Det finns självklart många problem med sociala medier, men det är också ett fantastiskt verktyg för att dela information och lära oss av varandra och vår historia.
Utöver Arkiv S har du även genomfört andra konstprojekt med berättelser och minnesmonument. Vad handlar de om?
I mina andra projekt har jag ofta arbetat med platsen som ett verktyg för att minnas vår historia. Jag har de senaste åren rest runt i Sverige till de platser där människor mördats av nazister och har då slagits av hur det saknas spår av det som skett och de människor som drabbats. Minnet av det rasistiska våldet finns ofta bara kvar hos de som drabbades.
I Malmö har jag därför till exempel arbetat med projektet Antirasistiskt Monument där jag skapat en minnesplakett på de tjugotre platser där seriemördaren Peter Mangs utförde sina attentat mellan 2003 och 2010. Plaketterna blir ett sätt att minnas, men också ett sätt att placera dig själv i historien.
Vilka reaktioner har dina projekt mött?
Den vanligaste reaktionen jag får är att människor vill prata och dela med sig av sina egna minnen och berättelser vilket också har varit syftet med Arkiv S och de projekt jag arbetat med, att hitta vägar till möten och samtal om vår historia. Men sen finns såklart de som inte uppskattar mitt arbete och hör av sig med sina åsikter om mig och Arkiv S, men det sker som tur är inte så ofta. Jag kan dock se ett tydligt mönster av att jag får dessa typer av meddelanden så fort jag skrivit något om Sverigedemokraterna och deras historia.
Kommer du att fortsätta arbeta mot rasism och högerextremism?
Jag kommer aldrig sluta arbeta med detta, men jag hoppas att jag kan hitta fler vägar att fortsätta mitt arbete. Jag vill därför återigen tacka för detta viktiga pris, för att det öppnar upp för nya möten och samtal. Vi står inför en framtid där människor som kunnat vittna om vår historia inte längre finns kvar för att berätta, en framtid där det blir allt mer viktigt att aldrig glömma, att fortsätta berätta och minnas tillsammans.
Intervjuare: Niclas Blom