Kjetil Braut Simonsen: Antisemitismen genom historien – ett långtidsperspektiv

SKMA Nyhetsbrev december 2022

Antisemitismen har förändrats mycket genom historien, men det finns stereotyper och demoniserande bilder som överlevt skiftande sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förhållanden. Det visar historikern Kjetil Braut Simonsen i denna artikel som belyser några centrala faser i antisemitismens historia med fokus på det antijudiska tänkandets utveckling i Europa.

Påsken 1475 försvann två och ett halvt år gamle Simon från staden Trento i nuvarande Norditalien. Anklagelser spreds om att han hade blivit kidnappad och mördad av judar. Myndigheterna agerade därefter snabbt. De lokala judarna arresterades och utsattes för tortyr, och flera kom till slut att avrättas. Simon av Trento helgonförklarades och fick med tiden även ett eget kapell.

Den 1 juli 1946 försvann en åtta år gammal pojke från staden Kielce i Polen. När pojken återfanns påstod han att han blivit kidnappad av judarna. Under de efterföljande dagarna spreds rykten om att judarna rövade bort och dödade kristna barn. Så småningom kulminerade den antijudiska stämningen i våldshandlingar. 42 judar mödades och runt 80 skadades.

Vad säger oss dessa händelser om den europeiska antisemitismens historia på ett mer generellt plan? Först och främst visar de att antisemitiska föreställningar har haft en stark överlevnadsförmåga i den europeiska kulturen. Den förmoderna världens stereotyper och demoniserande bilder har överlevt skiftande sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förhållanden.

I det följande ska jag försöka skissera några av de långa tidslinjerna i antisemitismens historia. På grund av temats synnerligen omfattande karaktär blir framställningen av nödvändighet schematisk. Syftet är primärt att identifiera några huvuddrag och centrala faser i antisemitismens historia, inte att presentera detaljerade analyser av enskilda orsakskedjor och händelseförlopp.

Termen antisemitism

Allra först: vad betyder ordet antisemitism? Själva begreppet myntades ursprungligen av antisemiterna själva på 1800-talet, och syftet var att avgränsa en ny, pseudovetenskaplig och rasbaserad agitation mot judarna från äldre religiösa fördomar. ”Semitismen” som de påstod sig vara emot var en rasideologisk konstruktion, utan förankring i verkligheten.

Idag har begreppet antisemitism däremot inlemmats i språket som ett uttryck för fientliga inställningar och handlingar som riktas mot judar såsom judar. Bland forskarna tolkas begreppet på flera olika sätt. Vissa gör en tydlig skillnad mellan den moderna rasistiska och politiskt organiserade fientligheten mot judar som växte fram på 1800-talet och antijudiska inställningar i förmodern tid. Andra använder ordet som en övergripande benämning på negativa föreställningar om och handlingar riktade mot judar såsom judar under olika historiska faser.

Den senare förståelsen ligger till grund för föreliggande artikel. I linje med sociologen Helen Fein förstås antisemitismen i det följande

som en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judar, kollektivt eller statligt våld – vilka resulterar i och/eller syftar till att fjärma, fördriva eller tillintetgöra judar såsom judar.

Ordet antisemitism används alltså som en bred samlingsbeteckning på en företeelse som har ett brett spektrum av uttryck och följder.

Mekanismer

Hur uppstod fientligheten mot judarna och varför har den lämnat ett så starkt avtryck i europeisk historia? På denna fråga finns inte några svar giltiga för alla tider och platser. Antisemitismens historia är inte en rätlinjig förföljelseprocess som har utvecklat sig teleologiskt (förutbestämt) från korstågsfanatismen under högmedeltiden till förintelselägren under andra världskriget.

I realiteten handlar det om ett hat som blossat upp i konjunkturer eller vågor. I perioder har förhållandet mellan de judiska minoriteterna och den icke-judiska majoriteten präglats av relativt fredlig samexistens. Under andra perioder har agitationen mot judarna blossat upp med stor styrka. Skillnaderna mellan olika regioner har också varit betydande. Ett tydligt exempel på detta är den judiska emancipationen: tillerkännandet av medborgerliga rättigheter för den judiska minoriteten. I Frankrike erhöll judar och andra religiösa minoriteter medborgerliga rättigheter redan 1791. I Ryssland genomfördes, som kontrast till detta, emancipationen inte förrän 1917.

Särskilt i tider som präglats av stora inre motsättningar och osäkerhet i majoritetssamhället – vare sig de orsakats av ekonomiska kriser, politisk polarisering eller snabba samhällsförändringar – har judarna blivit en utsatt grupp. Antisemitismens orsaker kan emellertid inte förklaras med hjälp av enkla, allmängiltiga modeller. För att förstå varför antisemitismen blossat upp i specifika områden under vissa perioder är det nödvändigt att fördjupa sig i konkreta och specifika orsaksmekanismer. Annorlunda uttryckt: man kan inte förklara fientligheten mot judarna under medeltiden med hjälp av samma modeller som används för att analysera den nazistiska antisemitismen eller antisemitismen i dagens Mellanöstern.

Antijudaismen 

Betraktad ur ett historiskt fågelperspektiv kan antisemitismens historia delas in i några huvudfaser, var och en med sina bestämda kännetecken. Det handlar självfallet om en grov och schematisk kategorisering, emellertid kan den synliggöra några centrala brytpunkter och förändringsprocesser i det antijudiska tänkandets utveckling.

En första fas är den förmoderna, kristna antisemitismen, som i den vetenskapliga litteraturen och debatten även benämns antijudaism. Fram till upplysningstiden på 1700-talet var fientligheten mot judarna i Europa till största delen religiöst motiverad. Kyrkan ville konkurrera ut och ersätta judendomen, ”det gamla förbundet”, med kristendomen, ”det nya förbundet”. Kristna teologer framställde därför judarna som förblindade lögnare som vägrade erkänna Jesus Kristus som frälsare, och anklagade dem för att ha stått bakom korsfästelsen av Jesus.

Framför allt under hög- och senmedeltiden radikaliserades den kristna fientligheten mot judarna. De judiska gemenskaperna blev från och med nu på många platser framställda som ett hot som verkade för att förstöra det kristna samhället. Under 1100- och 1200-talet utvecklades nya antijudiska anklagelser: påståenden om att judarna i samband med religiösa ritualer mördade kristna barn och att de skändade nattvardsbrödet i syfte att håna Kristus. Judarna identifierades även med Antikrist och djävulen i bildkonst, passionsspel, satir och legender.

Dessa anklagelser ledde till en rad våldsamma förföljelser både under medeltiden och tidigmodern tid, med vågorna av pogromer under digerdöden på 1300-talet som den mest omfattande. Reformationen på 1500-talet medförde inget slut på demoniseringen. Martin Luther beskrev judarna som ”djävulens barn” som arbetade för att skada den kristna majoriteten.

Moderniteten

Under 1700- och 1800-talet genomgick Europa våldsamma förändringar. Kyrkans världsbild och makt utmanades och försvagades, nya politiska ideologier växte fram, den kapitalistiska penningekonomin bredde ut sig och den gamla auktoritära samhällsordningen ersattes, åtminstone på många platser, av mer demokratiska politiska strukturer. Även för de europeiska judarna präglades ”det långa 1800-talet” av stora förändringar. Under 1800-talet erhöll judar och andra minoriteter medborgerliga rättigheter i flera europeiska länder.

Detta ledde dock inte till att antisemitismen försvann. Under 1800-talet växte en ny form av antijudisk fientlighet fram, ofta kallad ”den moderna antisemitismen”. Helt modern var denna nya fientlighet emellertid inte, många av de gamla religiösa föreställningarna levde vidare in på 1800- och 1900-talet. Mellan 1891 och 1900 räknade Berlinavdelningen av Verein zur Abwehr des Antisemitismus – en organisation som arbetade för att bekämpa dåtidens antisemitism – exempelvis till 79 fall av ritualmordsanklagelser i Österrike-Ungern, Tyskland, Bulgarien, Serbien, Rumänien och det ryska imperiet.

Men den moderna antisemitismen innehöll även nya idéer, anpassade till samtida kontexter. För det första hämtade den näring från tidens rasteorier: föreställningen att mänskligheten var indelad i olika raser med olika värde. Judarna beskrevs här inte bara som en mindervärdig ras utan också som en mäktig och hotfull antiras. Antisemiterna hävdade dessutom att ”judens” ”negativa” egenskaper var blodsburna. Utifrån denna utgångspunkt drog de slutsatsen att en jude förblev en jude även om han eller hon konverterade till kristendomen.

Antisemitismen under 1800-talet och det tidiga 1900-talet förenades även med en kritik av det moderna samhället. Judarna anklagades för att styra den moderna penningekonomin, för att undergräva traditionella kristna värderingar, för att sprida liberalism, socialism och feminism, och för att kontrollera pressen. Bland de mest extrema antisemiterna uppfattades hela moderniseringsprocessen som ett resultat av en dold ”plan”, det vill säga som en judisk sammansvärjning.

Ett för den ”moderna antisemitismen” nytt kännetecken var också att den organiserade sig politiskt. I Tyskland och Österrike bildades antisemitiska partier och organisationer under 1870- och 1880-talen. I Frankrike ägde stora massdemonstrationer rum under den så kallade Dreyfus-affären mellan 1894 och 1906. Men det var framför allt i Tsarryssland som antisemitismen tog sig våldsamma uttryck. Där utbröt såväl 1881–1884 som 1903 och 1905–1906 förföljelser av judar som krävde ett stort antal dödsoffer.

Nazismen

En tredje fas omfattar den nazistiska antisemitismen. Efter bolsjevikrevolutionen 1917 radikaliserades antisemitismen. Påståenden om att en judisk sammansvärjning låg bakom utbrottet av världskriget, revolutionen i Ryssland och de ekonomiska kriserna efter kriget spreds kors och tvärs över Europa. Böcker och pamfletter med antisemitiskt innehåll, som till exempel förfalskningen Sions vises protokoll, utkom i miljonupplagor.

Framför allt i länder som tillhörde förlorarna i första världskriget, däribland Tyskland, uppstod en nationell stämning präglad av nederlag och kris. En av de organisationer som växte fram i detta klimat var det tyska nazistpartiet, NSDAP.

Även om många av de grundläggande idéerna förekom redan på 1800-talet var den nazistiska antisemitismen så pass extrem till sin karaktär att det kan vara fruktbart att behandla den som en specifik företeelse. Kärnan i Hitlers och nazisternas antisemitism var uppfattningen att kampen mellan olika ”människoraser” var historiens och politikens drivkraft. ”Den germanska” och ”den judiska rasen” beskrevs som eviga fiender.

Konspirationsteorier spelade i detta sammanhang en helt avgörande roll. Nazisterna hävdade att judarna över hela världen i det fördolda arbetade för att erövra världsherraväldet. Den israeliske historikern Saul Friedländer har kallat nazisternas antisemitism för en frälsande antisemitism. Med detta menar han att Hitler och nazistpartiet uppfattade kampen mot judarna som en nödvändighet för att rädda ”rasen” och nationen. Antisemitismen blev således en trosartikel.

Konsekvenserna av den nazistiska antisemitismen är kända och kommer inte att beskrivas ingående. Efter Hitlers maktövertagande 1933 genomförde NSDAP en förföljelse- och diskrimineringspolitik som efter utbrottet av andra världskriget radikaliserades till en systematisk förintelsepolitik. 6 miljoner judar – barn, kvinnor och män – mördades. Förintelsen utgör därmed den absoluta kulmen i antisemitismens historia vad gäller grymheternas omfattning.

Efterkrigstiden

Efter Hitler-Tysklands nederlag 1945 ägde uppgörelser med nazismen rum i Europa. En rad personer som var centrala i den nazistiska förföljelse- och förintelsepolitiken ställdes inför rätta, både i Tyskland och i de tyskockuperade områdena.

Erfarenheterna av Förintelsen fick till konsekvens att öppen antisemitism tabubelades, i varje fall i Väst. Bortsett från mindre, enskilda extremistiska miljöer finns idag få aktörer som öppet erkänner att de är antisemiter.

Det betyder emellertid inte att antisemitiska föreställningar försvann efter 1945. I Polen utbröt direkt efter andra världskriget en rad pogromer som resulterade i mord på judar. Internationella undersökningar pekar på att cirka 60 procent av befolkningen i Ungern och cirka 50 procent av befolkningen i Polen fortfarande på 2000-talet bar på antisemitiska attityder. 2015 begick islamistiska extremister antisemitiskt motiverade mord både i Danmark och Frankrike. Antisemitismen har idag även en stor utbredning i Mellanöstern.

De antisemitiska föreställningar som förekommit i Europa efter 1945 har ofta uttryckts genom kodord. Även nynazistiska organisationer har efter kriget ofta använt ”plutokrater” och ”sionister” som kodord för judar. Vidare har antisemitismen framställts som en form av ”historieförmedling” eller ”samhällskritik”. Ett annat inslag är förnekandet av Förintelsen, påståenden om att nazisternas systematiska förintelsepolitik gentemot judarna aldrig ägt rum.

Vid sidan av förintelseförnekelse har debatterna om Israel haft en påverkan på antisemitismens karaktär efter 1945. Kritik av staten Israels politik är självfallet inte i sig ett uttryck för antisemitism. Likväl finns flera tydliga exempel där kritik av Israel sammanblandats med antisemitiska argument. Ett uppenbart exempel är påståenden om att judar är illojala mot de länder de bor i, och enbart lojala mot Israel.

Kontinuitet

Även om antisemitismen förändrats mycket genom historien har den trots allt vissa konstanta drag. Ett motiv som återkommer är framställningen av judarna som mäktiga, nedbrytande och hotfulla. Fientligheten mot judarna har i nästan alla historiska faser varit knuten till konspirationstänkande, påståenden om att judarna som grupp står bakom en dold sammansvärjning.

Under medeltiden påstods att judarna arbetade i det fördolda för att inifrån förstöra det kristna samhället. På 1800-talet och under tidigt 1900-tal påstods att en sådan sammansvärjning hotade att undergräva ”rasen”, samhällsgemenskapen, kulturen och nationen. Efter 1945 har det hävdats att en ”judisk konspiration” har hittat på ”historien om Förintelsen”.

En mycket viktig poäng här är också att antisemitismens historia primärt är en historia om majoritetssamhällets – eller antisemiternas – utmaningar och problem. Judar drabbas av hatet. Men antisemitismens orsaker ligger inte i vad judar är eller inte är eller vad de gör eller inte gör, även om den självfallet också kan hämta näring ur gruppkonflikter. Det handlar om föreställningar, myter, fiendebilder och stereotyper som har fyllt specifika funktioner i majoritetssamhället, som att ge förklaringar till oönskade händelser eller stärka och befästa den egna identiteten. Den insikten är avgörande för att motverka företeelsen.

Kjetil Braut Simonsen

Kjetil Braut Simonsen är fil. dr i historia och forskare vid Jødisk museum i Oslo. Hans forskningsområden rör antisemitism, ockupationshistoria och nationalsocialismens historia. Artikeln, som är något kortad, publicerades ursprungligen av Antirasistisk Senter, Oslo 2018. Översättning: SKMA.